andra sidan

ner i solen
allting rullar
sommarkatten
ner i solen
maneterna torkar
ner i solen
häll över fyra hinkar vatten
han ligger fortfarande där
han andas
"du måste in i skuggan"
ner i solen
"jag ligger gärna kvar här"

Ny bok! Släppfester!

Jag fastnar i Love will tear us apart kommer den 16e april på Venaröd Förlag. Det är en egensinnig roman som blandar prosa med poesi. Det blir tre släppfester: fjortonde april i Lund, nittonde april på Pumphuset i Borstahusens hamn 20.00, då följer L.T. Fisk med och spelar sina vackra sånger mellan uppläsningarna.  Den 26e april blir det Poeten på hörnet, Södra Förstadsgatan i Malmö, 19.00. Då kommer den begåvade och rutinerade vissångerskan Åsa Bällsten. Mingel och bokförsäljning (cash eller swish). Hjärtligt välkomna. Vi ses!

jag fastnar i Lou Reed igen, fast dina ögon är bruna

du är inte här
ser du fåglarna där
de är inte här
flotten nere vid havet
jag är fortfarande här
ser du fåglarna där
jag är fortfarande kär

jag pratar med min pappa om Olle Adolphson, Ulla Billquist och Thor Modén

dina döda hundar springer
det är ett blåsande snöfall
det är något som inte stämmer
dina döda fåglar ringer
från en gammal telefon
det är något som inte stämmer
dina döda hundar springer
alla varningsklockor ringer
jag vill inte härifrån

en av de första stumfilmerna

dörren är låst
du seglar
du ligger nedanför
du ser bara speglar
det är något utanför himlen
dörren är låst
en man i uniform
det är något utanför himlen
du minns när du satt i fängelset
går runt och spikar reglar
dörren är fastlåst
de bombar dej med regler

Knäpp i skallen

Nu har jag varit fem dagar i Stockholm hos min älskade. När jag kom hem till mitt älskade Malmö var jag lycklig. den gungande Nordsjön När jag kom hem till mitt älskade Limhamn var jag lycklig. När det fanns en ledig tvättid i den älskade tvättstugan var jag lycklig. jag är en gammal fiskargubbe
Jag kan vara ledsen över saker. Jag kan vara orolig. då är det dags för mej att lätta ankar Jag kan sova dåligt, somna sent och vakna tidigt.
Men jag är en lycklig man. Jag har stopp i vasken igen men jag har kärlek och jag kan betala hyran, jag har en flickvän, jag har barn. jag har vänner och familj. det är något bortom bergen Jag kan vara ledsen.
Ja ja, håll era hästar. Det här är bara en reklamjingel. Det är hjärta och smärta och glädje och en gnutta humor. Inga sluga kommersiella baktankar.
När jag öppnade brevlådan var jag lycklig, med min packning. Jag hade fått korret från Tomas (Venaröd Förlag), min nya bok, den sextonde, jag fastnar i Love will tear us apart. Det ser bra ut. när storfiskarn talar om Kommer i april. Watch out for more information.

jag fastnar i The Stone Roses

att vara på berget
att se vad du ser
att gå längst upp på berget
att våga se

till dej

jag är som fingrarna
jag älskar ditt piano
du fick det av din gamla fröken
jag kan se dej
jag är de fingrarna
hur du vistas i kyrkorna
när de smeker tonerna
jag försöker tro på Gud
när du leker
när du körde mej till tåget
när farmor hade dött
"Nu är jag den siste kvar"
ditt öra som knappt hör
jag älskar ditt piano

Rebell utan anledning

Men det skiter jag i. Jag sysslar inte med det jag gör för att bli populär. Jag skriver för dem som vill förstå. För dem som vill bli klokare. De andra har jag sedan länge tappat tålamodet med.  Sverigedemokrater, kvasiliberaler och annat pack. Jag antar att inte så många gillar mina dikter, Men ni som gör det, varsågoda!  Det är sällan man får såhär goda ord gratis.

jag fastnar i Harry Dean Stanton

du kan inte gå längre
solen skiner aldrig starkare än nu
Sam Shephard
du kan inte gå längre, du
solen i din öken
vi ses inte sen

jag fastnar i steget

speglarna här
speglarna hör
och ljuset
dina utsökta vader
ankorna som kacklade
jag minns när vi badade
jag minns ljuset från dej

den gamla solen

på andra sidan skolgården
kunde vi samma popsånger
Simon and Garfunkel
som jag saknar din kloka röst
på andra sidan gatan
letar vi efter torra fimpar

till dej

dina ögon
din mun
dina ögon
att gå bland hästbajs i skogen
dina ögon när du ser

jag fastnar i The Pogues

den sista gången jag såg dej
dina snöiga skor på bryggan
jag ville alltid förstå dej
hur snett du log
där nere vid bryggan
de hittade din nakna kropp
den sista gången jag såg dej
hur stel du var

jag fastnar i Lena Nyman

en ängel faller
jag fastnar i Bodil Malmsten
vi var alla rovdjuren
dagar av rök och alkohol
en ängel faller
en till vaken natt
din vackra kropp
ta ett bloss
minns du när vi låtsades vara björnar
en ängel bakom galler

jag fastnar i Ulf Lundell

ensam igen
prärien igen
där stiger den kalla solen
där går Harry Dean Stanton
där stiger den kalla solen

jag fastnar i Lou Reed

en stråle genom ben och märg
solen bakom gardinerna
jag fastnar
när allting byter färg
jag fastnar
dina döda blommor

Var en häst

Jag lyssnar på L.T. Fisk, min kompis Johan. Jag minns när vi gick i skolan i Borstahusen. Jag vill skriva om Landskrona idag.
Men det är inte jag.
Det får någon annan göra.
Jag läser i en tidning. Om L.T. och Thomas och jag. Som kulturella legender. Som ett lag. Som att vi hängde i ett gäng.
Det var aldrig så. Vi jobbar nu, vi jobbade då.
Okej, några av oss knarkade, några av oss söp. Klart att vi umgicks med andra. Men vi var enstöringar nu som då. Vi var tvingade att jobba vårt, det fanns inget annat val. Vi skrek på vårt sätt.
Vi var tvungna att jobba hårt.
Jag vill prata med det unga Landskrona. Jag vill ge det jag kan ge.
Jag lyssnar på L.T. Fisk. Han är bäst.
Vi kommer från Landskrona. Min dotter hostar och drömmer.
Du måste dra ur dej kraften och historierna. Du måste jobba på.
Var en häst, var en häst.

apokalypsen

den störande tonen
den krossade sömnen
flygplanet i himlen
det krossade fallet
sen ligger snön på granarna
som ett fiktivt mjukt
som ett evigt djup
att inte somna igen
jag bad aldrig om mina ögon
jag bara sög in
jag bad inte om mina öron
jag hör bara splash
när något spricker
sen ligger snön på granarna
sen faller allting mjukt
du hittar aldrig ut
sen faller allting hårt
minns du Jonssons syster
minns du den runda kullen
högt uppe i det blå
hur hon visade ett brandgult klot
hur hon flög upp i något annat
hur hon framkallade ett hot
nu ligger den svarta snön på granarna
allting har blivit sot

rs-sthlm-mlm

han är en kalv. han vet inte sitt skonummer. utanför är himlen. utanför är solen. det är skiduthyrningen. det är bussen med de ensamkommande. det är luften. det är himlen. det är svetten. det är himlen. det är när du hukar dej i torkrummet. det är att tvätta pjäxsvettiga strumpor i duschen. det är utsikten. det är du och skidorna. det är du och världen. det är skuggan. det är ljuset. det är fria fötter. det är Mora. det är Orsa. det är äppelkinder. det är pojkar och flickor utför backarna. de som aldrig har sett snö. det är ingen rädsla. det är inget som kan göra mera ont. det är äppelkinder. det är det nedlagda hotellet. det är det nedlagda hotellet som är det nedlagda flyktingboendet. dett är himlen. och in i värmen igen. in i bastun igen. läs Kjell Westö i din trygga famn. det är den megavassa vinden. det är den gnistrande snön. ser du den gnistrande snön. gnistrar den för dej. det är de faluröda stugorna. det är den megavassa vinden. det är inte mitt land. det är kärlek. det är han som skrattar när jag är en skåning och han är från Syrien och han skrattar: "du, grabben", och han låter som Kalle Moreaus, fast slirigare skönt, fast en rockigare sång: "du kan inte bära skidorna så, jag ska visa dej", sjungande sjungande sjungande så. utanför är himlen. han bär mina skidor. det är en rik fattig och en slav. sen halkar han och slår. dunkar nakna händar. i solen, i ett lågsolsskimmer. det är att det inte blåser. att du vill vara en gran: det är bara vit snö. att allting smälter ändå.

Orsas vita granar.

Elva minusgrader. Knappt sjutton plus i vårt lilla rum. Knäckebröd, ägg, kiwi, kaffe. Sen ut i kylan, dubbla strumpor, dubbla vantar, sittliften upp till toppen, upp över granarna och deras vita bördor. Det är uråldrigt, det är vackert, snöns vassa knastrande. Kylan i ansiktet i motvinden och skuggan i liften, annars strålar solen. När vi åker  över rovdjursparken spanar vi efter tigrarna som vi såg förra året, men vi ser bara deras tassars spår, och de gula spåren där de kissat. Imorgon blir det halvdag, sen taxi, buss, tåg, tåg och t-bana.

Orsas faluröda hus

Vandrarhemmet ligger i början av backarna, i början av längdspåret, det är bara att knalla ut. Vandrarhemmet är av trä och falurött. Hundra meter bort ligger Centrum, med fem sex faluröda trähus: restaurangbarcafépizzerian, men skyhöga priser. Där ligger också skiduthyrningen, ett omklädningsrum och gästcentret med reception liten dyr affär och en wifi-lounge, och två stationära datorer, vid en av dem sitter jag nu, skriver detta, lyssnar på Van The Man och Cliff. Men vandrarhemmet: sexton rum, två- och fyrbädds, liten teve och liten toalett. I källaren finns duschar och bastu. Sen finns allrummet med ett dubbelkök. Sen finns alla längdåkarna, och min tjej som åker både längd och utför. Några samtal handlar om G W eller Andra världskriget, men annars kretsar allt kring valla, sträv snö, vilken slinga man åkt, Vasaloppet, och något om en ravin: "Har du varit ute på Myren än?" "Nä, tog den runt sjön, härlig snö där." Och jag går ner i bastun och där sitter de seniga gubbarna och jag säger tjena. "Jaha, vilken har du åkt idag, hur var det i spåren?" Då skäms jag, som en Judas på vandrarhemmet, drar en nästan sann story om att förr åkte jag både och men nu har min rygg blivit fördärvad. De godtar ursäkten. Och jag har suttit i den här bastun många gånger, jag har sugit in snacket och fixar det ganska bra, och jag erkänner mej som medelmåttig men intresserad av deras kunskaper. Fin dag idag, lite kallare, fem sex minus, men sol. Härlig snö, som vi säger, lättvallat men strävt.

Orsas röda sol

Jag har lagt ner längdåkningen, för ont i ryggen, för dålig balans. Det är bara utför nu. På förmiddagen ensam och på eftermiddagen med sällskap. Hon är mycket bättre på längdåkning, men jag är aningen vassare utför. Vi åkte på noröstra sidan, vi såg dalafjällen i ett orange sken längre bort. Tänk att jag inte åkte skidor på över tjugo år. Det är så härligt. Man får också tillbaka känslor som pjäxvärk och knävärk, men det är det värt. Det pratades mycket om snökaos och stormkaos och allmänt kaos. Men det är i Jämtland, i Dalarnas Orsa skiner en låg röd sol över granarnas ton av snö.

Orsa revisited

Uppstigning på hotellet vid Fridhemsplan. Frukost. Trött och fortfarande förkyld. Vackert väder. Vi gick till tunnelbanan. Sen tåget till Borlänge, första klass, snön kom kring Uppsala. I Borlänge bytte vi till Moratåget, passerade Rättvik där vi såg en bastuflotte och spanade efter de som deltog i snöskotävlingen. Sen buss till Orsa. Sen in på Coop där har vi vanan inne, att handla för fem dagar, listan skrev vi på tåget. Det är fjärde gången på mindre vi är i Orsa på mindre än två år. Sen kom taxin vi hade beställt, för sista biten upp till Orsa Grönklitt. En meter snö som knarrar i mörkret som lyser upp när pistmaskinen larvar sej fram. Imorgon blir det till att klämma lagg, så försiktigt som förkylningen kräver. 

Rut

dina trappor ovanför kyrkogården
dina trappor och lukten av sås
dina kraftiga vader
din radio som alltid stod på
det varma och det mjuka
"inte ska väl jag
vill du ha lite lemonad"
att hjälpa dej ut ur bilen
"dessa förbaskade käppar"
dina avhuggna historier
ditt blyga skratt
tystnad genom dina läppar
"inte ska väl jag"

jag fastnar i Lars Saabye Christensen

det var Jolle som som snodde min bok
jag lutar på Oslobåten
där är isflaken
där är fjordens knivbranter
där är isbjörnarnas hunger
jag glider ner längs det isiga däcket
det var Jolle som snodde min bok
han snodde allting
han snodde drömmen om ett annat liv
jag glider utanför det isiga däcket
allt fanns i den boken
jag snodde den på skolbiblioteket

förlorarna i Monopol

två jordgubbar finns kvar
i trädgårdslandet
grillen har slocknat i år
två jordgubbar finns kvar
du äter den med mördarsnigeln på
den blinda synen är kvar
du måste dela ut reklam
du spyr dina spår som en snigel
en jordgubbe finns kvar
jag fick punka på vägen hem
och hostan och den fuktiga luften
det är smärtan, en ont sugande igel
och jag vet att alla som bar
jag minns kistan som gul och blå
men inälvorna finns kvar
hur mycket du än ville slå
och smutsen i samvetet, smutsen
jag gick direkt i Fängelse
utan att passera Gå

I called him Morgan

Nu har jag sett dokumentären I called him Morgan, gjord av Kasper Collin. Om tiden i New York, om jazzen, om heroinet, om feeling och hantverk. Om kärlekshistorien. Om Helen Morgan som blev mamma som trettonåring, som sköt ihjäl sin man. En mycket bra film. Och jag tänker på Kojak, jag älskar verkligen Kojaks gator. Ska leta upp något avsnitt på youtube nu. Och jag tänker återigen, när jag tittar på filmer om missbruk och konstnärsskap. Och jazz. Jag skriver som jazz, med viss punkattityd, men jazz var ju också punk, fast bättre spelat, fast inga texter. Det handlar om vissa vida ramar, och sen vara fri innanför dem. Ja, en bra film. Jag är förkyld för tredje gången den här jobbiga hösten/vintern.

jul på krogen

julen tränger sej in
ledningarna med gas
du vill spränga dej ut
du vill vidare, inte slut
ett ljus på bordet, en spelmaskin
flickans pappa dricker Jäger
du längtar efter snön
du vill spränga dej ut
men inte slut
den vita mjuka tystnaden
och fånga livet på tungan
nu förlorar någon tusen spänn
ingen kommer undan
"en Jäger till, och en bira"
du längtar hem
ingen kommer undan
du vill flyta ut
men aldrig slut
det kanske finns något kvar att fira

jag fastnar i någon engelsk sång som jag inte minns namnet på

den vägen
vill du aldrig gå
men du måste gå den
den vägen
allt du aldrig får
men du måste gå den
baby baby baby

jag fastnar i Reni

Det är det enda jag tänker på. Jag vill skriva böcker som Reni i Stone Roses spelar trummor och sjunger, Det är det enda jag tänker på, svänget, musikaliteten. Jag vet att jag är nära, men, fan, Reni är bäst. Detta absoluta gehör. Att veta exakt vad man gör innanför ramarna. Men ändå showa loss lite.

jag fastnar i Stensprängare Kalle Valgren

det kommer från under gatan
det finns en mjukhet ändå här
jag är så jävla trött
det kommer från under gatan
det finns något att hitta här
det är en rökande snubbe jag mött
han hatar muslimer
det är alla hundra historier
det är den om släggan
det kommer från under gatan
hur han fick den i huvudet och dog
jag är så jävla trött
hur han berättade och log
finns det en mjukhet ändå här

till min brorsa

som den sommaren
du åkte till Göteborg
jag saknade dej ute på flotten
att driva utan mål
som den sommaren
jag åkte till Örnsköldsvik
jag saknade dej när vi snusade
vi är så mycket äldre nu
jag saknar när vi byggde världar av lego
när vi byggde världar
du är ensam nu
som den sommaren
kommer du ihåg spannen med krabbor
kommer du ihåg vintern i Halland
kommer du ihåg när vi eldade
tunnan vi fick av en bonde
de lugna korna
vi, helt galna efter enebuskar
hur elden sprakade
när vi värmde varandra på vintern
och alla dagarna på skridskor
vi är så mycket äldre nu
du är ensam nu
du är inte ensam nu
som den sommaren
som den sommaren

fem år

när snön föll mjuk den kvällen

när ljusen ovanför

när dina ögon

när osäkerheten

då kysste du mej

då startade karusellen

jag vill aldrig ramla av
när dina mjuka läppar

när snön föll mjukare den kvällen

Mats Rådberg och Rankarna (!)

Jag fick musik in i mitt liv som väldigt liten. Simon and Garfunkel, Beatles, men också Dan Andersson, Fred Åkerström som sjöng Ruben Nilsson, Den odödliga hästen. Det var mest pappa som introducerade. Barbro Hörberg någonstans. Och jag halkade in i Lasse Berghagen, och jag lyssnade på radio, jag var fortfarande bara sex eller sju. När jag fick höra Den vita duvan med Mats Rådberg. Jag tyckte att den var så vacker.
Sen gick jag vidare ganska tidigt till annan musik (det blev Sweet och punk och progg). Men jag fick en introduktion. Den är jag väldigt tacksam för. Jag blev intresserad. Och jag vandrade vidare.
Sen har jag prånglat ut musik till mina egna barn, mest till Elsa, Hasse Kvinnaböske, Di Leva, Ebba Grön, Kajsa och Malena. Det är ett sätt att berätta om sej själv för sina barn, och kanske inspirera. Och att jag alltid lyssnar på Da Capo när jag lagar mat.
Jag lyssnar på Snedtänkt med Kalle Lind, den enda podd jag lyssnar på. Och de nämner Mats Rådberg. Och jag tänker på Den vita duvan för första gången på länge, tyvärr finns den inte i den version som jag lyssnade på, som jag minns som mer smäktande. Fast minnet, minnet, det är en fin låt.

utanför affären vid havet

tiggaren med den tama kråkan
sitter på Aftonbladet från igår
han blir aldrig utan sår
regnet blåser in
Aftonbladet från igår
ännu en maktkåt gubbe
mellan någons lår
regnet blåser in
lukten av tång i mitt våta hår
jag minns omklädningsrummen som jag lämnade
lukten av tvång
snart ska mina döttrar komma och äta
de blir aldrig utan sår

jag fastnar i Pelle Ossler

jag vill hem till dej och vårt liv
jag har glömt mitt eget namn
molnen blåser
min cykel har fått punka
leda vägen hem
jag har ett hål i magen
jag går längs kanalen
när vi paddlade kajak
så sprutar gröna lyktor vatten
jag vill hem till dej och vårt liv
när vi går bland löven
leda vägen hem
jag har glömt mitt eget namn
jag har ett hål i magen
jag vill hem till dej och vårt liv

jag fastnar i Shane MacGowan

det är lyktorna du är
det är de stormiga nätterna
det är lyktorna ovanför gatan
det är lyktorna du är

det är en ström

det är en ström
den rinner rakt igenom
och du skakar
men den rinner inte rakt igenom
den stannar ibland och hugger
du ser fåglarna på tunna grenar
du är vaken när du inte borde vara vaken
du ser fåglarna som hänger på elledningar
hur de har bränts fast
det är en ström
den rinner som något självklart
men den stannar ofta och hugger

Jag tycker om att komma tillbaka

Jag har sett rådjuren förut. Jag har mött dem i tunneln under vägen. Det är naturen som försvinner.
Jag åt middag tidigare, på krogen. En man med en kidnappad son. En man med en förlorad son. Han skriker högt i telefon. "De vägrar att erkänna att de är albaner." Han blir utkörd därifrån.
Sen cyklar jag därifrån.
Sen springer ett försvunnet barn i gatan. Det är ett kid. Det är ett oroligt ungt rådjur. Springer slalom mellan lyktorna. Jag är rädd att cykla på.
Där är de dyra husen. Där är MFF-flaggan. Där är de stora kolonistugorna. Det är naturen som försvinner. Men jag älskar att cykla här ändå. Jag tycker om att komma tillbaka. Jag tycker om att cykla ifrån. Här, alldeles nära bron.
Jag ser en taxi stanna. Rådjuret i ljuset. Jag ser på mannen som skrek i telefon. Han stiger ur. Han kommer gående en bit ifrån. Han skriker än i telefon. Han dricker ur en flaska vodka. Och ett kid på flykt härifrån. "Alex, har du en luftmadrass, du har bara läst i tidningarna! Du vet ingenting!" Han ser så ledsen ut. Jag stannar. Sen tittar han på mej. Han ser så ledsen ut.
"Har du barn?" "Ja." "Då vet du ..." "Kanske ... det finns rådjur här, du vet hur det är, dom känner inte heller sej hemma här."
Sen ringer hans telefon. Jag cyklar ledsen därifrån. Jag cyklar genom tunneln under vägen. Jag blundar med ögonen.

att se in i dina ögon

att se in i dina ögon
det är så mörkt härute
jag vet inte var havet är
jag vet att du har det jobbigt med ögon
att se in i dina ögon
jag svimmar nu
den vackraste dagen i världen
den vackraste dagen i världen
att se in i dina ögon
det är som att havet är försvunnet
när du berättade för mej
jag bara cyklar på
om det hemska som hände
jag vill aldrig lämna dej
det är som att havet är försvunnet
att du hade en vän
som såg in i dina ögon
för längesen
att ni låg så och såg på varandra
att ni såg in i varandras ögon
jag försöker se in i dej
det är som att havet är försvunnet
när du berättade för mej

du är här men så långt borta

du är sjuk igen
duvorna vid lasarettet
jag har gått de här gatorna förut
ser du molnen genom sjukhusfönstret
hur snabbt de far förbi
du är här men så långt borta
du är sjuk igen
du är här men så långt borta
skatorna tuggar på en råtta
jag vill aldrig vara så dålig igen
jag vill aldrig svika igen
att jag inte kunde förstå
när du var där alldeles ensam
men nu kommer solen genom molnen
duvorna flyttar sej äntligen
du är här men så långt borta
jag ska aldrig göra så igen

flickorna

jag älskar lyftkranarna
jag älskar flygplanen i himlen
jag älskar det jag är rädd för
jag älskar dej
jag är en sån som sparkar på stenar
dina ögon som kan bli så mörka
dina mjuka ögon

som jag kan hata all hysteri
alla pengar som måste göras
alla jävla lyftkranar
alla som tror att de måste flyga
köra sina bilar

när hon kom i lördags
"pappa, titta i fickan på din badrock"
hon hade gjort ett kort med hjärtan
hon trodde att det var Fars dag
"pappa, du är bäst"
jag har sällan känt mej bra

jag älskar lyftkranarna
jag tror att man kan lyfta
jag älskar att titta uppåt
jag kommer på det just för sent
när dina ögon redan blivit mörka
jag är en sån som sparkar på stenar
oj, där förstörde jag en bil
jag kommer på det alldeles för sent
nu när det blåser
jag är så orolig för flygplanen
hon är så orolig för mörkret
det är svårt att bädda det hårda mjukt

Jag fastnar i L.T. Fisk

Vem ska bära dej. Det är en duva som stryps av plast. Trottoaren är alldeles våt. Vinden blåser svår. Allting rinner.
Det är en duva som stryps av plast. Det är en svan som flyger förbi. När kyparen på Babas i Limhamn, skär det äldre parets lammfiléer.
Det går en snubbe med lockigt hår. Han letar efter cigaretter. Nä. Han letar efter cigarettfimpar. Han går här varje dag. Bland restaurangernas askfat, utanför. Han går här varje kväll. Han måste röka. Jag lyssnar på L.T. Fisk. När en duva stryps av plast. Jag är en del av allt det här. Jag är en del av allt det här. Du är en del av allt det här.
Jag blir rörd av det äldre paret. Jag blir rörd av att kyparen skär deras lammfiléer. De är miljonärer. Jag lyssnar på L.T. Fisk. Jag tycker att alla borde äta mindre kött. Jag blir så jävla förbannad. Deras jävla lammfiléer. Och kärleken som är så tydlig.
Jag tänker på mina älskade föräldrar. Jag är en del av allt det här. Jag är Frank Sinatra. Jag vill sitta på en bar.
Trottoaren är alldeles genomvåt. Vattenpölar överallt. Jag tänker på min kompis L.T. Fisk. jag minns när vi gick i skolan.
Jag är en del av allt det här. Jag har hål i alla mina skor. Jag har inte råd att gå på krogen. Men ibland gör jag det ändå.
Vem ska bära dej. Vem ska vara ditt ljus. Jag lyssnar på L.T. Fisk.
Jag är en del av allt det här. Det är  en duva som stryps av plast. Mannen som hittar en våt fimp.

jag ger dej hela mitt liv

jag ger dej hela mitt liv
jag ger dej allt jag har i tanken
du vet att båtarna passerar
du vet flygplanen i himlen
och alla människorna i bilarna
och hur viktiga krockarna är
när de har bråttom till jobbet
att en annans liv inte är ett riktigt liv
jag ger dej hela mitt liv
du kan få skulderna i banken
jag ger dej allt jag har i tanken
all ensam klaustrofobi
alla synderna från förr
du vet flygplanen i himlen
jag nådde aldrig dit

Den sköna bluesen i Malmö

Det är det jag älskar med november. När det äntligen blir stilla. Hur flaggorna hänger slakt. Havet och den höga luften.
Hela mitt liv har blåst.
Det är det jag älskar med november. När löven ligger stilla. Så öppet och så låst. När mörkret ändå måste rulla in. När vinden ändå måste tillta.
Hela mitt liv har blåst.
Men du skulle se den himlen. Du skulle älska den.
Att få en dag, älskling, att få känna det korta ljuset. Hur det träffar hårdare då, skönare.

Lennart

Du bland vattenråttorna vid kanalen i Malmö. Det var på fyrtiotalet. Det fanns en bastu och ett hopptorn där. När du slog din första volt.
Vem smekte din kind. Vem slog dej blodig. Det där ärret på kinden. Han som hängde sej på vinden.
Sen gick du på sjön. Det var på femtiotalet. Du minns Waikiki Beach. Dagarna med pineapplekingens dotter. När ni hade stopp i maskin.
Vem smekte din kind. Vem trasade sönder din höft. Det som drev dej vidare. Alla svaga löften. Och de bruna tavlorna du målar.
Ni liftade till Mallorca. Det var på sextiotalet. Ni bodde hos en fattig familj. Du var tvungen att hoppa. Ni gick till ett tjusigt hotell. De hade en ovalformad pool. Du hoppade inför Errol Flynn.
Jag var ihop med hans barnbarn. Hon ljög på ett roligt sätt. "Just det", säger du, du har fina mustascher. En kort men fit kropp. "Jag fick cancer överallt, nu kan jag knappt gå."
Det var på sjuttiotalet i Jugoslavien. Din fru fick världens spel. Du hoppade från tjugosex meter. Rakt ner i floden Sava. "Jag fick gruppera länge. Det känns så länge. Det är bara några sekunder. Hundratjugo kilometer i timmen. Jag glömmer aldrig Errol Flynn. eller när jag träffade Johnny Weissmuller. Jag har alltid älskat Tarzan. Har jag berättat om det. Och Mickey Rooney. Har jag berättat om det."
Vi ser båtarna vid småbåtshamnen. Vi ser en råtta springa förbi. Jag berättar om taxarna i mitt liv. Jag berättar om Lotta Flynn.
"Jag såg en tax döda en vattenråtta."
Du ljuger som Lotta Flynn. Du ljuger bra.
Du ljuger som jag.

regnet blir min vän

jag gör regnet till min vän
som att döpas om och om igen
som fåglarna som dyker
att hela tiden bli våt och byta kläder
jag har sällan råd att köpa nya kläder
jag tycker ändå inte om det nya
jag lever utomhus, jag lever i väder
som att döpas om och om igen
jag köper kyckling till min dotter
hon cyklar själv till fotbollen
jag skulle vilja krama världen
jag har håliga gummistövlar och våta kläder

jag är hos dej ändå

du är den enda fågel jag kan höra
jag har sett in i dina ögon
du är den enda människa jag kan röra
du är den enda som inte flyger iväg
där går den döve mannen
han bär en självlysande väst
han ägde en motorcykelfabrik
han har en apparat i sitt öra
han ställer in volymen med sin telefon
jag träffar honom alltid vid småbåtshamnen
han går ut till sin sålda båt
det regnar, en trut sitter på en lykta
det är du som sitter i ljuset
det är jag som är ensam och våt
som en viskning kan jag höra:
"jag är hos dej ändå"

Jag fastnar i Dan Turéll

Det strålar stjärnor i hösten. Det blåser inte idag. Du är inte hos mej nu. Båtarna är upplagda på land.
Det strålar från Köpenhamn. Det är mörkare nu. Där är en ensam mast längst ut på piren. Det gungar inte idag. Du är inte hos mej nu.
Du brukade prata om båtar. Du pluggade till dej något certifikat. Du har aldrig seglat. Jag blir sjösjuk av stillheten här. Jag cyklar förbi ett träd. Det är galet röda rönnbär. Jag blir galen av giftet här.
Det blåser inte i kvällen. Det är tågen över bron. Det är hålet i skon. Det är att jag tänker på Köpenhamn. Jag känner inte dej i det våta.
Vi gick på Istedgade igår. Hon var en bibliotekarie från Bröndby. Jag var inte kär i henne. Jonkarna drack öl utanför det stängda härbärget. Vi passerade en indisk restaurang på hörnan.
"Vi spisede der i aften." Hon hade en glugg mellan framtänderna. Jag visste inte varför hon ville följa mej till stationen. Jag var inte kär i henne.
"Där låg en bar på åttiotalet. Där hängde Dan Turéll."
"Jeg elsker Dan Turéll!" Sen tog jag tåget hem.
Det strålar stjärnor i höstens himmel. Det är söndag. Båtarna är under presenning. Allting måste slipas. Hålen måste tätas. Du är inte hos mej nu.
Svanarna flyter när de sover. Jag cyklar för att inte sjunka. Jag tittar upp mot himlen. Jag blir sjösjuk av stillheten här. Du är alltid hos mej nu.

Varje torsdag

Varje torsdag håller jag i en skrivarkurs för invandrarkvinnor. Det är inte helt enkelt men det ger mej oerhört mycket. Jag har hållit i skrivarkurser förr, jag är utbildad skrivpedagog. Men det är inte mitt huvudämne. Jag vill egentligen bara skriva böcker, och ha några uppläsningar ibland. Men jag lär mej så mycket. Idag var tåget till Helsingborg försenat. Jag blev försenad. Och redan när jag cyklade från Limhamn till Triangelns station var jag trött och sur, sovit för lite och regnet. Jag brukar jobba på nätterna. Jag tycker inte om att gå upp klockan halvåtta. Men det är en sådan glädje på den här kursen. Och idag var det många som skrev om Bagdad. Bagdad, tänker vi västerlänningar, är krig. För flera flyktingar är det sorg och saknad, att inte kunna komma tillbaka till den plats de älskar. Det finns en missuppfattning bland de många svenska rasisterna, att folk flyr för att bli rika i Sverige. De flesta flyr för att de måste. De lever i en ständig saknad, efter föräldrar, vänner, män, fruar, barn, platser de tvingats lämna. Du, svennerasist, skulle ha hört de historier jag fått höra. Att leva utan sin man i åtta år, för att han var tvungen att fly, för att man inte har råd att följa efter, barn som mister föräldrar. Sen kommer de äntligen hit och får återförenas. Och de gör väldigt mycket, för att försöka anpassa sej till det nya landet, för att det är sådana människor de är, och starka och stolta. Samtidigt som de bara längtar hem.

som att allt är underbart

som att jag sugs in genom dina läppar
om det är längtan eller var
men att det brinner
jag ser en man i kalsonger vid din sängkant
som att kalsongerna ska åka av
som att kristallerna ovanför gatan
som att allt som var underbart
som att allt det viktiga försvinner
som att ... du breder ut ditt leende
det är det mjuka jag längtar till
som att jag sugs in genom dina läppar
som att allt är underbart

Kulturnatten LA, Galleri Björne, fredag, 18-22

Jag kommer med min sextonde bok i början av nästa år, då blir det halabaloo. Men redan under Kulturnatten på fredag kommer jag till Landskrona för att prata om mina böcker och signera, kanske läsa ur dem. Det är hos min kompis Soffan, Sofia Björne på Galleri Björne, Gamla Kyrkogatan 21. Det börjar 18.00
Det rätt många landskroniter som hör av sig då och då och vill köpa mina gamla böcker, särskilt de som handlar om stan, därför tar jag med mig några ex av olika titlar och kånkar dem på tåget från Malmö. Jag är ju ändå på Kulturnatten varje år, som "artist" eller publik.
Flera böcker är slutsålda, men jag kommer att ta med mig, och prata om b la den senaste diktsamlingen Jag letar efter halsband, och några av Bluesböckerna som jag gjort med fotografen och kompisen Thomas H Johnsson, samt Deckaren Mord som till viss del utspelar sig i Borstahusen och Landskrona, och genombrottsromanen Och fortsätta vidare bort som på ett personligt sätt skildrar människor från Landskrona under mer än femtio år.
Blir det läge kanske jag läser lite ur böckerna, men annars blir det bara samtal och lite business, det blir alltså på Galleri Björne. Soffan som har galleriet och jag är gamla kompisar, jag har till och med skrivit en roman som till stor del bygger på historier som hon har berättat, även om jag sen förvrängt dem, boken heter En sång för Sonny och Karola, men den är slutsåld, den får du leta upp på bibblan, eller som e-bok hos Wahlström & Widstrand.
Jag har några andra böcker också, Sju månader, Alltid denna förbannade jakt, Till Killor with love (noveller), På väg till Charlotta Anderson (sista delen i Landskronatrilogin), kommentera här om du är intresserad eller mejla jb23@spray.se, så tar jag med dem också, men jag orkar inte bära hur mycket som helst.

förnärmade, kränkta och ilskna

blåsten nu
hur den tar över flygplanen
allt som vinglar
kommer du med
jag cyklar på min stulna cykel
den rullar rätt bra
alltså, där flyger en albatross
jag har stulit så mycket
jag har förlorat
han pratar om Syndikalisterna
han har sitt ärr i pannan
jag tänker på Fogelström
Stockholm på artonhundratalet
i Limhamn pratar man om bilarna
om de nya husen
om att alla måste ha bil
om att varje familj måste ha bilar
om ingen plats för någon annan
jag har mitt ärr i magen
jag cyklar på min stulna cykel
den rullar bra genom vinden
kommer du med
jag stannar vid vågorna vid havet
ett flygplan stålgrå i luften
det kommer att bli mer turbulens
alltså, där kommer en haj
det kommer underifrån
haven blir galna av maskinerna
det kommer att bli mer turbulens
av allt du måste ha
av alla dina bilar och biffar
av alla ställen du måste flyga till
jag tänker på Gustaf Rune Eriks
Stockholm på trettiotalet
kommer du med
nä, jag trodde inte det
du spyr över flygskatterna
som att världen blir renare då
ingen bryr sej ändå
jag cyklar på stigen vid havet
de har bytt namn från avlopp till utlopp
som att världen blir renare så
som att skiten blir rosa då

Ny bok

Under nittiotalet fanns Tidskriften Serum. Där publicerade jag mej rätt ofta. Jag var även med på flera av deras härliga uppläsningar runt omkring i Malmö. Till och med spelade vi med bandet Jonas Bergh och Kamraterna under en Malmöfestival som Serum arrade. Det var Tomas Klas Ekström och Mårten Melin, och Tomas Åkerfeldt, Anna Jörgensdotter och Jonas Svensson och kanske någon till, som drev Serum i flera år. De hade även bokförlaget Fakir som gav ut min lilla tredje bok Så enkelt i solen 2001. Serum la ner, det är svårt att få dedikerade undergroundtidskrifter att gå ihop. Att jobba ideelt för att få ut bra litteratur. Men Tomas, som också är formgivare, har hela tiden startat nya projekt. Så när jag skulle ge ut min första bok på storförlag tryckte jag rätt hårt på att han skulle göra omslaget till Och fortsätta vidare bort. Och det gjorde han med den äran. Nu har han Venaröd Förlag. Och det är väldigt roligt att berätta att min nästa bok kommer ut där till våren -18. Det ska bli kul att jobba med Tomas igen. Det är kul att jobba med människor som brinner för litteratur. Jag tycker inte att jag skriver smala böcker, men kanske lite krävande och svårsålda. Och den här är en blandning av prosadikter, dikter och noveller. Alla handlar om Jonte Sten. Det är en sammanhållande historia, en fortsättning på något sätt, jag har skrivit om Jonte Sten förut, han tenderar att dyka upp, kanske för att vi bär visa likheter i våra livshistorier, att berätta om en människa som kämpar och gör fel och gör rätt. Jag skickade den inte till några större förlag, det gör jag kanske med nästa bok som är mer mainstream. Men jag trivs med att komma underifrån. Jag har bara visat den för tre personer, två idealister och min flickvän. Men du kommer att tycka om den, den är rik,  djup och lättläst, en bok att läsa flera gånger, så håll utkik, jag kommer att tjata om den mer senare.

Litteratur på riktigt

Om du är intresserad av litteratur. Alltså, bra litteratur, på riktigt, som inte bara underhåller, som stannar kvar i flera år, som du återkommer till gång på gång. Sluta då tänka på vad som ska sälja. Det är ofta inte litteratur, det är ofta platt spekulation, det är ofta dansband. Och det kan vara bra ibland, men väldigt sällan. Jag tycker om att dansa. Men det är inte litteratur. Du måste gå din egen väg. Du måste veta vad du vill skriva, du måste veta att varje ord är viktigt, densitet. Du måste gå igenom manus gång på gång och skita i vad någon annan ska tänka. Du måste veta vad du vill. Och är det att tjäna pengar så skapar du sällan litteratur, du skapar bara underhållning som jag har glömt imorgon, du blir kanske rik, bli det då! Inte mej emot, grattis! Men jag pratar om litteratur som stannar kvar. Bodil Malmsten, Inte med den eld jag har nu, finns hos mej varje dag. Klas Östergrens Ankare. Det som spricker. Det som MÅSTE berättas, det finns i all bra litteratur, Kjell Westös romaner om Helsingfors, Birgitta Stenbergs desperata skrikande. Och den fine Per Hagman. Dennis Lehane. När Ulla Sjöblom sjunger Lars Forssell och Sonja Åkesson. Lena Nyman. Och givetvis Tony Samuelsson och Kristian Lundberg och Petra Mölstad, Anna Jörgensdotter och hundra till. Jag sysslar inte med litteratur. Jag sysslar med film och blues och jazz, med en gnutta punk. Det blir svängiga böcker. Välkommen till min blåsiga värld.

Musik

Jag lyssnar på Thåströms nya platta. Den är bra. Vissa låtar är väldigt bra, Bluesen i Malmö till exempel.
Jag tänker på Ulf Dageby och hur ensam jag var i Jönköping när jag pluggade där i slutet av 80-talet. Men jag träffade Ulf. Han bjöd på en öl och jag berättade att vi spelat in Men bara om min älskade väntar (innan Thåström och alla andra), hur jag älskade Barn av vår tid och alla de andra sångerna, men just då, älskade jag mest John Carlos, det berättade jag för Ulf. Han verkade gilla det, eller att jag bara var en halvpackad tjugoåring i nåt öltält.

Svanar

Du måste gå den vägen. Du kommer inte undan. Där är svanungarna igen vid havet. Men alldeles vita nu. Du måste gå.
Kommer du ihåg när de var grå. Mopeden ligger kraschad på vägen. En buss har kört rakt på. Hans ljusa hår blir rött.
Svanarna är lugna.
Kommer du ihåg när vi var små. När vi balanserade på stenarna vid havet. Minns du svanarnas ruvningsplatser. Hur det väste och attackerade. Hur de skyddade sina ungar så.
Ambulansen kommer. Jag tänker på mina barn och min rädsla. De sover tillsammans nu. Jag vill att de ska vara fria att gå.
Minns du tonårsdagarna. När Joy Divisions frenesi, om ångest och att försvinna, var något att inte nå, och sen in i ett liv av grå.
Och in i ett hus.
Och in i ett rum.
Så hamnade vi där ändå.
Och lyktorna från Köpenhamn. Hur tystnaden aldrig tar slut. Allt du aldrig kan nå. Att dörren är låst och du hoppar ut genom fönstret. Och du stukar din fot när du landar.
Men du landar och du kommer ut.
Minns du svanarna då.
Att vara helt tom.
Att ändå inte kunna gå.

Tjugoandra september

Jag badade i havet igår. Det var sol men en rätt kall vind. Fast havet var inte så kallt, femton kanske. Jag simmar tre eller fyra dagar i veckan, på Kockum Fritid. Jag är hemma nästan prick fyra varje eftermiddag. Då pratar jag via Skype med min flickvän i Singapore. Jag saknar henne. Jag har skrivit klart en bok, en hybridbok, prosadikter, noveller, dikter, en röd tråd. Jag har rätt kass med pengar. Jag kommer nog att hinna skriva klart romanen i år. Sen har jag en gammal som jag ska fixa till. Snart börjar skrivarkursen jag ska hålla. Jag hoppas att jag ska kunna bada i oktober. På söndag ska jag nog se Landskrona BoIS, med Windy, vi såg Niels Jensen på Victoria förra helgen, det var märkligt och bra, tonår tillbaka och fördjupade, underhållande allvar, som jag alltid försöker syssla med. Jag vill verkligen ha ut den här boken som jag skickat till två förlag, i år, vi får se. Jag tycker att den följer en röd tråd, eller tre, men ändå en. Jag tycker att den håller ihop. På måndag åker jag till Stockholm. Jag ska läsa med Megafon/Den Blinde Argus-gänget på Stockholms Stadsbibliotek (18.00 för den som är intresserad, jag är ganska säker på att det är gratis, men det kostar lite att använda huvudet). Det ska bli kul. Mest tänker jag på mina döttrar och min flickvän, på hur konstigt och självklart det är att prata via Skype, jag hade aldrig gjort det innan hon flyttade till Singapore, jag är så gammalmodig i gamla kläder, att vara så nära och fjärran. Att inte kunna röra. Det var verkligen härligt att bada i Öresund igår. Min yngsta dotter har börjat på en konstkurs, det gläder mej, vi cyklar till Chokladfabriken varje tisdag. Sen sitter jag på Ölis mellan fyra och fem, medan hon skapar. Om du vill köpa några av mina böcker kan vi bestämma träff där.

hösten

när du ser när de sänker sej
när du är där de sjunkna har sjunkit
kan du några bra poplåtar då
jag träffade Klara på perrongen
hon har skjutit sej
hon har blågröna vener
kan du några bra poplåtar då
jag pratar om väder
jag pratar om människor utan värme eller kläder
när du är där det sänker sej
när Klara hulkar i natten
jag försöker alltid skriva sången
hur det reser sej en staty
jag ligger under tågen
hon har inga vänner
hon har vänner långt härifrån
det är vatten
det är vatten
det är några av dina spänn
det är natten som blir svart om natten
kan du några bra poplåtar då

Världen

djuren rymmer från cirkusen
du ligger under stolen
försöker gömma dej där
en jättegammal fågel
märker hur rädd du är
det fräter i jorden från solen
måsarna attackerar borden
alla korvbröd som lämnats där
du ligger som ett foster under stolen
du kommer inte ihåg
en jättegammal fågel säger:
"kommer du ihåg"
då minns du allt vi brände

Kulturnatt i LA 13/10

Fredagen den trettonde oktober är det Kulturnatt i Landskrona. Då ska jag vara hos Soffan, hennes galleri, Björnes galleri. Om det blir bra läge ska jag läsa några dikter. Annars sitter jag bara och snackar och säljer böcker och bjuder på vin. Björnes galleri startades av Soffans pappa, många av hans grejor finns där. De är ofta fantastiska. Det är folklig underground i Landskrona. Utan att fråga någon om lov. Välkomna!

Orsa

bland alla kassettbanden
jag är från en annan tid
någon blinkar från ett fönster
någon är vaken i natt
jag är från en annan tid
som det jag skriver på mina händer
någon blinkar från ett fönster
jag lyssnar bara på musik
jag längtar efter att åka skidor
någon blinkar, jag hör ett skrik
det är stopp i min hjärnas mosaik
det rinner åt alla håll
bland alla kassettbanden
vi cyklade vilse i Halland
något blinkar, jag hör ett skrik
jag vill bara åka skidor
jag vill basta med henne i Orsa
det rinner åt alla håll
alla människorna som dör
och jag och min freestyle som surrar
alla mina blandband
jag vill sitta i köket i Orsa
jag vill vara i hennes land

Hans Alfredson

Jag kan bara säga att när jag skrev Och fortsätta vidare bort utgick jag mycket från rörelseidkare Malte Lindeman på Kiviks marknad och filmen Den enfaldige mördaren. Sen finns det en massa annat också. Jag kände inte Hasse Alfredson, men han verkade vara en bra människa. Han var 86 år. Många dör då. Men det är ändå väldigt sorgligt. Jag minns bussresorna med hockeylaget när vi lyssnade på Lindeman och Iron Maiden. Det är lekfullheten och humorn, humanismen, engagemanget, och inte minst svärtan. Det är Äppelkriget. Det är värdigheten och omtanken. Tack så mycket.

Förbjuda tiggeri

De rika får ont i magen, känner sej illa berörda av tiggarna. Det är så jobbigt att gå förbi utanför affären. Du får lite ont i magen medan oxfilén ruttnar i din mage, medan din ruttnande hjärna ruttnar. Så vi måste förbjuda, för tiggarnas skull. Vi måste sätta press på Rumänien och Bulgarien. Kan man inte göra det ändå, med tillåtet tiggeri. Medan ni tigger om skattelättnader. Hycklare. Vellinge. Och Moderaterna. Och Sverigedemokraterna. Hatarna. Egoisterna. Ni utan empati. Och Torkild Strandberg i Landskrona, givetvis. Jag skulle vilja förbjuda själviskhet och dumhet, snålhet. Du behöver ju inte ge, och det gör du ju inte ändå. Du bara fortsätter gå. Snålhetens väg. Utan att se det väsentliga i att vara människa. Slirar runt i kyrkan någon gång, och tycker att Jesus är en prima kille.

Septembers första rapport

Klipper septemberbadet första dagen. Jag brukar klippa oktoberbadet också. Men vattnet har ju inte blivit uppvärmt i år. Vi får se. Det får gärna bita, men inte vara en plåga. Det var en vacker dag idag. I dessa konstiga dagar. Anna övernattar hos kompis. Då äter Elsa och jag alltid sushi. Hon är bra, sushikvinnan på Järnvägsgatan i Limhamn. När vi bodde på Järnvägsgatan. Det var en annan tid, vi flyttade därifrån för tio år sedan, just idag, Anna var två månader. Till radhuset. Vi hade haft våra kriser och tagit oss igenom dem. Sen blev det ändå som det blev. Man kan verkligen glida isär. Man kan kämpa för att inte göra det, eller att åtrån försvinner. Men vi hade inte den kraften, igen. Men jag vill säga att vi genomgick en lycklig skilsmässa. Jag är samma men en annan. Och jag längtar efter ett septemberhögtryck. Jag längtar efter att denna oro ska försvinna, så att jag vågar flyga till Singapore. De har två pooler där hon bor. Frukostbuffé. Det får gärna bita, men inte vara en plåga. Det är tio år sedan vi flyttade till radhuset där det fanns en råtta, vindruvorna som ramlade mot marken. Sen försvann den. Jag är en lycklig man med en faiblesse för spleen och sentimentalitet. Det blir så när man skriver böcker med många egna och andra näras erfarenheter, man lever en del i då. Men jag saknar inget, jag ångrar några grejor, när jag svikit andra. Men för övrigt tittar jag framåt. Det får gärna bita, det är jag van vid, men inte vara en plåga.

Janne "Loffe" Carlsson

Jag gillade Janne "Loffe" Carlsson. Han var en lirare, vad jag förstår, en gamäng. Jag har inte lyssnat särskilt på hans musik, men har förstått att han var en fantastisk trummis. Tyckte kanske inte hans TV-shower var så kul. Men jag gillade honom. Han var bra i Någonstans i Sverige. Men framför allt, för att han fattade en annan lirare och gamäng, Stig "Slas" Claesson. Janne "Loffe" Carlsson hittade humorn och allvaret i de böckerna, när de blev film. Respekt.

Lägesrapport, augusti

Det har varit en konstig och trött augusti. Med omställningar i livet. Förändringar. Människor som dött och brutit upp från förhållanden. Jag som försöker hitta nya rutiner, jag behöver ramar att vara fri inom, jag behöver vissa rutiner för att kunna jobba och fungera. Det börjar lösa sej, men det har varit rätt svårt. För att vara den kallaste sommaren på 155 år, har jag ändå lyckats bada normalt. Senast igår. Det var arton, kanske nitton. Och jag har lyckats sammanställa det första av två manus. Det är lite jobbigt att ha ett förhållande med någon på andra sidan jorden, sex timmars tidsskillnad. Men det får man ta. Idag var det fotbollsträning. Min dotter hjular ibland mer än spelar boll. Det är okej, tycker jag. Idag blev i alla fall ett jobb i höst klart. Så jag kanske klarar mej den här gången också.

Den Blinde Argus Revisited

Under den första halvan av nittiotalet blev jag publicerad i en del antologier och tidskrifter, mest noveller. Och när Den Blinde Argus skulle ha avskedsparty, -95 tror jag att det var. Blev jag inbjuden till den stora uppläsningsfesten på Mosebacke. Jag läste en novell om en förälskad ung man. Jag skulle ta tåget till Stockholm men Janne och jag hade somnat lite sent och jag vaknade för sent. Min mamma hjälpte mej att fixa en flygbiljett och jag kom i tid. Arne Johnsson var där, Bob Hansson, och du var väl också där Pär Hansson? Och Annika som jag sen tror skrev den fina biografin över Lena Nyman, men det är jag inte helt säker på. Helena Looft.
Ja ja, sentimentaliteten och nostalgin.
Thomas C Ericsson och Andreas Björsten var så klart där. Och Ola Lindvall och Jan Hjalmarsson.
Och nu när jag tillfälligtvis inte längre bor tillfälligtvis i Stockholm. Så blir det en sorts revival. Och jag har ju aldrig varit redaktör eller nåt hos Den Blinde Argus. Men de gav ut min senaste bok Jag letar efter halsband och jag känner mej alltid hemma där, och imponerad av passionen för litteraturen, poesin.
Ja ja. Jag har nyss bokat resa och hotell. Ni stockholmare eller turister eller fans. Vi kommer att vara på Stadsbiblioteket i Stockholm den 25/9, 18.00. Kom dit! Så ska ni få höra lite ny bra stuff.

ovanför gatan

hur är vädret där i Asien

jag har svårt att sova här
jag vill vara vaken när du är vaken
det var när jag tittade ut genom fönstret
det var hon med en sorts kruka
du vet, blomsteraffären nedanför
jag vill vara vaken när du är vaken
hur är vädret där i Asien
det var mitt i natten det med krukan
kan man skrika genom glasen
kan man sträcka ut den blodiga handen
men måsarna skriker sej in
sen fastnar jag i countrylegender
vad lyssnar du på i Asien
jag skriver för att jag är rädd
jag vill vara vaken när du är naken
så klockan är tre på natten
när hon kastar krukan genom rutan
jag vet rätt lite om blommor
men affären verkar ha ett bra sortiment
jag vill vara naken när du är naken
hur är vädret där i Asien

Jag fastnar i John Prine

Allt som försvinner i sjön bland träden. Hur råttorna bara försvinner. Hur du inte hinner se.
Ska vi gå dit ändå.
Ska vi våga det vi inte vågar. Där borta kommer broarna med bilarna som kör. Där borta dundrar det. Härinne i mitt huvud. Reser vi ett minne. När allt annat försvinner.
Ska vi låtsas att vi inte hör.

 

augusti

där jag brukar bada
det är alldeles tomt
fast en flotte
och några svanar
jag flyter i det havet
medan flygplanen landar eller försvinner

Jag fastnar i Shane MacGowan

Vi åker förstaklass till Köpenhamn. Flygbåten från Malmö. Det är jag och Jonnie. Det är slut på räkmackor.
Jag fastnar i Joe Strummer. Jag fastnar i våra dagar i London. Jag fastnar i Camden Town.
En lastbil kör förbi.
Några liv är förbi.
Vi åker förstaklass till Köpenhamn. Det är 1989. Shane MacGowan är sjuk.
Det är 2017. Shane MacGowan är fortfarande sjuk. Det är något som inte läker.
Jag fastnar i dagarna i Brixton. Jag fastnar som en mus i ett hjul.
Det är något som inte läker. Alla lastbilarna som kränger. Alla liv som krossas och försvinner. Och det här regnet över solen.
Vi åker förstaklass till Köpenhamn. Vi skiter i att äta. Någon slår en flaska i mitt huvud. Jag snubblar till och blöder. Det är inget krig.
Nu kommer kvällen här i Malmö. Jag är mycket äldre nu. Någon släpper en bomb. Jag fastnar i Shane MacGowan. Hans liv är inte mitt.

LA revisited

Jag vaknar tidigt igen. Jag var i Landskrona med mina döttrar. Vi sov hos Windy i Glumslöv. Jag kan känna mej stolt över mina kompisar som slår från underjorden, som är så begåvade, men fortsätter att gå sin egen smala väg. Jag tänker på mej själv. Jag tänker på Stolle. Jag tänker på Sture (Carl-Martin Vikingsson), Thomas. Och Ivan (General Knas) givetvis. Det är alltid härligt att träffa Soffan på hennes galleri. Jag tänker givetvis på Niclas Zander. För honom är det självklart. Men så klart inte utan smärta. Jag minns när dörrarna öppnades, de var inte stängda tidigare, men öppnades. När jag hamnade på Harlekin när jag var arton eller nitton. Att få släppa ut kreativiteten och skita i vad någon annan skulle tänka, att ha sina egna tankar, att inte vara onödig, att inte vara rebell för att vara rebell, för att det finns något jag vill säga, måste säga. Karneval i LA. Sen träffade jag Robban. Han är hantverkare och lite halvfull. Han var polare med Berggren och Gradde och dom, Blomman. Det är en annan värld. Jag tycker om Landskrona men måste därifrån. Jag och flickorna kollade på elvaåringar som åkte skateboard, det var fantastiskt. Men, som vanligt, vi kom hem till Limhamn och det blåste och solen började sjunka, men vi cyklade, men vi badade, som vanligt, det allra bästa. Det är det enda jag lärt mina barn: Man ångrar aldrig ett bad.

Jag lyssnar på Peter Perrett

Jag vaknar tidigt igen. Jag lyssnar på Peter Perrett. Jag kom tillbaka till Malmö igår. Min slitna reservcykel stod kvar på Anna Lindhs plats. Packningen fick plats på pakethållare och i cykelkorg, ut på malmövägarna igen, mild vind, nästan medvind, förbi allt det nya. Jag är alltid från Landskrona, men jag har bott länge i Malmö nu. Jag minns när Västra hamnen var vilda marker, arbetarmarker, när hon åkte rullskridskor efter min cykel och vi fick klättra på stenarna för att kunna dyka, strömmarna då som nu, samma strömmar, samma drömmar ... nä, det ser så klart annorlunda ut, där de spelar in teveprogrammet Sommarlov nu, det är klart. Jag kom till Malmö igen, cyklade på mina gator till Limhamn, Sibbarp, bron och iväg, och den sköna fuktiga luften som fortfarande är varm. Jag lyssnar på Peter Perrett, från The Only Ones, det är en annan sorts Lou Reed. Min kompis Niclas Zander har vernissage imorgon. Han ville att vi skulle återförena QK, mitt och Windys gamla band. "Jag är med", sa jag, "du behöver bara övertala Windy ..." Det är ju givetvis omöjligt. Men jag har plockat fram gitarren, lirat några låtar jag skrev när jag var kring tjugo, några stycken är rätt bra. Men det är vernissage imorgon, Björnes galleri i Landskrona, Soffans galleri. Ibland tänker jag att jag borde spela in den där plattan, för att jag vill, för att jag borde ha det fixat när det är dags att lägga skridskorna på hyllan. Jag tycker att det är en skön sommar. Nu har jag börjat vakna för tidigt igen. Och det är inte den typen av sommarmorgnar som du minns i ett tonat pastelljus, men det är ljust och jag lyssnar på Peter Perrett och skriver böcker som river rätt skönt.

Sista dan i stan

Nu sitter jag och skriver i den här lägenheten för sista gången på länge. Det ska hinna bli indiansommar och hösten i blåsten, och vinden i tidiga vintern, innan jag är här igen. Nu har hon åkt till Singapore. Nu är hunden hos en släkting. Jag vaknade tidigt. Igår såg jag på fotboll i Mörby, på Pizzeria Golf. Hammarby vann. Jag skrev en dikt. Eller kort prosatext till min artonde bok (först ska den sextonde och sjuttonde som nästan är klara, komma ut). Jag cyklade på elcykeln i ganska hög fart, över den ganska höga bron, överallt motorvägen, ibland åttafilig. Danderyd har snott allt. De har till och med snott Inverness, det är ett från motorvägen skyltat bostadsområde. Nu vaknar jag tidigt igen. De åkte iväg med taxi igårkväll. Nu vaknar jag tidigt igen. Jag cyklade till Svedenbadet utan tak, där jag räddade en mus från att drunkna förra sommaren, den simmade så dåligt och skräckslaget. Jag simmade 1600. Det är grunt på den grunda delen. Bastubad i ensamhet. Nu sitter jag och skriver och snart skickar jag boken. Bara några smågrejor kvar. Snart lämnar jag den här lägenheten. Bara några smågrejor kvar.
Detta inspirerar mej, är inte Tunström lite snobbig ändå? Han som var så elegant folklig.

Orsa revisited

Imorgon fyller min flickvän år, och jag i övermorgon. Det firade vi genom att rensa undan saker, ner i källaren, dammsuga, svabba och tvätta fönster inför en längre resa. Sen skulle vi äta middag på trevliga Restaurang Småstad i Bergshamra, Solna, italian feeling. Det var fredagsmys. En härlig blandning av folk. Och jag har väl berättat att vi varit i Orsa tre gånger på ett år, att vi blivit semidalkulla och dalkarl. Så det var ju den bästa födelsedagspresenten vi kunde få, när Kalle Moraeus klev in på uteserveringen och tog bordet bredvid oss.

jag saknade dej alldeles nyss

du springer i den mörkgröna skogen
det faller ett tungt regn
myrstacken svider i skinnet
en älg har tappat sin kalv
bara sniglarna och slem
hur du snärjer in dej själv
fastnar i varv efter varv
du var hemma alldeles nyss

du är fastspänd i en lina
bilen släpar dej i gruset
du har glömt vem som är chaufför
hur dina mjuka händer
blir till lera eller marmelad
sen vaknar du ur drömmen
sen spyr du i spannen med nattkiss

du vaknar i en fastkedjad dröm
du ser hur iglarna suger i skinnet
du minns när vi skojade om vädret
nu är domedagsregnet här
jag försöker berätta om svärdet
om du tittar österut
jag vinglar på en vilsen flotte
du, hur det viner
jag saknade dej alldeles nyss

du sitter i regnet och fryser
du minns var din pappa dog
det var där katten sover nu
det var i gungstolen invid kaminen
som bara din pappa fick sköta
nu är allt kallt och mörkt
nu när regnet smattrar hål i taket
känner du värmen genom det kalla
jag var där alldeles nyss

du flyr från huset med skuggan
du vaknar i Göteborg
där vi gjorde våra barn
jag minns när vi grävde i jorden
vi skulle alltid komma någonstans
vi skulle alltid komma tillbaka
du somnar i en instängd hiss

Cyklar igen efter paus, hårda stenar i gruset

Vi har cyklat i Värmland, utanför Arvika, vid två tillfällen, nu när allt ska vara mjukt, att flytta pungen på den skavande sadeln, att lära sej, som plattcyklare, att det finns en poäng med upp och ner, att få farten med sej, och att flåsa och känna gott. Jag gillar och skräms av träden, hur höga de är när det är en ravin nedanför, och den här kassa cykeln har sin charm, och vi cyklar på och flåsar uppåt och efter nästa krök vänder det väl neråt, hur det måste rulla neråt snart. Men det är bara uppåt. Vi cyklar fyra kilometer uppåt. Vi är inga virtuoser. Vi stånkar och jag skriker och vi ger nästan upp. Kommer till Glava glasbruk, allt är stängt och ingen badbrygga här heller, vattnet är slut. Men vi rullar hemåt med en viss fart, undrar hur vi orkade upp. På kvällen ser vi Rocky, han kämpar också. Snart är jag tillbaka i Malmö, mina platta vägar.

Cyklar - del fem

Framför allt tycker jag om Göran Tunström. Nu när nazisterna och sd-svinen får gå på våra gator. Hans krigande med sej själv, det poetiska berättandet, att vränga ut sej. Hans medmänsklighet. Vi är utanför Arvika. Jag har en annan cykel nu. En gammal Crescent. Den skaver lite i skinkorna, men rullar ändå rätt bra. Allt är väldigare i Värmland, skogarna, backarna, höjderna, nästan bergen. Det är en frodigare trakt. Men inget hav. Får du bo här, skäggige arab. Vi cyklar upp och ner och till Älgsjön, i den ligger Hästön, stugor för fiskande norrmän, men ingen badbrygga. Vad tyckte hästarna om älgarna. Vi letar efter hennes barndoms klippor. Nybyggda stugor och småbåtar med fiskeutrustning. Jag har aldrig fångat en fisk. Jag badar hellre i havet, jag badar gärna i sjöar, men åtminstone en flottbrygga. Det ska vara fisketävling på lördag. Vi stannar i byn Glava. Vi besöker kyrkan och dess stiliga takmålning, en strid mellan onda och goda. Vi måste prata om nazisterna och sd-svinen, som försöker tvätta sina skitiga rum. Ut med packet! Vi tittar på gravstenar. En man och en hustru och en son. Hustrun levde femtio år längre. Vi går därifrån, äter glass och köper olja till cykeln. Vi ser Tillbaka till framtiden. Vi är tacksamma och givmilda, en orm slingrar sej in. Vi äter godis och jordgubbar. Vi håller på med utedasset, jag gräver ner skit. Ni måste bli människor Kuk-Jimmie och ni andra. Ni måste retirera. Ni måste förstå. Det är inte människor som beter sej så. Det är en ynnest att få vara lugn och lycklig.

Cyklar - del fyra

Det blev en mellandag, en resdag utan cyklande. Vi åt frukost och slöade på hotellrummet, läste Hallandsposten och Göteborgsposten. Sen måste vi med tåget. Det är konstigt, att inte alla tåg tillåter cyklar. Vi hade ett tajt schema. Så var det punka på hennes cykel. Vi kan inte sånt, vi är stadsmänniskor med ett kvasiintresse för naturen och självhushållet. Jag tänker på min kommande bok, hennes har just kommit från tryckeriet. Vi kan inte laga nån jävla punka. Så vi åkte tåg och ringde runt, fanns det någon i Götet som ligger nära stationen, som kunde fixa en hoj på en halvtimme, nähä, någon i Arvika, nähä, men kanske i Kil. Den träige höjdhopparen Stefan Holm har kontakter där. Honom känner inte jag. Jag har alltid dragit mej mot Patrik Sjöberg. Men i Kil fanns Cykelcentrum, de stängde klockan tre, de hade lunch mellan tolv och ett. Jag ringde: "Det är kris ... vi kommer 16.14, kan du laga en punka?" "Vi stänger tre ..." "Oj, det var tidigt, vi är verkligen desperata ..." "Ja, men jag kan stanna tills ni kommer." Så det löste sej, vi traskade genom Kil, till slutet av staden, det tog sju åtta minuter. Och ytterligare sju åtta att laga cykeln, sen tillbaka till stationen och nu var det varmt och nu fick vi ändå vänta. Sen vidare till Arvika och ett glas på stationspizzeriabaren och tre raggarbilar, men inte Sven-Ingvars eller Boppers eller Eddie Meduza, nä, dunka dunka! Sen kom vår skjuts och hon kunde verkligen prata värmländska, det tog en halvtimme till huset vid grusvägen, flygeln till den gamla prästgården. Imorgon är det på cyklarna igen, ska bara pumpa den gamla Crescent som finns här, min cykel är kvar i Halmstad.
(jag har väl berättat när jag framträdde på Arvikafestivalen 2000 ... när jag bröt nyckelbenet i en basketmatch på natten, tre personer i en stor gymnastiksal ..., eller ... videon är från Arvikafestivalen i alla fall ... mitt festivalbesök blev alltså sådär ...)

Cyklar - del tre

Så blev det ännu blåsigare. Jag äter bara leverpastej när jag bor på hotell. Annars försöker jag bli mer och mer vegetarisk. Jag tittade på kartan. Det fanns en väg österut, men då skulle vi få motvind hem. Det ville vi inte. "Men här då", sa jag och pekade på Nissans utlopp, en småbåtshamn och Prins Bertils stig. "Ja", sa hon och vi bestämde att vi bara behövde cykla lite, att lite var bättre än inget, sen bastun igen, vi älskar bastubad, vi letar efter vedeldade bastuflottar. Tylö tillverkar bastuaggregat i Halmstad, varför finns inga bastuflottar. Men vi hamnar på Prins Bertils stig. Det är rak motvind och havet är alldeles nära, men vi är ändå inne bland träden som läar, vi på våra cyklar. Sen är det öppet igen och vi har inte tagit med badkläder men vi måste bada och vi badar och vi blir salta och sandiga, sen cyklar vi igen och längtar efter varmrökt lax och vi hamnar vid en liten hamn, men allt är stängt, stenbrottet har blivit en hamn, vinden, och stigen har blivit sten och vi cyklar upp mot stora vägen och hamnar i Tylösand igen, äter pizza på en tom restaurang, vinden genom plastskynken. Hon löser sudoku. Jag läser gårdagens tidning. Vi dricker kaffe. Vi är harmoni. Imorgon åker vi till Göteborg och vidare mot Värmland, men först ska vi äta på Halmstads enda indiska restaurang, kinakrogar, däremot, finns det gott om. Och bada bastu.

Cyklar - del två

Någon gång under fyrtiotalet köpte min mormor och morfar en tomt i Påarp utanför Halmstad. Där finns en vild natur. De byggde ett hus. Ibland vill jag bara gråta. Allt som är förlorat. Vi levde där. Vi var en del av den vilda naturen, björnbären, enebuskarna, korna, stenarna och det salta havet. Sen försvann det. Det är söndag. Vi äter frukost på hotellet i Halmstad, och det är tio år sen, som jag var i Påarp senast. Vi går på toaletten, sen cyklar vi söderut i blåsten. Vi cyklar lite fel men sen kommer vi till Trönninge. Pizzerian är nerlagd. Det var där jag satt och drack öl och läste i tidningen att Kurt Cobain hade dött. Konsum är nerlagt. Och där vi brukade köpa frukostbullar. Men Rolles gatukök finns kvar. Sovstäderna måste ha sina hamburgare. De har byggt en ny skola. Det är en konstig, inte en impulsiv eller storartad känsla, det är bara ... hemma ... jag är här igen, det är alldeles självklart. Sen cyklar vi uppför Bergsvägen, där låg vårt hus, jag har varit rädd för detta, att jag ska bryta ihop, men det är ett annat hus där, det är bara så, att allt förändras. Sen är det bara självklart, vi går ner i hagen, havet som är helt annorlunda här, till den stora stenen, det blåser, korna har ändrat färg, vi går över gravstenarna, vi fångas av vinden, vi har picknick i Laxvik i hyfsat lä, det är en konstig känsla, allt jag har älskat och älskar, jag tänker på min bror, vi har badat i de här vågorna, de har varit en del av mej, krabborna vi fångade är döda, mormor och morfar är döda, det är inte ett avsked, det är bara livet som pågår och förändras.