Jag läser Lucia Berlin. Där spritter det hit och dit, Alltid bra. Alltid tanken: "Såhär ska det vara, för det måste det, jag går på min stig, för jag vill det."
Lou Reed ändrade ofta i sina texter live, Dylan, Thåström.
Jag tänker ofta på det när jag skriver: Ska jag inte skriva en helgjuten bok istället? Det blir alltid nej. Jag kan inte skriva så. Jag redigerar väldigt mycket. Jag plockar bort många idéer. För att de förstör helheten. Men jag är stilist. Och historieberättare. Det går inte alltid hand i hand.
Men jag skriver inte för snobbar. Men jag skriver för intresserade och tålmodiga läsare. Det är till er jag ger belöningen. Läsning som håller i längden och öppnar sej på nytt och nytt.
Tillrättalagd journalistprosa ger jag inte mycket för, om vi snackar litteratur. Den fyller sin funktion på andra håll.
Jag lyssnar på David Bowie från Berlin. Han tar fram saxen och klipper. Cut. Jag lyssnar på William Burroughs. Jag lyssnar på samtalen med en packad Jack Kerouac. Jag hör Allen Ginsberg mässa. David Bowie blåser i saxen. Inte riktigt min kopp te. Men det fyller sin funktion. Det bygger sina egna modeller.
Jag läser en reension av min senaste bok. Den är positiv. Men jag är ojämn. Det är sant men inte sant. Att vara helgjuten är tråkigt. Eller ... jag är inom mina ramar. Där simmar jag fritt.
En människa jag älskar sa att jag är konstig. Jag kan inte riktigt förstå det. Ändå kan jag förstå det. Jag tycker aldrig att jag sticker ut. Jag tycker att jag är kalibreraren. Men jag är helt ointresserad av att gå någon annan väg än min egen, genomtänkt och i samklang med andra, förvisso.
No comments:
Post a Comment