När jag förlorade min Dalarnaoskuld (del ett)

En strålande sol och vi åkte genom de klassiska namnen för första gången: Borlänge, Leksand, Gagnef, den långa bryggan i Rättvik och: "dit kan vi åka i sommar, bara snabbt, ut på bryggan, hoppa i och simma och hem igen ...". Byte i Mora och det var veckan efter Vasaloppet och rälsbussen var liten och varm och skulle via Sveg hela vägen till Östersund. Men vi steg av i en strålande sol i Orsa, snö som sken vit, solglasögon på. Stängd station, plankor för fönsterna, Konsum, bussen skulle avgå om en timme. "Vi kan sätta oss på nåt café och skriva en lista, så kan en gå och handla ..." Café? Gatukök med rättigheter. Pizzeria med rättigheter. En begravningsentreprenör. En tiggare utanför Systemet och ett Kulturhus som kanske var stängt. "Vi kollar Stadshotellet!" Rum fr. 250. Plankor för fönsterna, tygskynken som gardiner. En källartrappa full med gamla cyklar. Dörren knirrar, en dammsugare brummar, det är slitet och stängt. Vi går ut och tillbaka till gatuköket med rättigheter, flickan är hungrig och vi beställer en barnpizza och kaffe. Det är varmt och tung packning fram och tillbaka och vid ett bord sitter fyra svarta män. Jag går till Konsum, vid entrén pratar en man sjungande och orolig om tiggerskans sår på kinden: "Det där kan bli infekterat, du måste få det tvättat ..." Jag köper det viktigaste och lämnar växeln till tiggerskan, mannen står kvar och är bekymrad. Tillbaka till gatuköket och mer än halva pizzan i en kartong och skynda mot bussen och solen skiner när vi börjar åka uppåt.