Det var på restaurang Dallas, en sylta på Södra Förstadsgatan.
"Ett till ..."
"Är du säker, grabben du blir tjock ..." sa han, vit skjorta och väst, "det här är min kyrka, här är jag gud ..."
"Jag tror inte på gud", sa jag, nitton år. Pappa och farfar hade tagit tåget hem till Landskrona. Vi hade lyssnat på en orgelkonsert med Bach, Johanneskyrkan alldeles i närheten. Farfar hade gett mej en femhundring, det var ovanligt, han hade haft tårar i ögonen.
"Såhär nära har jag nog aldrig varit", hade han sagt när vi skakade hand och de tog bussen ner mot Centralen.
"Ett till ...", sa jag, hade sexton, blev tjock. var nära att köra en runda till, som jag brukade tills jag blev pank. Men mannen suckade och la skyddsduken över Black Jack-bordet.
"Nä, fyrtio år, det tar ut sin rätt", sa han, "jag tar långpaus nu", sa han och viftade mot bartendern, "... med lingondricka", sa han och satte sej i ett av båsen, fick en grogg. Det var mörkbrunt. Det var inte så mycket folk. "I fyrtio år har jag firat nyår vid rouletten eller Blackjacken, det borde vara över nu, men ... jag har ingen aning ... jag har inget annat ..." Skrik av ensamhet. Jag måste ut.
Klockan var snart tio. Jag drack upp och gick ut, det blåste löv och rullade kastanjer, sneddade över Möllevångstorget och in på Tjugosjuan, där spelade Sara, Kalle och Lalle flipper. Det var varmt innanför höstblåsten.
No comments:
Post a Comment