Så rädda stänger vi samhället

Pojken är tretton, kanske fjorton. Han sitter på min plats när jag kliver på tåget (hem till Malmö igen igen, jag tycker fortfarande om att växla städer) som kränger. Han reser ensam. Det är en disig låg sol som smygskär in genom fönstret. Första klass (som var billigare än andra denna äggfria påsk) och pojken är möjligen fjorton, men inte världsvan, men inte heller bortkommen. Och jag är George Costanza och har bokat fönsterplats, jag vill alltid sitta vid fönstret, båtar, bilar, krogar, simhallar och cyklar. Han är nog bara tretton och pratar lätt göingedialekt. "Det är okej", säger han och flyttar runt sin packning och chipspåsar, "det är ju din plats", säger han och han har ett vuxet sätt, ett säkert sätt, ett osäkert sätt, ett flimmer. "Ja ..", säger jag, "men jag ska ..." "Jag blir bara åksjuk ibland." "Ska du till Hässleholm?" "Ja ...", och det är en grå barrskog i soldiset som blir molnigare nu, "hur visste du det?" "Jag hörde det på dialekten ..." "Jag bor i Åhus, vi pratar inte så brett där ..." "Nähä." (Nähä?) Och det är nu allt blir dubbelt och svårt. Det är nu jag ser blickar som kanske inte finns. Jag vill vara en trevlig man. Jag är en trevlig man. Jag är en sån som suger i mej historier. Jag är en sån som vill att alla ska ha det bra. Och vi är inte ens nära Linköping där man kan ta tåget österut in i Småland som jag vet så förbluffande lite om. Jag är nyfiken på pojken som alltså verkar ganska säker men osäker ändå (och jag tänker på Elsa som är tretton och hon åker tåg ensam ibland, och kanske ska hon åka till Linköping i sommar med sin lillasyster, byta till vidare mot Vimmerby, jag vill att äldre människor ska hjälpa dem då, få dem att känna sej trygga) och han tömmer sin andra lilla chipspåse och dricker en Festis och jag: "Nu har du snart ätit upp hela matsäcken." "Jag har mer chips, vill du ha ..." "Nä, tack, nä, jag ska ... brukar du åka ensam ... jag ska ..." "Jag har varit hos min morbror", säger han och det bränns hela tiden och jag undrar var jag bor, jag undrar var denna manliga skam kommer ifrån. "Jaha (brukar du vara där ofta? varför det? hur ser ditt liv ut? du har en konstig ryckning i vänsterarmen, en blick som kanske flackar ...), ja ja ... jag ska ... (och jag tänker på männen som jobbar på dagis, de blickarna, de två supertrevliga på Annas utedagis, på rädda föräldrar, på de unga männen i Gävle som mitt i natten tog en annan buss för att följa en vilsen flicka hem säkert, hur rädd ska man vara där? på de vänliga mörka männen med svart skägg i Sundsvall som så klart kunde vara våldsbenägna sexgalningar med terroristiska motiv, men som inte var det, som blev nersparkade ändå, en fortfarande försatt i medicinsk koma, och jag tänker på Anna, åtta, hur ett negativt läte från mej måste efterföljas av minst tio positiva, för så känns världen, det dåliga mycket tyngre)", säger jag och Snälltåget kränger och hälften av toaletterna är avstängda och jag frågar inte ens om ditt namn, pojke, "... jag ska träffa en kompis i restaurangvagnen", ljuger jag, "du kan ta min plats också, så kan du titta ut, eller ligga ner och vila ... (trädtopparna, pojke! jag vet att det är dassiga barrträd, men trädtopparna, dröm om dem!)" "Åh! tack! Ja, jag är nog trött ..." "Jag också", säger jag och går (så jävla trött) medan allting bara kränger vidare.