En tung stång dånar

Efter två nätter med normal sömn, är jag nu vaken i natten igen. Klockan är 3,32 och jag trivs. Det är mörkt utanför, sparsamt med ljus härinne. Det är stilla. Det är inte vargtimmeångest. Det är inte högintensivt arbete, det är skissartat, idéer och skeenden som skrivs ner. Kyrkoutfärden för tre generationer män, kanylerna i kyrkan på Vesterbro, Hviids vinstue och varsin pölse vid Kultorvet där bakfulla byggnadsarbetare fumlar med ett två meter långt järnrör till en ställning, som ett tungt spjut från fjärde våningen landar det en meter från pojken, hans farfar blir alldeles darrig och de måste gå en halvtrappa ner och det är lördag och tradjazz och tända ljus och ett elektriskt element. Och farfar måste tända en ny cigg på den gamla och berätta om hur nära det var, hur nära döden man alltid går, om järnvägsrälsen på 20-talet och ett dndrande tåg som var osynligt i den tidens sol. 3,42, när jag har storyn, När jag ser de där tre generationers musketörer, på jakt efter kyrkomusik, eller om det är något annat.