jag
ser dej sova, jag är glad vi
suger i oss det sista ljuset
(kära bloggläsare, alltså, allt förändras, jag ändrar i manus, men den börjar bli klar nu, diktsamlingen, varianter av flera dikter har jag publicerat här, men inte de slutgiltiga versionerna, och inte i rätt ordning, men ni får faktiskt köpa boken när den kommer, det är er plikt, så mycket gratislitteratur jag gett er under åren, men just nu slutar samlingen såhär)
där du trodde att du slutat bo
där de skitiga duvorna börjat bygga bo
som på Öresundsgatan i Landskrona
där du duschade i en garderob
där den skäggige basisten låg och sov
eller var som helst
där de speedade kusinerna från Finland bytte blod
där du var full eller eller stenad eller full av behov
när du skakade runt i håliga skor
så du hamnade där igen
bland de vassa nätterna
morgonen på spikarna
nu, en man i medelåldern
cyklade in från Limhamn mot Möllan
måsarna följde efter dej
det var medvind men du var så rastlös
du ville bara vara framme igen
vid ett brännmärkt bord igen
så törstig in i själen
det var rätt längesen
att hälla lugnet ner i halsen
det var en blåsig höst igen
du hörde dina egna skrik
du kvävdes i din egen panik
sen Square Side, krogen utanför
en paus på vägen nerför I´m waiting for the man
förföljd av måsarna och skriken
ingen stannar, alla dör
du vattnar den ylande besten
för att du för tillfället kan
för tillfället lugn i ditt land
men aldrig bjuden på festen
nästa hållplats: beroendekliniken
Ekonomin brukar väl gå runt, men många om och men under årens lopp. Att vara frilansande kulturarbetare och författare är inget för den som vill planera sin goda ekonomi flera år i förväg. Efter femton år på det här viset är jag inte utan oro för min ekonomi, men jag har vant mej, och jag har märkt att det alltid (peppar peppar, ta i trä) löser sej, på något sätt. Men även om jag har ekonomin säkrad för ett halvår, och skulle kunna skriva klart romanen på den tiden, så kan jag inte vara helt lugn, måste skicka in ansökningar till stiftelser och andra finansiärer, alltid ha bollar i luften, framtida projekt. Alltid vara beredd på att hoppa på småjobb. Det blir inte alltid den där ron som jag så väl behöver, att bara kunna gå upp i ett romanprojekt. Det är därför dikterna har kommit emellan. Det går snabbare och enklare och varje dikt kan stå för sej själv, en roman är en helt annan koloss, ett helt annat pussel.
Förra veckan var jag i Stockholm, började märka att jag nog inte klarar mej till slutet av januari (då jag får min fjärde utbetalning av mitt femåriga arbetsstipendium), den där billiga resan till Frankrike kostar, resorna till Stockholm kostar, att ta mej och barnen till stipendievistelsen i Vimmerby kostar, för att inte tala om Astrid Lindgrens värld. Och det kommer en jul. Min ekonomiska planering bygger på det mest basala (och en förhoppning av att få in extrapengar på ströjobb, som har blivit färre sedan Kvällspostens kultursida la ner), därför krackelerar den i princip alltid, när extrautgifter dyker upp.
Men jag kom hem sent i lördags och öppnade postlådan och gick upp med ryggsäcken tre trappor, såg ett brev från Svenska Akademien, rafsade upp det. Och de hade beslutat att jag skulle få 60 000:- från Stina och Erik Lundbergs stiftelse. Vissa stipendier söker man, vet (nästan säkert) att man ska få något, bara inte hur mycket, då är ett positivt besked en lättnad. Men från SA söker man inte, det kommer som blixtar från klara himlar. Och det är en sådan glädje (och lättnad), men jag måste tänka långsiktigt, men jag slog till på ett par nya badbyxor, bjöd min tjej på fin middag, köper några grejor till barnen som jag kanske inte gör annars. Sen är det bara att försöka vänja sej vid en något mindre otrygghet, mer än ett års försörjning fixad, minst två böcker som hinner bli klara, att sluta vakna på natten av ångesten.
vi såg en liten krokodil
och en orm
vi trampade runt i Folkets park
det var svenska flaggans dag
eller vad vi kallar den idag
några ungdomar sjöng fyrstämmigt Beatles
vackert som en välansad stig
ibland vill jag se hårdare slag
jag vill hellre känna nåt starkt
"varför har vi det inte som i Norge"
"varför får inte Astrid Lindgren ett Nobelpris"
ibland blåser det upp till storm
vi som aldrig är i krig
vi som inte har den traditionen
vi som aldrig sårats så
sköldpaddorna är snabbare än du tror
som hugget av en krokodil
deras dödande grin
hur de gråter när du dör
hur de snurrar dej ner mot botten
men de vill bara leva
vara kvar, efter miljontals år, där de bor
medan du drunknar i blod i en skreva
under vatten
vi hörde Petra läsa dikter sen
på soffkuddar i Knarkrondellen
det var som lugnande ilska i natten
det var mitt i solens sken
det var min dotters rastlösa ben
det var svenska flaggans dag
vi cyklade hemåt sen
och hörde männen i vadlånga shorts:
"snart är det midsommar igen"
Något mer än ett år som deltidsboende i Stockholm. Så mycket
tunnelbana. Det är ett smidigt färdsätt. Men ganska kvavt nere i jorden. Jag
minns i slutet av 80-talet när Rickard och jag var i London. Efter en vecka hade
vi inte pengar att förnya undergroundkortet, började gå, började se staden. ”Åh!
Där är ju där, och här är ju här, så nära det var, alldeles bakom parken, osv …”
De senaste gångerna i Stockholm har jag färdats på elcykel upp och ner (jag är ju utpräglad plattcyklare som bara brukar ha vinden att tänka på, inte uppförsbackar, jag
vill ha ett jämnt tempo och hyfsat god geografisk kunskap, och topografisk, och
en annan sak, när jag berättade om elcykeln för min pappa: ”Är den spansk?” ”Va?” El cykel.”) och det är en härlig känsla och det är så många fler bilar men
man kan svänga av och plötsligt hamnar man i skogen, verkligen skogen, och
elcykeln, älskade elcykel (och älskade människa som köpte den), jag kan chansa,
mitt usla lokalsinne spelar ingen roll, elcykeln hjälper mej. Men det blir lite problem, jag känner väl till delar av Stockholm men är sämre på hur de geografiskt förhåller sej till varandra, så jag hamnar ofta fel, och är rädd att elen ska ta slut. Men det är
verkligen skillnad på andra sätt Sthlm vs Malmö. I Malmö är det bara
tävlingscyklisterna som klär sej som tävlingscyklister. I Stockholm flänger de
ilsket fram, manliga pendlare med arga ringklockor, ja ja, så är man ju bara en blåögd lantis från Skåne också.
Så drog kajaksäsongen igång ändå. Lite försenad på grund av sjukdom. Jag kom direkt från Malmötåget och har aldrig paddlat kajak förut. Men vi har pratat mycket om det, som vårt gemensamma projekt. Och lika sugen som jag är på att glida fram över vattnet, se paddlarna skära ner som i varmt smör, lika rädd är jag för att kantra, hamna under vattnet och inte komma loss. Jag älskar vatten och hav men har en väldig respekt. Och min rygg är inte riktigt bra. Men vi forslade den uppblåsbara kajaken (16 kg) till bryggan vid Brunnsviken och jag fick gör min jungfrutur. Det var härligt och lite läbbigt. Med en alldeles för otymplig flytväst och för långa stela ben. Sen var det äntligen dax för badet och sen elcykeln tillbaka via Restaurang Småstad.
jag lyssnar på country music
det är höga moln i skyn
man kan nästan inte se dem
de är som slöjor, bara slöjor
de är som när barnen var små
åh, era snubblande blöjor
fiskebåtar och inälvor
måsarnas glada skrik
min brorsa och jag
våra urtvättade tröjor
när vi fiskade krabbor
när vi såg båtarna gå ut igen
när tidvattnet var lågt
när kvigorna sprang över stenarna
när stenarna var sommar och sol
när vi lyssnade på country music
Kris Kristofferson och Emmylou Harris
jag kan se genom slöjor
jag kan se genom ljuset
när tidvattnet var lågt
när vi kunde gå till himlen
vi visste ingenting om smärta då
bara gå bara gå bara gå
genom tunna osynliga slöjor
våra urtvättade tröjor
med svenska fotbollslandslaget på
Ronnie Hellström
det var ett annat ljus
det var himlen på andra våningen i vårt hus
det var en helt annan dröm
jag lyssnar på stark men vemodig country
jag vet inte hur länge jag orkar
trutarna genom slöjorna i skyn
kråkfåglar som letar smycken
eller brödsmulor eller parfym
eller jag som inte orkar
som har badat, sitter och torkar
i vinden under solen
det känns som att jag inte orkar
flyga upp i träden
bara country music och Lloyd Cole
leta efter brädor
bygga flottar eller fartyg
jag vet inte hur mycket allt kostar
jag anstränger mej och hostar
ett skepp kommer lastat med snor
det är som när barnen var små
när jag själv var liten
att Ronnie Hellström stod i mål
och motade bort alla bollar
att veta att vara viktig och behövd
att veta var man bor
jag lyssnar på country music
jag hör en man orera på bussen:
"det är mina pengar de stjäler!"
och folk som vänder bort blickar
jag ser inget ljus i det
men maskrosorna som krossar golvet
en flicka som reser sej upp
hennes hår är ljust blått
hon strålar från tårna
"jag ställer inte upp!
jag vägrar lyda dina lagar!
jag vet att jag vet vad jag vet
du borde vara tacksam för vad du fått"
och folk som hummar och nickar
och vi har lite mer att göra
riva tornet och bygga nytt
innan alla kan få leva värdigt
eller åtminstone slippa vara sopor
en värld som väntar på att bli färdig
jag lyssnar på country music
jag ser fåglar ovanför molnen
jag ser en flygmaskin på väg
jag tänker på de här dagarna
när jag försöker summera livet
jag är fyrtiosex år
jag åker mycket tåg
jag kämpar mot alkohol
jag kämpar mot svettiga nätter
tidiga morgnar när hon ska till skolan
arbetsbordet, gatan nedanför, rullgardinen, solen
en himmel ovanför taken
ibland längtar jag
ibland drömmer jag mardrömmar om kajaken
att den välter och jag drunknar
men ibland flyter den som ett mjukt spjut
har ofta ont i min rygg
jag badar och simmar
när jag rör hennes lår är jag trygg
och när jag lyssnar på Loyd Cole why I love country music
nu är det natt
måsarna har somnat
jag har en urtvättad tröja och långkalsonger
mina döttrar är hos sin mamma
de är säkra där
jag lyssnar på countrysånger
ibland låter det som åska
jag vill vara en målvakt
som stoppar alla vassa bollar
min flickvän är sextio mil bort
hennes säng är så oändligt mjuk
jag vill vara den som jonglerar, trollar
får det att försvinna, allt sjukt
jag sitter över bilarna mitt i ljuset
helt synlig i fönstret
om någon skulle vilja skjuta mej
jag känner mej alldeles mjuk
ingen smärta i min rygg
jag lyssnar på Kris Kristofferson caseys last ride
det gör ont, men jag är alldeles trygg
Det var alltid några härliga augustidagar i slutet av 90- och början av 00-talet, under Malmöfestivalen, när Kulturmanegen låg i Magistratsparken. Man kunde hänga där hela tiden, dricka Festivalöl, se på film, höra litteratur och musik, se på dans. Många av Malmös yngre kulturarbetare fick en chans att visa upp sej. Jag fick också var med. Jag läste lunchpoesi, jag sjöng med bandet Kamraterna, L.T. Fisk och jag satte upp våra lilla show, "inget för kräsmagade", som en recensent skrev. Jag har alltid tyckt att något sådant borde finnas under Landskronakarnevalen. Nu blir det åtminstone en miniversion i Landskrona, Slottscaféet den 29e juli, 14-16. Jag vill presentera litteratur, musik, och foto vars skapare har sitt ursprung i Landskrona. L.T. Fisk spelar igen, Petra Mölstad och Josefin Brodell läser dikter. Thomas H Johnsson och jag pratar om vår bok En sista blues från Landskrona. Och kanske någon överraskning! Vi ses då!
det är splitter överallt
det är splitter som ett underbart ljus
jag vill berätta om det särskilda lugnet
hur stenarna flyter på havet
som är alldeles stilla nu
och tången som flyter på stenarna
att allt är fåglar och mjukt
sen kommer vattenscootrarna
som ett bryt i den skånska idyllen
sen dundrar lastbilarna på bron
med flyktingarna som hänger under
som stör den fridfulla ron
som spräcker våra ljusaste stunder
nu kommer Tom Petty
Don´t come around here no more
jag har spejat mot Köpenhamn i fyrtiosex år
nu speglar sej bron i sundet
det alldeles stilla havet
nu blir en anka våldtagen
jag kisar, ser bron i solen som går ner
nu dunsar någon och spricker
det hinns inte med några skrik
när du är ett mosat lik
nu stängs livet för en till
och en till
du är bara en av många fler
för det är vad vi vill
att stänga lite till
Tom Petty sköt också heroin
jag träffade en kompis igår
vi pratade om Stisse som stammade
det var där min kompis brorsa dog
han sköt också heroin
man får försöka stå ut
den här kvällen är så fin
jag ringer dej och fryser
jag har badat i havet
mina badbyxor hänger på cykeln, droppar
jag ringer dej och ryser
berättar om våra kroppar
om hur allting är orange eller rosa
"man måste få vila", säger du om en av mina dikter
"nä, man får aldrig vila"
nu har ankorna lugnat sej
nu är gruppvåldtäkten över
havet har slutat gunga
solen sjunker fortare nu
jag vill stillna i detta nu
men Tom Petty slutar inte sjunga
Jag har helt tappat tiden. Då, för några veckor sen, hon var här och låg i soffan eller sängen. Jag gjorde chokladmousse av bananer och avokado, kakao och honung. Hon sa att hon var trött och snöt sej. Vi hade sett Tvåornas kör, stack till Malmö Live direkt efter att jag hämtat henne på Centralen, hyrt en cykel. Det var maffigt att höra flera hundra ungar sjunga i de snygga lokalerna. Jag flyttar runt tiden.
Sen stannade hon i några dagar, i soffan eller sängen. Hon orkade en tur till en restaurang i Limhamns småbåtshamn, det var lite kall blåst men solsken. Jag drack alkoholfritt vin, det smakade bra, två glas, hon drack vanligt. Jag äter nästan inte kött längre. Men en Bookmaker toast är en Bookmaker toast. Jag äter mycket linser. Och avokado och banan.
Men jag har tappat tiden. Jag trodde att jag var nästan klar med första versionen av diktsamlingen. Jag badade på lördagen, cyklade med henne till Centralen. Vi sa farväl. Så ser våra liv ut, möten och farväl. Det skapar en viss dynamik. Sen badade jag igen. Sen blev jag också sjuk. Och jag vill varken skylla på henne eller baden. Kanske på Donald Trump, eller IS. Jag funderade när jag cyklade på hur vi lägger tid på att: "kan det hända i Sverige, terrorattacker?" Medan de händer hela tiden. Skolmorden i Trollhättan, mordbränderna på flyktingboenden, det är terror terror hela tiden. Och skulle, Gud förbjude, något islamistiskt terrordåd ske i Sverige, så vet vi vem vi ska tacka, puckorasisterna!
Sen försvann tiden. Jag var helt sänkt. Skulle åka till Stockholm och kajaksäsongen på måndagen. Men låg bara i soffan, orkade gå till sängen ibland. Kom på skakiga ben iväg på torsdagen och stannade i tre nätter, men kajakpremiären frös inne. Men det blir så fina dagar ändå. Bara att se på Wallander kan vara en fröjd.
Jag är fortfarande inte i fas med tiden eller frisk, men bättre. Idag badade jag äntligen igen. Men jag är tröttare än jag brukar och tiden susar och jag minns inte när jag simmade senast. Men men, förr eller senare är jag helt uppe på hästen igen.
vi går ut i det ljusaste ljuset
det är tidig morgon i det ljusaste ljuset
vi går ut i fåglar som sjunger
vi går ut i en symfoni
sen blir allt stenar stenar
det är taggar i livet
det är en Velvet Underground-melodi
du såg mej där nere bland stenarna
jag såg när du skrek i natt
det blir aldrig perfekt
en humla som fumlar vid bänkarna
det är våren som kommer nu
det blir aldrig renare
det blir aldrig perfekt
jag såg en mink krossas mot stenarna
jag såg min dotters skräckslagna blick
vi sover nu
vi är det sovande folket
jag såg henne älska havet sen
jag såg hur hon frös
jag såg glädjen du aldrig fick
jag tänker ofta på staketet
du som alltid ville fram
du som alltid stod bakom
jag vågade aldrig sjunga för dej
jag vet varför du var sträng
det finns en äng
i mina drömmar eller tankar
sen blir allt stenhårda stenar
men det finns en äng
det finns en plats att sjunka i
det är så skönt att sjunka dit
det är i den stunden
stenar, mamma, stenar
vi går ut i det ljusaste ljuset
vi träffas alltid där
vi hittar alltid det ljusa
du vet hur jag vill se henne
du vet hur jag skrattar
jag vet att du fattar
jag vet att du också ser solen
det ljusa i det ljusaste ljusa
jag vet att du badar i mörker
jag badar också där
hon finns, jag är kär
jag försöker lära mej att leva
du är inte som andra tråkiga mammor:
"res, Jonas, åk iväg, jag betalar"
jag reser nu, mamma
jag måste ta mej bort
kommer du ihåg stranden
innan de dyra husen
vet du, att det var mitt fort
vet du Per Albin och det snacket
att det aldrig fastnade på mej
jag minns bara dragspel och solnedgångar
jag minns bara stickor i ögonen
men, alltid, det ljusaste ljuset
du, i morgonrocken, i det där huset
du, som ljuset, alltid ljuset
sen blir allt stenar stenar
och Lou Reed är död
jag rostar ett gammalt bröd
till min dotter, hon vill ha korv
jag vet inte om du ser mej
som en skugga vid ett gammalt torg
av stenar och stenar och stenar
jag måste cykla till simhallen
jag måste vara ett gott exempel
jag måste ingenting
det är stenar i magen, mamma
det är att inte räcka till
det är allt jag borde göra, men inte vill
det är bara stenar
som fryser i det ljusaste ljuset
de kan se mjuka ut
när vågorna smeker in
minns du stunderna i bilen
när vi åkte upp till Halland
hur du hjälpte mej då
köpte fiskbullar och potatis
sen cyklade jag ensam
på din döde pappas rostiga cykel
solen bländar mej nu
du var min mamma, alltid min mamma
jag försöker vara pappa
det går sådär
det är stenar i min mage
det är otillräcklighet
du vet
hur ljuset gör allting svart
du är kanske den enda som vet
Det är inget fel på det livet. Men det är lite konstigt. Jag jobbar i timmar timmar dagar på en dikt, lägger ut gratis på bloggen. Det snabba samhället. Igår var det passkontroll. Jag känner ett sådant obehag. Jag känner en sådan avsky. Jag lyssnar på "golfspelarna" som kommer hem från Spanien. "Det här är inte klokt!" Men det var ju ni som ville ha det! Titta på ditt röstkort! Det var ju ni som ville bli av med packet! Är det något fel på det livet? Att alla är så glada: "Nu finns det ju nästan inga flyktingar!" Är det så? Nä, de forslas fram och tillbaka över de sydligare gränserna, eller innanför staket, eller drunknande, alltid svältande, alltid rädda vanliga människor som försöker hålla för barnens öron när det viner av bomber och hårdare ord än du någonsin hört på allvar, eller beskjutna med gummikulor. Det måste vara något fel med det blinda livet. Sen kommer en tidig sommardag. Och jag som älskar att bada, som också älskar att fly. Postar en bild på fb när jag tar mitt premiärdopp, och blir äntligen älskad. Allt det andra är bara fernissa.
Så ledsamt att höra, Olle Ljungström är död. Men Olle Ljungström, men Reperbahn, men alla fantastiska sånger från den fantastiska rösten, det luddigt knivskarpa sköra. Vi behöver fria själar. Vi behöver dem som går sin egen väg. Och jag kan aldrig sluta undra, varför de som verkligen vill se fritt, har så svårt att få passa in, hur de stöts ut. "Folkkär", säger Aftonbladet, in my ass, Olle Ljungström var aldrig folkkär. Han kanske inte ville släppas in, men han släpptes aldrig in. Man kan bli så trött på den här världen, på det här landet, Sverige, där allting som spretar eller kräver tankemod ska sållas bort och bespottas. Jag var med på en skiva en gång, läste en dikt till gitarrkomp, någon sa att det var bra, att jag borde göra mer, att det var som Olle Ljungström. Det gjorde mej väldigt glad. Men jag visste att jag aldrig skulle kunna göra det lika bra. Det finns vissa som bara är självklara som sej själva. Det var Olle Ljungström.
jag är uppvuxen bland tänder
jag är uppvuxen i Skåne
Landskrona vid havet, staden i vinden
som blåser och blåser
och stolt sjunger undergångens sånger
att se vinsterna i det lilla
att ständigt stolt förlora
jag har varit i många länder
nu bor jag i Malmö
jag brukar cykla bort till Hyllie
bada i bassängen där
relaxavdelningen med alla utlänningarna
sen stationen, blåsten över ängarna
här rusar tågen
och vinden blåser så
och jag träffar en kvinna utan tänder
ger henne en tia
hon bugar och gråter då
"jag har flytt genom hundra städer
burit döda barn upp på stränder
jag såg min egen syster dö
hon slutade få luft"
på knagglig svenska och engelska
och jag (nysimmad, nybastad, nymjukt härlig i mineralvarma vattnet):
"ja, tufft
och nu är du här i Malmö"
och jag vet ingenting
jag rafsar i mina fickor
men har inga mer pengar
men jag lever inte på luft
jag suger i mej vårvinden
som sveper över havet och ängar
och poliserna bordar tågen
du vet, den filmen
när slaktaren plockar fram sågen
och börjar skära
du vet, hur skriken låter
när någon du älskar dör
att känna smärtan så nära
jag är uppvuxen med berättelser
vid det sena matbordet på kvällen
om patienter
skickligt berättade av tandläkaren, min pappa
han var så levande då
inte om deras tänder
men om deras släktingar, alla ställen
där han hade träffat deras syster
kvällarna på femtiotalet på torget
du! den stämningen! så yster
och nu: att inte längre arbeta, sorgen
en känsla i huset av: dyster
jag är uppvuxen bland tänder
jag är uppvuxen med oro och ångest
och alla dessa sånger
min enkelt komplicerade pappa
jag har aldrig kunnat fatta
i det ganska stora huset vid havet
äventyren och friheten
jag har aldrig kunnat fatta
med resor till andra länder
att det är så hemskt att beskattas
(och nu kommer den till mej, skammen, skulden, att det var oron över barnen, jag och mina syskon, att vi skulle ha det bra, att det var oron att inte komma från där sparvarna flög in i munnen, att det handlade om att aldrig ha fått vara så ekonomiskt trygg som jag ändå har fått vara, och all min fattigdom nu)
jag är i Hyllie igen
jag träffar en kvinna utan händer
hon har en stump och en klo
hon har kanske fyra tänder
eller fem
hon har ingenstans att bo
jag har en flickvän, två barn och ett hem
jag har fortfarande syskon och föräldrar
vi står på bron över flyktens tågspår
vi ser en råtta springa förbi
vi hör blåstens sus över ängen
hon vill kyssa mej på kinden
hon får fast jag inte vill
jag vill inte komma för nära
det är tankarna i natt i sängen
det är vinden, det är vinden
det är döden som kommer när dagarna går
det är människorna när köpcentrat stänger
det är döden som kommer
när vi inte hjälper till
jag är uppvuxen bland tänder
jag har varit i Afrika
jag har sett hundar bli överkörda och dö
jag har sett en ung man bli överkörd och dö
då skämtade jag om att sno hans cigaretter
jag visste inte vad jag skulle göra
det var när solen just började stiga
det var innan vinden började blåsa
det var en av min pappas patienter
jag är uppvuxen bland tänder
min pappa var tandläkare
det är inget särskilt med det
mer än att det kanske var hans liv
han och hans rädsla
jag och min rädsla
för att inte längre räcka till
för att inte längre finnas till
Jag kan inte fatta det. Jag är i den åldern nu. Mina barndom dör, och min ungdom. De som formade mej går på plankan och havet ylar och ryter. Jag är så gammal nu att det som var kul minnen, är död. Det var en fest när jag var fjorton och yngst som vanligt. Liten och osäker. Det var i ett hus i östra Landskrona. Jag var inte rädd för alla farliga pojkar och coola tjejer. Men liten och ensam i vimlet, en halvfull läskflaska med snodd sprit. Det var då jag hörde honom på riktigt för första gången, ramlade platt utan luft i en egen bubbla: "are we gonna let the elevator bring us down, oh no, let´s go ..." (Det finns hundra andra historier, skivornas skiva: Sign o´ the times, som faktiskt fanns på Spotify ett slag, som Windy köpte, hur jag lånade ut Around the world in a day till Sune, aldrig fick tillbaka, hur lack jag varit alla gånger jag velat hitta honom på Spotify eller Youtube, den stora saknaden där, den stora respekten åt en som aldrig slutade kämpa för det han trodde på, hur löjligt det än kunde tyckas för en utomstående som bara ville se och höra, entertainern. Och When doves cry, hur kan man göra sketen pop så bra, bättre än något annat, och balladernas ballad, Purple Rain. Jag trodde att jag lärt mej sorg och förlust, jag trodde att jag var förberedd på den hårdare geggigare gyttjan och dess spår, men det är nu det börjar, tydligen, som Agatha Christie sa. Tack ska du ha, Prince, det gjorde du bra.)
Nu närmar det sej. Har hittat en historia bland dikterna, som spretar, men en historia. Alltså skillnaden mellan strödikter och en samling. Det blir alltså en samling, en bok (med humor och smärta och rim och utan rim, en inre resa, och hela tiden en yttre verklighet, en större, som knackar på, bankar desperat på dörren). Den börjar för tillfället såhär:
proffsdikt
tiger tiger var är du / halkar du i brunnen nu / smärtan
trängs in i din hud / fryser du i kylan nu / solen skuggar sur och gul / gråa
dagar fram till jul / ingenting som river nu / du är trött och trist och ful /
hör du gamarna som skriker / känner du att någon sviker / där är splittret där
är liken / staden är av aska nu / allt du visste är en myt / tiger tiger tiger
du
Nä, det vill sej visst aldrig mot Trelleborg. Många bittra minnen när Landskrona BoIS förlorat snålt. Och nu är även Hyllies flickor -07 drabbade av förbannelsen. Det var värsta Tjongavallenvinden på Hyllies konstgräs, slätten ven. Men glada miner som vanligt hos Hyllieflickorna: "Vi är svarta vi är gröna vi gör målen som är sköna!" Eller som göteborgaren Fredrik så riktigt påpekade: "Det är ju göteborgsderby, IFK mot Makrillarna." För så såg tröjorna ut. Men alltså förnedringen fortsätter (även om det slank in ett tröstmål på slutet) i mitt liv, och trellehålaföräldrarna var minst sagt intensiva. Vi är lite mer laid back i Hyllie. Trelleborg! vad har jag gjort dej (jag har ju knappt trampat på dina gator, är det därför?)! Varför för du över detta på min dotter? Men, so what, hon bryr sej ändå inte om huruvida hon vinner eller förlorar. Så, Trelleborg, spotta på, ni når oss aldrig i motvinden.
Det finns dagar då jag känner ett motstånd att simma (men jag simmar i snitt 3,5 dagar i veckan, Kockum, Mörbybadet, mer sällan Forsgrenska, och Hylie där jag alltid betalar 30 spänn extra för att vara i relaxavdelningen, då tar hela sessionen upp mot två timmar) för att jag inte kan slappna av, jag har tider att passa, ord att skriva, mat att laga, fotbollsträning att lämna och hämta. Dagar som idag när det inte blåser särskilt, en blandning av sol och moln, vår, cyklar jag gärna omkring i Malmös områden som är en konstig mix av villaområden omgivna av höghusområden, målade husväggar. Jag cyklar på känn, ibland kommer jag till ställen där jag varit förut: jaha, så det var här? Jag lyssnar på musik, tittar på saker: jaha, så de har en båt på släp bakom den ganska stora husbilen ... jaså, där finns ingen tunnel under stora vägen, bara plank som är skitigt genomskinliga. Till slut kommer jag alltid till Norra Grängesbergsgatan som är Sverige för femtio år sedan fast med den malmöitiska invandrade befolkningens inverkan. Baklava, bageriet, bilfirmor, grossister, svartklubbar som inte syns på dagen, ett myller, Bosniska gatuköket. Det händer att jag cyklar fram och tillbaka bland oljan det lugna myllret, fram och tillbaka, Albert och Herbert. Dessa cykelturer ger mej liv. Ger mej perspektiv. Ställer frågor utan tydliga svar. En gubbe i Söderkulla som säger till kidsen att slänga sina läsk i papperskorgen, invandrarkids, som lyder. Där är glasburkar med ljus i, blommor, några har vissnat, där dog någon. Sånt händer också. Ofta hamnar jag i Folkets park (det är förändringar i mitt simliv och i mitt bänksittarliv, jag har mina ställen sen över tjugo år, men hittar nya, jag är kräsen, det handlar om vind och lä och sol och utsikter, det handlar om det hemliga, att kunna finna arbete och kontemplation, att färdas i huvudet, tänka, skriva). Det är en byggarbetsplats nu men jag har hittat ett ställe bakom Moriskan som kanske är halvhemligt, det är tredje dagen idag. Jag har suttit för mej själv tidigare, några byggjobbare, nån barnvagn, men i fred, skrev den där dikten i måndags. Så kommer han i halvslitna kläder men inte särskilt skitig, till den långa bänken där jag sitter. "Tjena, är det okej om jag röker", säger han och har en fet joint i handen. "Ja, det är okej med mej." "Jo, men man måste fråga, du vet, USA, där blir folk galna om man röker." Han ramlade igår och fick en spricka i benet. Akuten. Ville ha smärtstillande. "Så sa de, köp, Alvedon, fan Alvedon hjälper ju inte mot nåt, USA ..." Han pluggade i USA, fick marijuana på recept. "... de kommer snabbare än en pizza om man ringer, de har weed mot allt, om du har skilt dej, är fet, har ont, allt! såna mördarväskor som man ser på film, du vet med olika sorters knivar, eller ljuddämpare till pistoler, du vet ... men om man röker en vanlig cigg, då jävlar ... USA ..." "Ja, det är konstigt ..." "Nä, det är inte konstigt." "Jag menar att det ska vara så fritt, frihetens land, sen är vissa saker totalförbjudna." "Jo, det är klart", säger han och röker och tappar väl lite fokus, berättar att det var kallt i morse, att han jobbar som IT-tekniker, "... nä, men jag gör IT-teknikerns jobb, man måste börja tidigt, för problemen måste vara lösta när kontoren öppnar, det är fan bra med provanställningar i Sverige, det är sex månader, man får inte kicken, du vet, det är helt annorlunda i USA ..." Sedcn pratar han ännu mer, inte hetsigt, lugnt och fint. Men jag måste gå, mat att laga, fotbollsträningar. "Ta det coolt", säger jag. "Ja, du också." "Vi ses." Och jag går mot cykeln, och där kommer en gubbe, halvpackad. "Jag känner igen dej, jag känner igen dej, jag minns inte vad du heter, men jag känner igen dej!" Han bär gummistövlar och pösiga byxor, det ser ut som knickers. "Jag tror inte att jag känner igen dej. "Ah jo, det dyker upp senare, alltid, när man kommer hem tänds lampan", säger han och går mot snubben med den feta jointen. Det här är grejen: Jag behöver deras stories. Men jag behöver ensamheten för att kunna skriva dem.
och kanske spricker bubblorna (och vi blir bortkörda, senare den sommaren, Västervik med en särskild solnedgång, utan tillstånd, och det är dimmiga skuggor i landsvägsnatten och: håll i mej! just nu! när vi nästan krockar med en älghona med kalv i dimmiga höga Småland … vi ska aldrig få barn tillsammans, bortkörda, och den lilla gamla blåa bilen rullar som vattenplaning, och vi somnar i en soffa i Landskrona sen, håller om varandra bland hemliga fimpar, när sommarsolen redan stiger, och vi älskar varandra, på det viset för sista gången)
jag levde för golf en gång
är ingen gårdagsromantiker
ville ha brunbeiga gummistövlar med spikar
ensam på kvällen och morgnar med sovmorgon i skolan
jag ville inte bli proffs
golfbanan som vår fritidsgård
buskarna, fukten och kylan
kortspel om pengar jag inte hade
att få dricka ölen
att slippa spela i lag
de några år äldre genierna
profilerna i rutiga byxor
jag levde för golf en gång
Arnold Palmer och Lee Trevino
och det är sent i kvällen nu
US Masters på min teve
muskulösa robotar
så tråkigt de verkar ha det
min onda rygg
jag försöker förklara för dej
golf är grejen nummer ett
US Masters på min teve
upptränade adonisar
är det golfen?
jag vill aldrig mer se
jag trodde att det var sporten
för oss som inte vill bli vinnare
allt som försvinner, eh!
Jag minns 1984 när jag praoade på Weibulls i LA. Hur jag smög in i ett ledigt kontorsrum och lyssnade på längdåkning, OS i Sarajevo. Och tennis, Björn Borg, hur jag var kär och skulle på party men Björn och McEnroe höll ju bara på så jag fick bli timmar försenad, missade de bästa tryckarna (och jag med min tennis-trainer, gummilinan och bollen fram och tillbaka när inte bilarna körde, det var inte för att bli proffs, det var för att det var så kul att spela matcher i huvudet, ensam i ett vimmel av allt som pågick, lugnet). Men handboll är ändå den bästa tevesporten. Fan! Respekt till alla handbollsspelare. Inget mesande där, inga överspel (jo överdrivet tufft spel, men inget gnällande) och så ofta infernaliskt spännande.
Passerar Katrineholm i 200 knyck och aprilväder och sol och, nä! nu börjar det regna igen medan jag ser den blåa himlen. En annan gång stannade tåget och jag steg av i statsministerns (GöranPersson då) uppväxtstad. Det var en anan tid, i alla fall för mej, och på något sätt kom jag till en folkhögskola där jag skulle håla föredrag morgonen efter. Jag hade druckit några folköl och pratade med en av eleverna: "Var är Kristian? "Han kunde inte komma med, han har fått förhinder." "Jaha .. så ... det är bara du ...", sa han och det var i början av -99, mittemellan mina två första korta romaner. Kristian Lundberg hade gett ut flera fina diktsamlingar, och eleven (som var någon sorts arrangör, som fick mej på köpet när han bokade Kristian) var ju besviken och berättade att han skrivit en uppsats om negationerna i Kristians poesi. Och vi drack vin på kvällen (det var en annan tid) i någon korridor och han pumpade mej på fakta, och kanske skvaller. Han ville veta allt om människan Kristian Lundberg. Och jag visste inte vad jag skulle säga. Jag hade varit ett fan. Sen läste vi tillsammans en gång på Burlöv Center. Sen träffades vi på en fest hos en gemensam bekant och på det viset fick jag ett sexmånaders kulturjobb på samma ställe som han (ovanför Victoriateatern i Malmö, det var där idéen om att man kunde boka oss tillsammans uppstod, eller att jag frågade Kristian för att jag behövde ett namn som någon kände till). Jag känner inte Kristian Lundberg. Vi hälsar när vi träffas, småpratar lite (det var längesen nu), men jag beundrar hans skrivande, vissa specifika delar i vissa specifika böcker av honom har varit helt avgörande i vissa specifika delar av processen i skrivandet av vissa specifika av mina romaner. Alltså, utanför Katrineholm 1999, jag var bakfull och höll ett halvbra (eller halvdåligt) föredrag, hamnade i Katrineholm för tidigt, löste ut Kristians oanvända biljett för några hundra, drack några folköl och åkte hem till Malmö och nu är det andra tider, men hem till Malmö igen.
Jag skriver en dikt om två flickor jag stötte på under mina cykelturer i söndags, en äldre och en yngre, en grät och en var glad. En pappa tvättade sitt staket på Vikingagatan med en högtrycksspruta. Han tvättade ett staket. Det hördes andra maskiner också. Det är väl vår det också. Jag satte mej på en bänk och skissade på en dikt om flickan (som kanske var sexton) som grät på gatan vid de dyra husen kring Vikingagatan. Jag stannade och frågade om hon behövde hjälp. "Nä, det var vänligt av dej, nej." "Är du säker?" "Ja, det var vänligt av dej." Så grät hon vidare och jag tänkte på mina döttrar, om att nå men inte alltid kunna nå, om att backa ibland. Det är många dikter nu. Egentligen för att jag vill skriva klart romanen, men den trilskas, då är det så skönt att skriva dikt, det flyter snabbare med ständiga associationer och att många träffar mej när jag läser dem. Men jag ger inte upp romanen. Men jag blir nog klar med en diktsamling snabbare. Romanerna är mitt författarskap, de måste få ta tid. Det är ju så många sidor som ska sitta ihop. Dikter är också allvar men på något sätt enklare (även om jag slänger en del skit). Vi får se. Men det skulle kännas knäppt och slött att inte ge ut en bok i år, och då blir det nog en diktsamling.
Det är kanske längesen jag pratade om Leonard Cohen (allt detta tjat om Lou Reed) och jag vet inte ens om jag pratat om Nina Simone, men hon gjorde en cover på Suzanne i slutet av 60-talet. Jag högaktar Nina Simone, men Suzanne är för mej så mycket Leonard, det är så mycket det tidiga 90-talet, mina sista år i Landskrona, mina första år som verkligen vilja bli författare, och den där kvällen (eller natten och morgonen) i våren som nu, för mer än tjugo år sen, när jag skrev klar min första roman med fönstret öppet i ett sällsamt rus, och Cohen på repeat. Som en ny värld med orden, lättförståeligt och ändå svårt. Ja, om Lou Reed och Velvet lärt mej attityden och inställningen, att alltid gå sin egen hårda väg och aldrig vika (och skönhet), har Leonard lärt mej en helt annan skönhet, och ödmjukhet, och nyfikenhet, det mjuka som måste finnas i de hårda (och för all del, det stenhårda i det mjuka, det finns sannerligen).
