Dimmiga dagar

I åtta år var jag cirkuspappa. Det kändes rätt coolt, skönt att cykla in till Folkets park, att barnen fick hänga där och på Möllan ibland. Men först slutade Anna, och inför den här terminen la Elsa av. Elsa kör konståkning två gånger i veckan nu. Anna går på cheerleading (det är väl ett uppror så gott som något) och fotboll.
Nu, de dimmiga lördagarna klockan tio är det träning, långkalsonger och mössa idag. "Vi är svarta, vi är gröna, vi gör målen som är sköna, Hyllie Hyllie Hyllie!"
Och senare sitter jag och redigerar Bluesbok och tittar på Stina Dabrowskis dokumentär om Henning Mankell och han promenerar vid havet i Mocambique och säger: "om någon hade sagt till mej, när jag var åtta år i snöiga Sveg, att jag skulle spendera halva mitt liv på Mocambiques enda professionella teater, så hade jag inte trott det."
När jag var åtta år, jag minns inte när jag var åtta år. Jag har ingen aning om vad jag skulle säga om någon påstod att jag skulle vara fotbollspappa om nästan fyrtio år.
Ofta (nåja, ofta och ofta) hör man män berätta om sina första minnen från ettårsåldern, och hur de började läsa när de var tre, tog tag i klassikerna i åttaårsåldern.
Det enda jag minns är när fröken i lågstadiet var dum i huvudet mot mej, och att jag satt i vardagsrumsfönstret och såg ut över fyrverkerierna över Köpenhamn nyår -79 och hisnade i tanken att nyår -99 skulle jag vara 30 och kanske ha en fru och barn, jag minns att jag inte kunde ta in det, att jag omöjligt kunde se något sådant, att det var helt overkligt och omöjligt (och det var det visst också).
Jo, jag började väl läsa min morbrors gamla Tvillingdeckarna när jag var åtta, fuktiga i huset utanför Halmstad. Jag provade på simning en termin, annars var det golf med pappa och hockey och fotboll, jag vet att det var så, men jag minns inte.

Ur dagböckernas djup

Jag har skrivböcker (där jag skriver skisser, ibland saker som går rakt in i en roman eller annan text, men oftast redigeras det ordentligt, eller skrivs om är kanske rättare att säga, mycket används aldrig men är viktigt för vidare arbete, tankar som aldrig används måste tänkas, ord som aldrig används, hela kapitel som stryks, måste skrivas för att jag som författare ska ha helheten som du som läsare ska underförstått förstå) och dagböcker. Dagböckerna innehåller ibland dikter och utkast till prosa. Men till 97 % är det mitt liv, det jag har valt att berätta för mej själv.
Jag började skriva dagbok sporadiskt under gymnasiet.
Jag har skrivit (mer eller mindre) kontinuerligt sedan jag var ungefär tjugo.
Dagböckerna är otroligt viktiga för mitt skrivande. Jag tränar där. Jag tränar på att vara nära. (Det är så oerhört viktigt för en författare precis som för en längdskidåkare att träna). Att skriva det viktiga. Att kort nå fram till vad jag vill ha sagt. Allt detta omedvetet. Väldigt sällan tvingar jag mej till att skriva i dagboken. Jag skriver när jag vill, lust (till skillnad mot nu när jag håller på att färdigställa en bok, då jobbar jag under de arbetstider jag bestämt, och ibland bonusjobbar jag).
Den vanligaste typen av skrivbok är den klassiska svarta vaxduksboken. Men jag har många många andra typer, nyss läste jag ur en kvadratisk med sån där spiralrygg. Hårda gröna pärmar med en gul sol på. Den utspelar sej 1995/96 (26 år) och i den börjar jag stundom känna mej gammal och rutinerad. Jag vill ha kärlek. Jag vill ha en gammal kärlek och vill komma närmare en vild ny. Jag skriver noveller hela tiden. Får ett stipendium från Gedins förlag och blir nästan utgiven av Bonniers och Legus, gör en uppläsning på Mosebacke (med bl a Arne Johnsson och Bob Hansson) när tidskriften Den blinde Argus lägger ner. Det förekommer också flera resor till Lund och en del droger och alkohol. Jag blir sambo med Janne.
Jag skriver även denna dikt:
Tårarna framför teveserien när kompisen dör
Och dårarna
ordvitsarna som spexar och skrålar snapsvisor i Lund
medan pundarna blir utslängda från stationen
och en fet bög är skitfull på Centralens pub i Malmö
Och tårarna när jag läser en recension av Bukowskis sista bok
och alla skrattar och säger: typiskt dej, sprit och knull
och jag vill säga att det är inte det
det är mycket större
Och tårarna som ingen vill se
varför
dom rinner ner i ett litet hål i trottoaren
fuktar upp en cigarettfimp som legat torr länge

Alkoholsvärta med humor (hoppas jag)

Jag skriver på min långa novell eller korta roman ungefär en gång i veckan, eller bara pillar lite. Det har jag gjort i några år nu. Jag vet inte om jag vill ge ut den eller om den är minnen för mej och terapi och ett försök att förstå mej själv och andra. Jag vet inte om det är bra litteratur. Jag vet att den inte är färdig. Men det kommer en novellsamling så småningom, när jag har skrivit nytt och samlat ihop och redigerat gammalt
Men det handlar om missbruk och psykisk ohälsa.
Och att skriva sånt med humor. För det becksvarta är aldrig helt becksvart.
Hur får jag dej att förstå det roliga?
Hur får jag dej att se att det finns en värme och glädje i det som kan verka alldeles hopplöst.
Att den killen är så jävla stolt att han inte luktar alkohol klockan åtta på morgonen på dagis, att han vill prata med alla, gärna nära, gärna andas sin frukost (så stolt han är över att lukta frukost) och tandkräm mot all personal, mot alla andra föräldrar som har bråttom till jobbet, han vill bara stå där och prata nära. Stolt som en stolt tupp.
I tre eller fyra veckor har han gått upp en timme tidigare, hämtat tidningen och satt sej i sin skrivbod och blandat folköl med lättöl och blivit lugn innan han fixat frukost och påklädning.
Han är så stolt att han inte gjort det idag.
(Jag var på årlig kontroll idag, mina värden är bra. Det var ganska väntat men en stor lättnad ändå.)

Jag går neråt Landskronahållet

Jag var på Kulturnatt i LA i fredags. Bara strax över två timmar men det gav mej en hel del. Att vara ute bland människor, t ex (främst med Windy och Malin), att inte vara eremit. Att lyssna till (den tyst men intressant pratande) Maj Sjöwall t ex (och Måns Back Nilsson). Att få vara på Soffans succégalleri och människorna jag träffade där. Gamla kompisar, mycket kul. Och några jag halvkände som undrade när det kommer en ny bok (bra för egot även om det ofta bara är artighetsfrågor). Sen var jag väl inte hyperbegeistrad av de olika sorters fotografernas alster (mest gillade jag Ann Gomérs supernära bilder på naturen, en fluga i absolut närbild t ex, fascinerande) även om det inte var dåligt, inte alls (och i ärlighetens namn närstuderade jag inte, detta är ingen recension, bara allmänna intryck, några tittade jag dock ordentligt på). Någon fotograf verkar mest intresserad av all redigering man kan göra. En annan trodde sej ha hittat saker som stack ut i sitt dokumentärfotografi, fyndigt, men knappast drabbande (och det var kanske inte meningen, vad vet jag, det finns så mycket konst som görs utan djupt känd svärta).
Jag vill att det ska vara drabbande och alldeles eget (om än verkande i en tradition).
Det är svårt att vara bra och intressant. Det tar tid att lära sej.
Bäst på Björnes galleri är, som vanligt, Kennet Björnes verk och Soffans entusiasm.
Men det jag vill berätta är att jag är lycklig i mitt arbete med den tredje och sista av "Blues från Landskrona"-böckerna som jag gör tillsammans med Thomas (H Johnsson) som fotograferar. Det blir samma ton men annorlunda, allt måste alltid tillhöra en historia men göras nytt. Jag är tillbaka i ett stadie som jag inte varit i på länge. Jag är helt inne i skapandet. Det är i mej hela tiden, även i sömnen (och när jag inte kan sova), lappar bredvid sängen som jag måste anteckna på hela tiden, stannar under cykelturerna och skriver ner. Det är längesen jag var här, och jag älskar det! Jag har haft så många saker runt omkring att jag inte kunnat fokusera. Men jag har gått och samlat mej (Jag och Kalle på Spången). Och nu med en deadline om ca två veckor är jag tillbaka. Några omställningar i vardagslivet. En lust. Ett måste.
Och jag vet inte hur bra det blir. Men jag vet hur det ska göras och att jag kommer att göra det. Jag älskar att vara här. Det är vad jag är. Och jag sneglar inte på någon. Jag har utbildningen. Jag har talangen och jag skiter i vad någon annan tycker, för det här ska göras såhär. Annars blir det bara skit.
Det bästa råd jag fått fick jag av Claes Hylinger: "Gör som du själv vill, för då finns det i alla fall en som tycker om det."
Så allt lutar nu åt att Sista bluesen från Landskrona verkligen kan komma innan jul. Thomas och jag varvar upp och är taggade.

Men ut och cykla ska jag i alla fall!!!

Nu, när det är söndag igen, och dimman inte verkar lätta (och det är höst nu, Jonas, det är höst, men jag är så sugen på att bada, jag och mitt jävla hav), och jag har badat varje dag nu ett slag och det är friskt (om man säger så) men underbart och krispigt är ett ord jag sällan använder, men det är krispigt.
Och jag överdriver något (för så ofta sker det inte) men jag trodde aldrig att mitt liv skulle handla så mycket om döda kaniner.
Men nu, när det är söndag igen, och dimman verkar inte lätta, kom jag att tänka på att det var längesen jag hörde den här låten:

Min minsta dotter

(söndagkväll): Nu sitter min dotter med sin ipad i soffan och ritar och jag vid datorn två meter därifrån (redigerar dikt) med hörlurar och det är några dagar sedan vi träffades och vi brukar sitta såhär, tillsammans, nära, men gör vår egna grejor.
Och bilarna kör, och människorna dör, som jag skrev i en annan dikt för oändligt många år sen.
Och jag säger: "Så skönt att sitta såhär igen."
Och hon säger (medan hon tittar på mej på sitt särskilda fina sätt): "Jag vet, pappa, men jag måste göra detta nu."
Som jag sagt till henne så många gånger.
Och jag lyssnar på Nick Cave och jag kan inte förstå den smärta han känner efter att hans son dött. Och jag kan inte förstå den smärta alla flyktingar känner, hur det är att inte ha den tryggheten och rikedomen vi har i Sverige.
"Imorgon kommer en ny flicka till vår klass", säger min dotter, "hon är flykting, hon ska sitta sidan om mej, hon kan inte svenska", säger hon och hon är öppen och nyfiken och jag märker hur nyfiken jag själv blir och jag skäms (för att jag känner att jag inte kan hjälpa). Det är människor som lider och jag vill bara veta hur de har det. Men jag är samtidigt glad att jag åtminstone är nyfiken och äger empati (och att min dotter är det, att jag kanske burit något vidare mot något bättre).

 

Människor, kom igen nu!

Det är som Björn och Benny när Björn skaffade sej skägg.
Nu börjar Björn Afzelius sjunga om fåglar också, och det är en låt som har halkat in på min omoderna ipod (jag hade ändå freestyle till 2009 när jag fyllde fyrtio) och jag cyklar halvsnabbt i kvällen och Anna ska sova snart (och innan dess ska vi läsa om vampyrer) och jag behöver någon sorts lugnare power och fast jag är desperat, men jag bara trycker förbi Björn (förlåt, Björn, du gjorde mej mycket gott men jag var mycket yngre då, jag fattar mycket mer nu), People get ready, tack! 

Den dagen kommer (när vi alla kan förstå)

Hon får september att vara sommar
och innan jag somnar
rör hon mej genom telefon
och alla tankar om smärta (skynda dej älskade, innan allting försvinner, skynda dej älskade, jag tror att du hinner)
som dunkade i mitt unga hjärta
då
när jag var femton år
när mycket var ångest
och sånger och sår
som jag ännu inte förstår
en gråmulen blåsande öken
en mobbande skolfröken
tonår
jag vill härifrån!
och jag som ett flinande ashål

Men! åh! hennes röst i telefon
hur mjukt hon smeker mej då

Och: när jag bara tänkte på att dö
varför fångade du inte mej då
när varje ord om då
blev ett frö
om att dö
i gråmulna blåsande Landskrona
var var du då
jag saknade dej så
i de våta alltid håliga skorna
och jag var femton år
var var du då
du som vet att förstå
var är du nu
var är din hud
var är min gud

Hon får september att sluta regna
och vinden blir plötsligt varm
jag vet att hon rör vid min arm
jag vet: det är bara smärta
jag vet att hon rör vid mitt hjärta

Allt detta

Nu är det sent och det är antagligen sista gången som jag sitter i den här lägenheten, den jag bott längst i i mitt vuxna liv (så vuxet det nu varit, men det har det väl? Jonte! Kommer du ihåg solskensmorgnarna i Vollsjö, i kolonistugan i LA, på trappen till huset i Limhamn, att stå och tänka att: tänk att detta kunde hända mej, att få allt detta! och böckerna jag skrivit och ska skriva och mina underbara barn som gör mej klokare och ... Kommer du ihåg alla trötta tidiga morgnar med barn på dagis och skola, du har faktiskt gjort det också). När jag bara gräver ner mej och känner mej kass och nu är det sent men imorgon får jag vakna när jag vill och imorgon ska jag simma igen (och kommer du ihåg, Jonte, hur du simmar, fyra eller fem dagar i veckan och alla cykelturerna och alla jordgubbarna) men nu är det sent och det enda jag vill säga är att jag har en blå galonjacka på mej, för regnet kommer hela tiden, plötsligt och hårt och när vi cyklade hem till Johanna tidigare sa Anna det. "Åh, det regnar!" och jag sa: "Ja, det är så det är, det är inget vi kan göra något åt." "Jag vet, pappa, men det regnar ändå ..." Och jag tror att jag är så jävla klok men det är jag inte men jag har den här lätt för lilla galonjackan i blått och jag trivs i den (för att den påminner mej om en annan galonjacka med min bror och min syster utanför Halmstad, den påminner mej om min bror och min syster och mina föräldrar) och jag hörde regnet igår och jag vaknade sex i morse men jag känner mej hyfsat pigg nu och gardinerna! vad ska jag göra med dom? Det får bli två turer fram och tillbaka i natten mellan lägenheterna och jag hoppas att hon sover gott nu, hon som jag skickade den här sången till tidigare idag.

Jag ville ju ...

Jag skulle ju skriva om flanerandet i Stockholm förra veckan, Den gröne jägaren och lyckan på Mörbybadet, lyckan i lägenheten en tunnelbanestation därifrån, på så många sätt (om glädjen att snoppa och dela jordgubbar och fylla på med socker och citron, röra om försiktigt med händerna och bli klibbig, om lax och avokado och så goda tomater och mynta, serierna från 70-talet som är så intressanta).
Jag skulle ju skriva om det, hur dyrt det är i Söderhallarna och hur Den gröne jägaren är det som Kvarnen och Pelikan var i en annan tid (för den som intresserar sej för sån krogromantik och nostalgi), jag satt där med mitt alkoholfria medan männen - bara män - drack 40 cl Falcon för tjugonio spänn och tidningarna och min skrivbok och någon med långt tunt hår och skinnjacka sa: "Hallå Tore! Bra skrivet i Bajenboken", och han förväxlade mej med journalisten Tore S Börjesson. "Nä, det är inte jag, jag håller på Landskrona BoIS", sa jag och han log, "Ja ja, men du skriver ju och är lite rufsig i håret, som Tore."
Ja, jag skulle skriva om det, men så är det som vanligt: Jag lyssnar på Lou Reed (och det är så många andra saker, tråkiga saker, ålder, sjukdomar och de jävla pengarna ...) och snart är det årsdagen av hans död igen och när jag råkar ha tillgång till internet ser jag honom, om och om igen, vara arrogant och underbar och solidarisk.

Tomt

Vilka böcker ska jag skriva i den här lägenheten, tänker jag och förbluffas över hur stor och hög himlen är, hur den snor uppmärksamheten från trafiken på den ganska stora gatan i Limhamn (och Ulla Sjöblom som sjunger och jag tänker att om det var 1963 nu så skulle vi sitta där och nära men utanför men innanför och där skulle Sickan eller Slas eller Lars Forssell, eller, varför inte? Gunnar Ekelöf berätta sanningar, och jag var helt slut och besviken i morse, satt på toaletten och läste Olof Lagercrantz så dedikerade Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma, och det är tjugo år sen jag läste den senast och det har hänt så mycket och det är tidigt på morgonen och jag har nästan slutat gråta men jag ska flytta och jag känner mej dränerad och några som jag  räknat med har bangat ur och min ekonomi är i kras och jag läser den dikten och den strofen kommer: "jag bor i en annan värld men du bor ju i samma" och jag känner mej så träffad och ensam) och Ulla Sjöblom som sjunger och den gick bra ändå, flytten. Och jag är så tacksam för att jag ännu har vänner som ställer upp kvar, att jag inte tuggat båda sidorna av korven när jag brände båda ljusändarna på samma gång.
Vilka böcker ska jag skriva i den här lägenheten? Jag vet inte. Jag sitter kvar i en brassestol i den gamla och allt ekar långsamt här (medan Ulla Sjöblom sjunger och det är så nära att jag krackelerar men jag håller mej på rätt sida gränsen, tror jag, hoppas jag) och det är en ro. Det är att vinden mojnar imorgon och det blir bad igen. Det är att jag vet att hon ser mej, hör mej, bryr sej om mej. Det är att (även om jag skäller på er ibland) jag tror på er, människor, vi fixar detta, vi (trycker ner dem, dränker dem) motar Olle (rasisterna, de infantila, PK-hatarna) i en gyttjepöl nedanför grinden.

Rädda alla som dör på en medelhavsstrand

Så! Helt plötsligt! Blev alla solidariska. Är ni så tunna? Fattade ni inte saken tidigare? Ja ja, bra att ni fattat det nu, jag tar inte det ifrån er, det är bra, vi måste alla hjälpa och förstå. Jag har simmat tre dagar i Mörbybadet, där fattar de garanterat ingenting. Jo, de fattar nog, men fucking Danderyd, de bryr sej inte. Jag är fyrtiosex. Jag skiter i vad du säger. Du kan inte ändra mej. Men, allvarligt, var var ni, tidigare, alla ni som går bananas när en pojke dör på en medelhavsstrand. Herregud! Det har dött så många pojkar (och flickor, och mammor och pappor) som han tidigare medan ni röstat på moderaterna. Varför bryr ni er om ännu en död pojke? Varför är det just han som får er att mjukna? eller ... ni skickar lite pengar och mår bra och är goda. Sen röstar ni på moderaterna igen. Det är inte så enkelt. Politik försigår hela tiden. Moderaternas politik går ut på att svaga ska bli svagare och inte få någon hjälp. Ni är onda. (vad de efterblivna SD-anhängarna tycker och tänker orkar jag inte ens säga något om, det är en sådan hemulistisk ondska som kommer att sprängas en dag, sprängda ut i den eviga kylan, så ska ni få känna hur det känns, idioter.)

Sug i dej det sista

Det är augustis sista skälvande dagar och jag tänker på våren 1994 när jag sökte in på Skurups folkhögskolas skrivarlinje. Jag hade gått ett år på Fridhem och skulle bli publicerad i Gedins gruppantologi -94. Jag hade kommit en bit på vägen men märkte att jag hade långt kvar att gå, så mycket mer att lära.
Det är augustis sista skälvande dagar och jag lyssnar på Da Capo  (som spelar låtar från förr, verkligen förr, 20- 30- 40- 50-talet och ibland men sällan något modernt från 60-talet) så att tänka på 1994 är inte nostalgi för mej, det är modernt och fräscht tänkande på dagar som var igår, och förutom ett personligt brev skulle man skriva en prosaberättelse med titeln En berättelse om mörker. Det var inte svårt. Jag är en ljus människa som alltid haft mörkret nära, jag är inte alltid tillfreds med mörkret, men jag känner mörkret, jag har inga problem (och hade det inte 1994) att skriva om det. Jag har till och med väldigt svårt att skriva om ljuset även när jag bestämt mej för att verkligen göra det.
Men jag är en ljus människa.
Jag är en positiv människa.
Men det var vår 1994 och jag skulle skriva en dikt också, med titeln Augusti. Och jag har inte kvar den. Men jag minns att den upprepade raden: "men vi sög i oss det sista" vid två tillfällen. Att den handlade om en kärlek som eventuellt höll på att ta slut, definitivt en sommar som tog slut, slitna solblekta handdukar.
Och det är augustis sista skälvande dagar och visst blåser det men det är mest sol och ganska varmt och jag cyklar och på vardagarna simmar jag på Kockum fritid, packar och slänger saker inför min flytt, och jag badar i Öresund som alltid blir saltare på slutet. Jag suger i mej det sista. Tre gånger idag. Amatörerna är försvunna, trängseln borta, bara vi som älskar varandra kvar. Vi känner inte varandra. Men vi förstår varandra. Vi förstår att man aldrig ångrar ett bad, att man alltid stiger upp frisk och inombords stolt.
Och det är augustis sista skälvande dagar och det är också vemodet (och kanske starten), det är en mild desperation, varje dag, varje bad kan vara det sista på länge.
Jag brukar bada några gånger i oktober. Men det känns tveksamt i år. Det är en kyla som sprider sej över världen, Europa, och Sverige (jag såg den obehaglige människohataren Richard Jomshof på teve idag, det är så vidrigt att se hur smidigt han krumbuktar sej och hur självsäkert han vet att så många svenska idioter köper hans skitsnack där han vänder allt mot människor från andra länder som många gånger är mycket mer bidragande till samhället än hans puckade sd-väljare, om det nu är det man ska diskutera och inte bara anständig jävla självklar solidaritet).
På måndag åker jag till Stockholm och där jag brukar bo finns det natur just runt knuten, skog och sjö, så jag ska väl suga i mej det sista sötvattnet också, innan hösten kommer och ställer krav.

Så skriver du en bok

Vad det lider ska jag slutföra den långa novellen (eller korta romanen) som utgår från krogen Square side nära Möllevångstorget i Malmö. Det är en ensam människa i fokus. Men det är ett myller av röster. Från rännstenen eller nästan rännstenen (eller från en sunkig krog som äger en förbluffande medmänsklighet), skulle kanske någon säga. Kanske det.
Jag gav ut en novellsamling 2010 (Till Killor with love) och den långa novellen (som går under arbetsnamnet Skrik) skulle kanske varit med där men hann aldrig bli klar.
Och den är inte klar än.
Den har bara vandrat vidare, vilat och kommit tillbaka. Alla rösterna. Alla människorna som vill prata, som pratar efter någon några öl, piller, vad det nu är, den psykiska ohälsan som strålar som galen från vissa.
Jag har spenderat mycket tid på krogen, full, halvfull, halvnykter, spiknykter. I sällskap, som en kung ibland. Ofta ensam.
Jag har gett ut tretton böcker, många av dem skrivna på krogen (inte helt och hållet, när jag ska skriva klart en bok behövs ett skrivbord, en dator och timmar timmar timmar, men de första idéerna, de första utkasten, alla människorna, alla delar av dialoger, monologer, mässor) och det handlar alltså inte om journalistiskt arbete. Det handlar om att jag har druckit, starköl, mellanöl, lättöl, alkoholfri öl, ginger ale, kaffe, vatten, ätit lunch (helst lax, jag älskar lax) och tagit fram min tidning, min bok, mina skrivböcker (dagboken och bokskrivboken), lyssnat på musik i min hörlurar och stängt av ibland, lyssnat på samtal, glott på människor, läst klotter på toaletten, bara suttit där och ibland får jag feeling och skriver i en sorts trans. trams och viktiga saker, mycket jag skrivit har oredigerat hamnat i böcker. Man ser sej omkring, lyssnar och tolkar och låter fantasin flöda och! man har en idé om vad man vill åstadkomma, och man sätter in attacker och skriver och man skriver med glöd och kunskap och passion.
Och man har en öppen tanke om att betrakta andra människor, se dem med öppet sinne, inte göra dem fulare eller dummare eller vackrare eller klokare. Bara höra historierna och bygga ut dem, göra dem större (kanske, eller inte, men till dina egna) och till litteratur.
Ja, ni som vill skriva en bok. Där sparade ni några tusen som skulle gått till nån sorts skrivcoach (fast det kan ju kosta att gå på krogen också men jag tänker på vad Mulle sa på nittiotalet när han brukade bjuda mej på några öl på Bullen: "Vadå, Jonas, nu fick jag snacka med dej för nån hundring istället för att betala en psykolog tusen spänn." Sen tog jag flera av hans historier till min bok Och fortsätta vidare bort).

Hela mitt liv

Någon gång cyklade jag men oftast tog jag bussen till Borgeby där jag städade en skola på kvällarna (och någon gång tidiga morgnar när jag slarvat dagen innan). Det var på hösten och det var ingen bra höst den sista på 1900-talet. Jag var inte i bra form. Jag städade så fort som möjligt för att hinna med bussen tillbaka till Malmö så fort som möjligt. Det var gamla krokiga lokaler och jag drack folköl så fort som möjligt och lyssnade på radion (jag var ganska ung då, så det var P3) och Thåström gjorde comeback på svenska och det var som mitt huvud var fullt av En vacker död stad, intensiteten, desperationen, mitt liv i ett skakande nötskal. Städer när jag blöder och ibland hade jag åkt till Göteborg eller Stockholm och jag hade så klart vänner men det var ändå som ensam människa jag såg mej, alla tankarna och samtalen med mej själv i mitt huvud.
Det finns andra artister och författare som alltid funnits med mej, som berättat saker för mej. Som varit min klokare äldre vän. Men Thåström är nog den ende som jag följt från allra första början (nästan, första låten var Ung och kåt och jag halkade väl egentligen in på riktigt först med Kärlek & Uppror), från när han startade, varje period i mitt liv har han funnits där, ibland irriterande men alltid ärlig mot sina egna intentioner. Men trevlig (som när jag på 80-talet var dryg och frågade om jag fick spela på hans gitarr, tjatade och menade att jag hade en jävligt bra låt som han borde höra och han bara log sådär snett och sa att det hade jag gärna fått men gitarren var tyvärr nerpackad).
Jag slutade i alla fall (ganska dramatiskt som så ofta på den tiden) som städare på den där skolan och hösten blev till december och jag träffade henne som jag skulle gifta mej med och vi fick nästan elva fina år och två barn och när jag satt och skrev i den där boden för några år sedan spelade jag in ett band med låtar från olika Thåströmperioder som jag tänkte ge min dotter när hon fyllde tretton och det gör hon i januari och jag får se hur jag gör (hon kanske måste hitta sina egna vägar), men, igår stod jag där i trängseln på Stortorget och såg honom sjunga igen, och det var dovt och magiskt och mycket känslosamt och kanske är Kort biografi (med litet testamente) det finaste jag någonsin hört.

Skaderapport

Det är tisdag och klockan är sju och jag har varit upp en halvtimme. De andra sover (fast kanske inte hunden som jag hör trippa på parketten ibland). Vinden blåser. Solen skiner. Det är tredje veckan sen jag började simma igen efter renoveringen på Kockum fritid, renoveringen av mitt nyckelben.
Det var ju i slutet av maj. Jag kom ju hem så sent med tåget från Stockholm och jag hade ju så bråttom för att hinna med bussen ut till Limhamn. Och jag hann. Men jag hade ju för lite pengar på åkkortet. "Jag kör om tre minuter", sa busschauffören, "du hinner kanske in och fylla på det." (Såhär i efterhand, tänker jag på busschaufförerna i Landskrona, de snälla som inte tutar om man inte börjar cykla på gult vid trafikljusen, som vinkar när man går av, som inte grymtar och - jepp, jag drar alla över en kam, hela Malmös busschaufförsstyrka är elaka och alla i LA är goda, det är tidens trend, att enbart fria eller enbart fälla, och jag är en man av min tid - kör ryckigt och upp på trottoarkanter och tränger cyklister av vägen.) Så jag sprang ju i det fläckvisa mörkret med min ryggsäck, lilla väska och dator och sneddade vid trapporna vid ingången till Centralen och där är en ramp för barnvagnar och rullstolar och just där snubblade jag ju, och bröt nyckelbenet.
Och det har blivit torsdag nu och jag vaknar ensam igen tidigt på morgonen men solen skiner och måsarna har lugnat sej och jag badar i frånlandsvindens svala hav och jag ska skriva vidare på boken som ska komma i december, packa vidare inför flytten och det ska bli lunchtid och det skulle inte förvåna mej om jag hamnar i hamnen i Klagshamn och äter lax efter cykelturen.

Gå och dränk er!

Det skriker ett skrik i mitt bröst
en alldeles främmande röst
som inte är jag
men som är bra
för nu måste vi döda
för nu måste vi hata
för nu måste det sluta att blöda
jag kan inte prata
min tunga blir alldeles skev
hur blev det som det blev
vem snodde gåsamors slev
vem röt
vem slutade äta gröt
hur blev det annan sorts brunare gröt
bortskämda fascister
snorungar utklädda till nazister
slipsprydda sverigedemokrater
folkhemmets ashålsavarter
idioter idioter idioter

Det finns en botenlös lera
det finns de som knappt kan existera
det finns de som gräver för att leva
det finns så smärtfyllda djup
ni borde aldrig få existera
Och all denna röra
Och all denna sörja
Gå!
Gå ut genom dörren och börja ... att ta ert eget liv
så som det ser ut nu
titta ut
ta ett första kliv
jag vågar, vågar du?

Till Kockum Fritids simhall och bastu

tillbaka i kakelfabriken
där inget nånsin är grått
och alla tysta skriken
som arbetarna kvad en gång
är sen länge en bortglömd sång
(de gamla bastumännen, tunga pungarna
är utbytta mot västra hamnen-ungarna)
är delfiner som hoppar i ljusblått
glömda är de som aldrig fått nåt
och jag gräver ner paniken
jag känner den inte här
jag flyter i klorfyllt vatten
som jag älskar doften av
som friheten i ett hav
jag är kär
i solen som slår genom fönstren
i boken jag skriver på
i henne jag tänker på
jag är här
min hjärna som snurrar i natten
älskar sitt lugn under vatten

Fuck it!

Jag hade kunnat skriva enkelt och lättläst (inte alls säkert lättsålt, sånt vet man aldrig, det är inte det jag pratar om) men jag skiter i det. Varenda gång jag försöker skiner solen och jag kan inte se datorskärmen, eller så bajsar en fågel på pappret i skrivboken när jag sitter utomhus och gör havet alldeles för vackert. Så jag säger: Fuck it! Jag skriver inte för att ni ska slippa ha sex för att ni bara måste läsa vidare. Jag skriver för att jag en gång såg en man i nyinköpt skjorta i brunt och orange och vitt med alldeles för stora kragar, bryta ihop för att han inte visste att ... att ... jag vet inte, men att slippa bryta ihop, att få människor att inse att den fågeln som flög in i din fönsterruta och bröt nacken, behövde inte göra det. Om bara någon hade berättat att genomskinligt glas också är hårt.

Härligt!

Det är kväll i början av augusti och jag har badat tre gånger och min yngsta dotter är åtta år och borstar sina tänder och, mina vänner, det händer så mycket i livet (till exempel smörrebröden vi åt igår men ännu hellre torsken och kapris och rödbetor och getost och när vinden blåste och vi hörde Fredrik Ekelund prata med Pontus Lindh och jag rörde hennes arm och axel så att hon inte skulle frysa, att få göra det ... att få titta på Soldater i månsken och känna glädje över briljansen i de två första avsnitten, Klas Östergren). Det händer så många bra saker i livet. Ibland gör det ont. Och min yngsta dotter har ridit häst idag. Och min äldsta dotter och jag och hennes kompis har badat (och i morse var mamman kring sextio och hennes dotter kring trettio där och vi pratade igen, om vattnets temperatur och klarhet och: härligt! det är härligt!) och varit på Limhamns hamnfestival. Ja ja, jag tänker återkomma. Men mest av allt tänker jag på en annan tjej (eller kvinna, absolut kvinna, hon är ju över fyrtio) som jag har så mycket härligt med.