Ett ständigt fumlande och snubblande.

Dricker te i den tidiga morgonen. 4.42.
Om en stund ska jag koka två ägg. Äta mina hallon.
Och de förbannade kortisontabletterna. Håller på att trappa ner. Men är svullen.
Men de ska ju hjälpa, så ...
Men de gör mej trött.
Sovit mycket under gårdagen och fram till nu.
Det blev ingen simning.
Hjärnan är fylld av energi, men kroppen är trött vissa dagar.
Idag går jag ner till två kortisontabletter, om två veckor är jag färdig med kuren som då varat i ca två månader.
Jag försöker tänka på roliga historier. Det är särskilt en som jag minns som väldigt rolig, men inte minns.
Hur vi kunde sitta hemma hos någon, eller på krogen, berätta vitsar och trivas.
Jag vantrivs inte nu. Är bara så trött på att vara trött.
Två veckor kvar.
Jag förväntar  mej inga underverk då, men piggare, och att all vätska som kortisonet samlar på, försvinner, att kilon försvinner, att mitt anlete blir mindre runt.
En gång tömdes jag på 17 liter vätska, det är sju åtta år sen.
Nu går inte det, vätska finns i olika fickor i framför allt magen. De kan inte sticka in sju slangar.
Jag får hoppas på de vätskedrivande piller jag också knaprar.
Jag uppskattar sex månader. Att skriva klart min bok.
Mindre förlag: utgiven 2020.
Större förlag: utgiven 2021.
Jag ska försöka ha tålamod att vänta.
En sak som jag har lärt mej långsamt under denna halv- och helkonvalescens, och jag är inte fullärd: Tålamod.
4.55. Snart dags att koka ägg. Sen en tidig förmiddagslur.
Vissa dagar längtar jag efter julen. Inte presenter och hysteri och stress.
Julskinka och lax. Barnens glädje.
Jag vet inte hur det blir i år. Det verkar som alla ska vara någon annanstans.
Det får gå det med. Jag kan ensamhet. Men jag hoppas att vi seglar vår traditionella gubbjul på annandagen i hamn, att vi angör den bryggan.
Men ägg nu. Sen jobb. Sen simning eller kallbad i Sibbarp.
Jag ser på Att angöra en brygga. Jag kan bli stressad av allt fumlande och snubblande.
Det är livet, sa Bull, ett ständigt fumlande och snubblande.