Jag höll hans hand när han dog

Nu har jag kommit nästan halvvägs in i romanen. Men jag är hela vägen inne ändå. Jag har den. Jag hade den för en månad sen också. Men så blev det strul med datorn. Jag hade den för tre månader sen också. Men så blev jag bestulen. Det är ju helt meningslöst att gräva ner sej i det. Jag går vidare. Jag gör det bättre. För tiden när man vilar och bearbetar undermedvetet är också viktig. Men det tar tid att komma tillbaka. Men nu är jag tillbaka. Läser utskriften av de första femtio sidorna. Blir glad. Det håller, fanimej! Jag försöker skriva mer exakt, mindre barlast. Det ska vingla och vara fritt, men stringent. Den andra romanen, som jag hoppat fram och tillbaka med i flera år, har blivit så mycket. Jag kan inte överblicka, jag kan inte bestämma mej. Hur jag ska göra. Jag försöker skriva mer exakt. Inte: vafan, jag kör! jag blåser på, köper alla infall, jag kan redigera sen. Nej! Så gör jag inte. Det blir för mycket. Jag har räknat sidor ibland. Tre sidor om dagen. Så bara skriver jag nästan vad som helst. Måste ha mina tre. Det har funkat ibland, men det funkar inte så just nu. Jag försöker skriva det som måste skrivas. Om den här coola tjejen och den lilla tjejen, och alla männen runt omkring. Och det blir en ganska kort roman. 150 sidor skulle jag tro. Kanske lite kortare. Eller lite längre. Det beror på den där jävla Paolo, och Spirou, och hur lång är egentligen din historia Onkel Sven? Men den ska bli klar i år och ut under -18. Förhoppningsvis har jag gett ut en sorts prosadiktsamling innan dess. Och Thomas och mitt projekt. Jo, det ska funka.

Långfärden

Isen blir mjukare. Och den blöta snön. Du är på långfärd fortfarande. Skenor som skär.
De ensamma björkarna i det gråa. Det matta ljuset. Det gula gräset när snön har smält. De döda träden.
Men du har hört när isen sjunger. Det är en sång som vet. Som tåget mot rälsen. Som pojken som sover mot toaletten. Dörren som rör sej. Pojken har en träningsjacka. Aszerbaijan. Alla borde ha platsbiljett.
Det kommer nya granar nu. De är ljust gröna. Jag ska till Malmö. Jag har köpt en bok om tjugotalet. De mördade varandra hårt då. I de fattigare dagarna.
Det kommer nya granar nu. När de gamla har blivit papper.
Det var så halt på stigarna. Du såg spår av älg. Du såg huvudet och kronan. När den simmade rakt in i isen. Som fortfarande var mjuk. Sen frös det.
Tåget fastnar i en kurva. Lutar sej inåt. Pojken från Aszerbaijan sover i en uppförsbacke. Det luktar bränt gummi.
Du försöker gaska upp dej. Du tänker på en vits om indianer. Och en sprucken kondom.
Isen är helt borta nu. De som tassade mjukt har sjunkit nu. Du måste leta på botten.

Alla hjärtans dag

Den här solnedgången i februari. Så stilla. Hur det stormar i mej. Drömmarna när jag inte sover.
När jag inte är vaken.
Jag lyssnar på Tom Waits. Hold on. Och cykeln har punktering. Jag försökte använda hennes mörkröda. Hon är kortare än jag. Smartare. Hon är inte här. Det gick inte. Jag försöker se med hennes ögon.
Jag har cyklat hit. Den här solnedgången. Jag har en annan cykel också. Och ett billigt rött slanglås. Som var dyrare än cykeln som är vit. Jag kanske känner hopp.
Jag har inte ätit. Jag ska köpa blåbär och jordgubbar.
Det är Alla hjärtans dag. Jag fick en teckning och en kram i morse. Hon är nio år. Klockan var tjugo över sju.
Jag lyssnar på Tom Waits. Hold on. You got to hold on.

Teknikens dumskalle

Jag köper saker för att de ska funka. Jag köper en dator för att skriva på den. För att glo på Youtube och svtplay. Jag är helt onyfiken av ny teknik. Vill inte lägga tid på att lära mej hur datorer fungerar. Jag vill bara att de ska fungera. Därför är det bra att jag mestadels ägt begagnade datorer (och jag går bara i begagnade kläder, förutom kalsonger, nåja, några har jag fått av min brorsa). Jag tycker inte om nytt. Jo, nya böcker. Nya skivor. Ny mat med viss urskiljning. Så hade jag inbrott. Så köpte jag en ny dator. Fick hålla på, installera och skit, bli irriterad. Det handlar om tid. Jag vill lägga min tid på saker som jag vill lägga min tid på. Jag kan vara lättstressad och lättirriterad när jag inte förstår. Jag kan vara hur lugn som helst när jag cyklar, simmar, läser en bok, sitter och lyssnar på musik och skriver. Ja ja. Datorn pajade efter 2,5 månader. Sen har jag fått stå i telefonköer och blivit arg och klyddat hit och dit. Sen blev den rebootad. Får göra om hela skiten igen. Om jag kom ihåg hur jag gjorde förra gången? Nix. (Och så var jag några dagar i Spanien.)

hur du aldrig kommer ut

gallret som du fastnar i
du vill skydda fönstret
en gul bil utan skyltar
hur det duggregnar hårt på Möllevången
"hon ville ju inte leva!"
du lever i en långsam polisfilm
hur duvorna äter en död råtta
du gick där med din dotter
nu är hon på Emporia med hamburgare
någon skakar en våt mugg av papp
där föll en regndroppe ner
gallret som du sover i
"hon vill ju inte leva!"
du ser hennes gråa ansikte
"vad ska man göra då!"
hennes smala drag
du fastnar i Stolen property
hur du aldrig kommer ut

Lägesrapport, februari -17

Det har blivit februari. En tid åkte jag till Spanien både två och tre gånger om året. Ännu tidigare var det Portugal. Jag har mindre pengar nu. Det är så grått nu. Jag gillar staccato. Jag gillar när det böljar och liksom bara fortsätter, kommer tillbaka och fortsätter och att inte sjunka, inte hamna för långt under. Jag lyssnar på L.T. Fisk. Han drar slipstenen bra. Och det har blivit februari och jag märker inte det, men jag kan inte låta bli, att känna att det är våren som kommer, någonstans, bakom en annan krök. För en vecka sedan fick jag en större summa pengar än jag hade räknat med, och det är korkat, men jag bokade flyg till Malaga, jag längtar efter att ptomenera fram och tillbaka och lyssna på musiken, stanna på ett café, läsa och skriva, promenera och doppa mej i det kalla Medelhavet, träffa mina gamla platser igen. Min plan för året är att skriva klart romanen och diktsamlingen, sen hoppas jag att Thomas och jag får loss pengar till vårt roliga och intressanta och allvarliga projekt.

det är ett stillsamt glidande ifrån

det är ett stillsamt glidande ifrån

när vår älskade sjö ligger stilla

du vill ro

men du orkar inte nu

men dundret som ligger bakom

skarvarna som skiter sönder träden

vi är i båten som läcker

du är lugn, jag kollar min flytväst

jag känner mej alltid under

en blå himmel med mörka moln

du vill ro

men du orkar inte nu

eller åt ett annat håll

alla vackra fåglarna du älskar, de jag aldrig får möta

du stänger dina dörrar
en blå himmel med mörkare moln

jag suger i mej vårt sista lugn

en åska tar sej ner
dunkar mjukt i mitt huvud

det är ett stillsamt glidande ifrån

Jag fastnar i Sade

Julgranen utanför fönstret. Jag glömmer januari. Vinden står alldeles still. Det är en mjuk melodi.

Jag fastnar i åttiotalet. Jag minns isen över stenarna. Hur hela havet sjöng. Våra kalla skridskor.

Jag fastnar i Smooth Operator. Jag fastnar i Sade. Jag fastnar med stöveln i cykeln. Det gröna blir alldeles svart.

Ibland är det alltid natt.

Jag kan vakna klockan fyra. Jag kan längta till Paris. Jag kan gå i femtiotalet. Jag kan gå på glada människors vis.

Minns du våra varma skridskor. Minns du hur isen sjöng. Minns du hur vi fick vara små och vilda.

Julgranen utanför fönstret. När vinden friskar i. När den faller genom rutan. Och en igelkott rusar fram.

Jag vill glömma januari. Jag vill till sommaren. Jag vill till våra vykort. Jag vill landa i det mjuka. Minns du igelkotten mosad.

Jag fastnar i Röda bönor

Den här dagen gör asfalten grå. Hon väntar på bussen. Längre bort stannar ett tåg.

Jag kommer aldrig över.

Har jag allt jag behöver.

Jag fastnar i Röda bönor. De kallar på mej. Hela vägen från sjuttiotalet. När mormor och morfar bodde i Lund.

Jag säger: ”Stanna en stund! Var kvar hos mej, mormor! Förklarar allt jag aldrig förstod!”

Hon som väntar på bussen är kvar. Hon har en fuktig kappa. Regnet faller som spik.

Tåget stannade på stationen. Det var sjuttiotalet i Lund. Mormor var sen. Andades snabbt. Min bror höll min hand. Sen matade vi fåglar i Stadsparken.

Alla måste få mat.

”Alla måste få mat”, sa mormor. Sen gnolade hon en sång. Vi ska gå hand i hand genom livet du och jag. Morfar var redan död. Mormor höll min vante.

Kvinnan stampar på stället. Hon vet inte att bussen är inställd. Jag fastnar i Ulla Sjöblom. När hon sjunger om den ensamma mamman.

Jag fastnar i Röda bönor. Det ska bli slut på rumban. Det börjar långsamt klarna. Det ska bli början på något nytt.

Jag fastnar i Elvis Costello

Jag cyklar förbi blommorna och ljusen. Där dog pojken. Solen skiner.
Jag fastnar i Elvis Costello. Jag känner hur vinden blir varmare.
Jag cyklar genom Pildammsparken i Malmö. Någon har sprejat på asfalten. "Jag älskar dig, Louise." Jag cyklar alltid här. Jag faller som i bomull här. Ser löven ändra färg.
Vi cyklade till cirkusen i tio år. Jag saknar den tiden. Äta satsumas i det stängda caféet. Min lilla yngsta dotter. Att stanna vid barnsadeln. När hon aldrig ville vakna. När hon aldrig skulle ramla. Rädslan för trapetsen.
Det är på förmiddagen en måndag. Jag lyssnar på Elvis Costello. Där dog pojken. Jag är vid blommorna och ljusen. Jag måste stanna. Jag andas stötvis. Att förlora ett barn.
Jag flyger till tjugoandra våningen. Jag ser min blåsiga stad. Jag som avskyr vinden. Där blev han skjuten. Där dog hon genom bilens ruta.
Men där blev jag kär. I ett fönster med en cigarett. Några ostar och rött vin. Jag skulle bara gratiskopiera dikter. Men det var fest. Mitt blandband med Elvis Costello.
Jag glömmer aldrig hennes ögon. Jag vill ha mina barn för evigt.

Jag tycker att jag är kalibreraren

Jag lyssnar på David Bowie. Jag lyssnar på Lou Reed. Jag lyssnar på Joni Mitchell. De gjorde aldrig dåliga plattor. Men spretiga ibland. Rätt ofta.
Jag läser Lucia Berlin. Där spritter det hit och dit, Alltid bra. Alltid tanken: "Såhär ska det vara, för det måste det, jag går på min stig, för jag vill det."
Lou Reed ändrade ofta i sina texter live, Dylan, Thåström.
Jag tänker ofta på det när jag skriver: Ska jag inte skriva en helgjuten bok istället? Det blir alltid nej. Jag kan inte skriva så. Jag redigerar väldigt mycket. Jag plockar bort många idéer. För att de förstör helheten. Men jag är stilist. Och historieberättare. Det går inte alltid hand i hand.
Men jag skriver inte för snobbar. Men jag skriver för intresserade och tålmodiga läsare. Det är till er jag ger belöningen. Läsning som håller i längden och öppnar sej på nytt och nytt.
Tillrättalagd journalistprosa ger jag inte mycket för, om vi snackar litteratur. Den fyller sin funktion på andra håll.
Jag lyssnar på David Bowie från Berlin. Han tar fram saxen och klipper. Cut. Jag lyssnar på William Burroughs. Jag lyssnar på samtalen med en packad Jack Kerouac. Jag hör Allen Ginsberg mässa. David Bowie blåser i saxen. Inte riktigt min kopp te. Men det fyller sin funktion. Det bygger sina egna modeller.
Jag läser en reension av min senaste bok. Den är positiv. Men jag är ojämn. Det är sant men inte sant. Att vara helgjuten är tråkigt. Eller ... jag är inom mina ramar. Där simmar jag fritt.
En människa jag älskar sa att jag är konstig. Jag kan inte riktigt förstå det. Ändå kan jag förstå det. Jag tycker aldrig att jag sticker ut. Jag tycker att jag är kalibreraren. Men jag är helt ointresserad av att gå någon annan väg än min egen, genomtänkt och i samklang med andra, förvisso.

Jag rör mej på stadens gator

Stunderna kommer ganska ofta, när jag lyssnar på musik, läser böcker, ser på havet, de där cykelturerna, att fyllas av något annat. Stunderna i simbassängen.
Människor dör. Det är så. David Bowie eller en sextonåring i Malmö.
Nu har en man kring 60 skrivit en bok om det hemska Malmö. Jag har inte läst den. Jag har inte läst den. Bara läst en recension av den pålitlige Olle Svenning i Aftonbladet.
Jag känner några nostalgiska vänstermän kring sextio. Dessa chilekramare, åh! sjuttiotalet, när vi gjorde skillnad, och diskuterade och diskuterade, som inte orkar eller kan förstå islam. Som saknar dimmiga gator och att alla flyktingar var intellektuella och pratade mjukt. Mjuka machomän som snurrar vilse i samtiden. Tar arbetarnas oro på allvar. Ha ha!
Jag tycker att vi ska se problemen. Ta dem på allvar. Men istället för att skrika: "Stäng! Stäng öronen!" Bör vi vara kreativa och hitta möjligheter. För det är såhär: Vi är här nu. Det brinner mycket mer på andra ställen i världen. Vi måste vara solidariska.
Jag rör mej på stadens gator. Jag rör mej i alla områden. Det är inte krig. Det är storstad. Det är problem. Jag såg några skumma typer på pizzerian vid Moras station häromdagen.
I vissa debatter framställs människor som är pk (varför vårt samhälle nu har anammat detta som ett skällsord är för mej obegripligt) och positiva till att försöka rädda ett barn som brinner i bensin, som strutsar. Som att de sticker huvudet i sanden.
Du som vill stänga allt. Du som inte vill se. Du som röstar på en klimathotsförnekare, en rasist, du som köper lögner för att de passar bättre in i ditt fortsatta glidande i förnekelse och inhumansim. Det är du som sticker huvudet i sanden!
Men stunderna kommer ganska ofta. När jag får feeling. När jag känner denna okuvliga tro på att berätta, personligt och allmängiltigt. Inte låta bitterhet och snålhet komma i vägen.
När du vandrar på vägen. När du har bestämt dej för att se en viss sak, så ser du den. Så stänger du. Missade du inte något nu, jo.
Mycket handlar om något annat. En rälig tendens i samhället. Att godkänna råheten och förljugenheten.
Men stunderna kommer ganska ofta. Att jag känner: Kom igen, bara gör! Bra saker. Som när jag lyssnar på Bäddat för trubbel.

Årets julklapp 2018

Simmade 1500. Kallt och rått ute. Cyklade till Centralen, Malmö. Träffade Thomas. Satt på en bänk där du inte kan ligga. Ett utrotningshotat alkispar passerade i kommersen. "Ta det bara lugnt", sa mannen. Han verkade inte veta att han var utrotningshotad bland ljust och fräscht. Kvinnan ledde en trasig cykel. Vi smällde en timme, Thomas och jag. Pratade om det som började i Thomas hjärna och utvecklades när vi signerade böcker på Pumphuset, Borstahusen. Vårt nästa gemensamma projekt. Helt annorlunda. Helt crazy. Så nu skickar vi den första ansökan idag. Så nu sätter vi bollen i rullning. Så årets julklapp 2018 är redan spikad (men innan dess ska jag försöka få ut två andra böcker).

Jag fastnar i Joakim Thåström

Jag fastnar i snön som blir regn. Den här stadens ensamma trottoarer. Jag glider tillbaka till Dalarna. Jag glider skönt på snön i Orsa.
Jag halkar på isen i Gamla stan. Snön blir regn som fryser.
Jag fastnar i Leonard Cohen. Do dam dam dam. Jag smyger på tå. Men mitt hår är inte grått. Bara när jag är orakad. Det är jag sällan. Jag bibehåller en ungdomlig aproach.
Isen brister där jag inte vet eller ser. Jag försöker vara försiktig.
Skidorna rister av sej snö. När jag landar hårt men står kvar. Liftarnas vajrar viner som båtarnas master. När jag var barn i november vid småbåtshamnen. De ensamma båtarna som ingen brydde sej om. På den här stadens iskalla trottoarer.
Jag fastnar i Joakim Thåström. Jag går ner mot terminalen. Båtarna har slutat avgå. Det är trångt vid floden. Alla måste över. Ingen vill. Jag glider tillbaka till Dalarna.
Jag glider skönt på snön i Orsa. Jag vet att det går utför. Jag tycker om det. Vinden som jag inte kan stoppa. De do dam dam.

Skoluniform

Det bästa med skidsemester på liten ort, där det finns en restaurang i backen och en i "centrum", är att få gå i skidkläder hela dagarna. På vandrarhemmet bär vi underställsbyxor, eller långkalsonger i mitt fall. Vi äter linsgryta (och en gång på den halvbra men alldeles för dyra restaurangen) och kör after-ski i baren. Allt i skidkläder. Det är en härlig enkel känsla och idag är det "snökaos" och jag gick ner till skiduthyrningen för att lämna hennes stövlar. Där satt en tjugoåring och en man i min ålder: "Vad är 14 gånger sju?" "Vet inte" "Nittioåtta", sa jag snabbt och vissa pratar mycket medan andra verkligen är tysta, här i norr. Tjugoåringen tittade på mannen. Han visste fortfarande inte. Jag stannade inte för att se upplösningen i detta stillsamma drama, jag gick ut i snön igen och tänkte: två saker rostar inte: min halvfina känsla för utförsåkning, och min kobraliknande attack vad det gäller huvudräkning i multiplikation.

Utförsåkning (igen)

Det var lite nervöst. Att stå på sådana skidor igen. Och nu en helt annan typ av skidor mot när det senast begav sej. Nojan för att ramla i liften. Ramla över huvudtaget. Inte kunna hoppa av liften rätt. Men direkt när jag hyrt skidorna och de låg på snön, kände jag en sorts trygghet, nästan säkerhet. Första liften gick bra. Kanske var det för att jag var skidlärare åt en total nybörjare som gjorde att jag skärpte mej. Vi började i barnbacken. Vi var de enda vuxna uten barn. Motvinden gjorde att man inte kunde svänga för mycket, för då tappade man all fart. Men vi steg högre upp, vi avverkade blåa pisetr och även en röd i dimma och snö. Det var en glädje att känna att något (även om jag aldrig varit en fantom utför) fanns kvar. Och sen en mindre runda på längdskidorna. Jag känner mej frisk, hurtig och något öm här och där. Och andra bastubadet: coming up, coming up!

(Här skulle det varit en låt med Orsa spelmän, men det funkar inte, du får nynna själv.)

Dalarna revisited

Vi är i Orsa Grönklitt för andra gången. Det är ungefär lika jobbigt som förra året, ute i längdåkningsspåren. Men färre människor, inga barn på vandrarhemmet. Bara vi härlia typer i längdåkarfamiljen. En man börjar dagen med 16 km, han tränar inför Vasaloppet, gamla tanter susar förbi. Igår bastade jag i dambastun. Idag åkte vi först ca 80 minuter och sen 45. Det är mer än nog för mej. Bastade efter lunchen, Nu har mörkret fallit. Dags för bastu igen, Sen after ski. Imorgon ska vi ge oss på utförsåkning. Jag åkte senast för nästan tio år sedan. Innan dess tjugofem år sedan. Och jag har varken blivit vigare eller smidigare, och inte fått bättre balans. Går mer och mer in i Stig-Helmertypen.

Ett minne

Det är tjugosju år sedan nu. Vi hade varit i Helsingör. Vi köpte tequila. Sen såg vi Döda poeters sällskap på Maxim i Landskrona.
Jag sitter vid datorn nu. Det är kväll över Linnégatan. Jag redigerar text och låter Döda poeters sällskap pågå. Min yngsta dotter har somnat.
Jag skriver på lappar. Saker att komma ihåg. Ansökningar att skicka. Hur jag kommer på att han måste spela, Onkel Sven i min roman. Att en pusselbit faller på plats.
Det är tjugosju år sedan mu. Vi gick till krogen efter filmen. Sen körde jag bil och åkte dit. En månad i fängelse.
Nu lägger jag fram vinterkläder. Skidkläder. Imorgon tar jag tåget till Stockholm. Sen vidare till Orsa. Det har blivit vårt ställe.
Det är känslorna jag vill åt. Jag slötittar på Döda poeters sällskap.
Mina döttrar och den enkla vardagen. Simma och cykla, laga mat. Det är känslorna jag vill åt.
Det är tjugosju år sedan nu. Jag körde i hundraåttio. Jag tittar på Döda poeters sällskap. Hur den känslige tar sitt liv.
Det var kallt när vi cyklade hem från badet idag. Min dotters flätor frös till is. Nu vaknar hon och gråter. Jag kramar henne. Och flätorna är varma nu. Hon klättrar upp i sängen och somnar om.
Det är känslorna jag vill åt. Men inte too much melodram.

Take it or leave it

Jag lyssnar på Nick Cave och skriver roman i mitt huvud. Går på gatan i Limhamn.
Mannen med korta byxor. Hur han lider med benen. Hur de rör sej men inte riktigt som han vill. Tankarna som liksom smyger längs stenarna som liksom inte ligger stilla på gatan som liksom inte heller rör sej rakt genom väderstrecken.
Jag lyssnar på Nick Cave och tänker på mina barn och Nick Cave förlorade en son. Jag trodde att jag visste hur smärta känns. Det trodde nog Nick Cave också. Sen dundrar verkligheten på.
Jag kommer aldrig att vara beredd.
Jag kommer aldrig att bli sedd.
Det är en svepande skugga som flyger över vägen där jag går. De hårda stenarna när man faller. Det är en mjuk smärta. Vadå? Ska det bara vara gnäll och misär?
Jag lyssnar på Nick Cave. Jag skriver om vad jag ser och känner. Jag skäms inte för det.

Oh, baby

Jag drömmer om att paddla. Jag drömmer om vattnet som är stilla. Du har en kort kavaj. Du är som från nittonhundratalet. Är du han som jag brukade hata. Är du min varma storebror.
Är du stugorna i Vittsjö. Där Peps moster bakade bröd. Och sen pizzor.
Minns du dagarna i sörjan. Minns du att jag pekade på graven: "Det är bara början."
Men att vi hittade ett hål mellan träden. Att vi lät kajaken flyta där. Att vi snurrade och ramlade. Så unga och förvånade. Hur kallt det var.
Jag sa hej till två barn vid stationen. De stod alldeles ensamma där.
Det finns en plats som heter Ålakistan. Där jag brukar paddla. Där är trångt att ta sej in. Ovanför viner kraftledningar. Jag drömmar om att glida. Att ta mej in överallt.
Det är höstlik vinter. Det är kallt. Jag lyssnar på Tom Waits. Det är stopp i avloppsrören.
Jag drömmer om att simma. Om att välta kajaken och dyka. Att bara glida som en ål. De är utrotningshotade. Nästan utrotade. Jag sa hej till två barn på stationen. De var alldeles tysta.
Annars promenerar vi med hunden. Annars ser vi på teveserier. Annars pratar vi om skolor och Asien. Det finns en spricka någonstans. Vi vet det båda två. Vi är duktiga med tuggummin. Vi lagar det mesta.
Nu flyter en stock för fort. Den fastnar i Ålakistan. Vi lyssnar på Tom Waits. Hold on. Vi måste krama det vi har kvar.
Jag drömmer om att paddla. När hon och jag vandrar. Lever jag i en underbar värld. Att vi alltid hittar ett hål mellan träden. Men jag kan sakna en annan blick. Men jag älskar hennes självklara blick.
Jag paddlar med henne. Vi tittar på varandra. Vi tycker nästan alltid samma. Hon är så vacker och klok. Det ena behöver inte utesluta det andra. Vi hittar ett hål mellan träden.