Märta och Marianne

Jag har träffat Märta Tikkanen några gånger. En gång när vi båda läste på litteraturbaren Stanza. Vi kom att prata om Stig Claesson, Slas. "Han gillade aldrig mej", sa Märta och berättade om när Slas kom på besök och ville ha Märtas make, Henrik, för sej själv. För att supa. Han var oförskämd mot Märta som skrev böcker, jobbade och hade hand om barnen, försökte hålla Henrik i hyfsad schack, skick. Det var svårt. Så hon blev ett hatat huskors innan Slas for hem sjuk, ibland akut med dille.
Jag tittar p Min sanning med Marianne Mörck. Hon berättar rakt och öppet om giftermål med en alkoholiserad körsångare. Hur hon inte vågade gå hemifrån innan han fått i sej en 37:a, "annars klarade inte hans nerver dagen", hur hon tog hand om barnen, hur de drev teaterrestaurangen hur hon ständigt oroade sej, hur hon hämtade honom hos andra kvinnor, hur hon drack med honom, hur hon hotade honom att gå, hur hon gjorde allt som en medberoende gör. Hur dåligt hon mådde.
Vi män. Vissa av oss försöker. Vissa av oss försöker inte. De finns en godhet hos alla, vill jag tro, men den kan vara svår att hitta fram eller in till. Särskilt när missbruk är involverat. Ett missbruk ingen bett om.