Mannen med korta byxor. Hur han lider med benen. Hur de rör sej men inte riktigt som han vill. Tankarna som liksom smyger längs stenarna som liksom inte ligger stilla på gatan som liksom inte heller rör sej rakt genom väderstrecken.
Jag lyssnar på Nick Cave och tänker på mina barn och Nick Cave förlorade en son. Jag trodde att jag visste hur smärta känns. Det trodde nog Nick Cave också. Sen dundrar verkligheten på.
Jag kommer aldrig att vara beredd.
Jag kommer aldrig att bli sedd.
Det är en svepande skugga som flyger över vägen där jag går. De hårda stenarna när man faller. Det är en mjuk smärta. Vadå? Ska det bara vara gnäll och misär?
Jag lyssnar på Nick Cave. Jag skriver om vad jag ser och känner. Jag skäms inte för det.
No comments:
Post a Comment