Nyårsdag

Jag väntar på tåget på en krog som spelar en bra låt. Det är Steve Forbert. Han har en sårad röst och en härlig känsla för melodier.
Utanför kommer mörkret.
Tidigare i den skygga nyårssolen. Mitt i det som vi ville skulle vara vildmark. Låg sprayburkarna över ruinerna och rötterna.
Jag är den enda gästen på krogen. Jag sitter vid fönstret mot gatan. Nu börjar Steve Forbert sjunga samma sång för femte gången. Personalen klirrar med flaskor.
Om jag hörde dej skulle du säga: "vi måste vässa spetsar! allt är trubbat av!"
Jag ser inte tiggarna heller.
Utanför kommer mörkret.
Är du också blind bland dina bildäck och vitare vintervyer.
Tidigare hade jag en vandringsstav och sjöng en vandringsvisa från mellanstadietiden: "Jag är den glade vandraren, jag sjunger var jag går."
Är du också blind bland dina tomma sprayburkar. Har du sagt allt du ville säga.
Sen reste de kraftledningen där kråkfåglarna grillades i motorvägsdånet. Sen sprängde de in allt i bergen. Byggde de nya radhusen.
Nu börjar Steve Forbert om igen. Jag minns när jag just kommit till Malmö i det tidiga nittiotalet. Då sjöng han i min freestyle. Om att komma till New York i det sena sextiotalet. Med så mjuka ögon i blått.
Nu väller de in på krogen. Med väskor och höga röster. En bil som tutar förgäves. Ett skrik som långsamt dör bort.
Om du hörde skulle du skrika. Om du såg skulle du se.
Jag tror att jag ser men är döv. Jag tror att det aldrig fanns. Jag känner att det försvinner nu.
Höghusens ungar knackar på. Höghusens ungar har svarta penslar. Höghusens ungar tänder bål på utsprutad gas. Andas in och somnar aldrig.
Utanför kommer mörkret.