Det finns stipendier och ... det finns STIPENDIER

Alltså, utan att skryta, jag har fått många stipendier (för att jag är värd det). Det första var på tusen spänn i början av 90-talet, andra har varit på betydligt högre summor. Så ser verkligheten ut för en kulturarbetare. Det är ett evigt sökande och letande och ansökande. Det är oro. Det är att försöka arbeta med något som många inte anser vara värt betalning. Som många inte fattar berikar också dem. Som inte förstår ringarna på vattnet. Det är den ekonomiska oron och viljan att aldrig ge upp. Det är magen. Det är att försöka bortse från den oron och kunna skapa. Det är att leta brödjobb, att koncentrera sej på dem medan man fortfarande försöker ha en fot i den regnbåge som är det man skriver på för tillfället. Det är strömavbrott, det är glappande kontakter. Men det är verkligheten på ett gungfly. Det är ångest i natten. Det är verkligheten. Så måste den (tydligen) se ut. Det finns pengar överallt och en mikroskopiskt del delas ut till behövande författare. Och man ska vara tacksam. Men du ska vara tacksam också! För även om just du inte läser just mina böcker, så finns de i en skatt som andra gräver ur. Det är en absolut sanning. Svårare litteratur är utgångspunkten för den lättare, för den latare. Med det sagt, i dagarna fick jag besked om att jag fått ett stipendium. Det är inte ens pengar. Det är gratis uppehälle i en stuga på landet under tio dagar. Det är en möjlighet för mej att slutredigera min roman (hoppas jag, håll tummarna!) och en möjlighet att ge mina barn en semesterresa. Framför allt är det stolthet. De som delar ut stipendiet har funnits hos mej hela mitt litterära liv och att få uppskattning därifrån gör mej väldigt lycklig.