svartare och svartare sagor, ser du ljuset i tunneln?

För vi bryr oss inte om andras smärta, det är inte därför vi vill att de ska försvinna. För det är inte för deras skull. Vi vill bara inte se, vi vill inte veta, allt vi sviker, allt vi pissar på.
Och på torget mellan livsmedelsaffärerna i Limhamn (på förmiddagen när jag kommer från simningen på Kockum) står det falska snåla packet, har sd smällt upp ett partytält och det är givetvis inte alla som är bjudna på lögnpartyt för nu är det bara pensionärer och mammalediga kvinnor som frekventerar, och några av snubbarna (och en eller två kvinnor) vid bänkarna som druckit några folköl men nu har Systemet öppnat och någon släntrar förbi sd:s fula tält och de fula människorna där försöker sej på en lögn men den som har ljugit alla själv redan, som bara har kvar den bespottade gemenskapen på några få bänkar bryr sej inte, ser igenom men orkar inte protestera.
Och när det glansiga lokala livstilsgratismagasinet (med "prisvärda" vintips och "intressant" arkitektur i Sydafrika och "spännande" nya glassorbeter, osv osv ...) frågade vad som bör göras i Limhamn för att "alla" ska kunna trivas i centrum: "Få bort alkisarna mellan Willys och Malmborgs (fast idag hade det väl varit tiggarna, nu är alkisarna fridlysta, i alla fall enligt sd-retorik: alkisarna är ju "våra", vi måste ta hand om "de våra" först, vi kan inte rädda hela världen).
Och sd står vid sitt fula partytält i sina fula kläder och ljuger.
Och de trygga pensionärerna får höra att de är otrygga, det mörka hotet tornas upp, målas med breda penseldrag.
Och medelklassmammorna (papporna är inte med idag) med barnvagnar får höra hur svartmuskiga sjuttonåringar massinvaderar för att stjäla de rågblonda oskyldiga älsklingarnas dagisplatser.
"Så är det bara, sä är det bara, ja, så är det bara", säger den fulaste sd-gubben, "det står här", säger han och viftar med en felstavad snömosbroschyr, fullproppad med lögner, "det står ju här."   
Och säga vad man vill om Lasse Dahlqvist, men han hade ett betydligt mer öppet sinne när han skrev om indianer och amerikaner och kållar och ador för sådär sjuttio år sen.
Och det vrider sej verkligen i magen på mej, dessa fascistiska sverigedemokrater och deras mer oborstade nazistvänner.
Och vi måste kalla saker vid dess rätta namn.
Och om inte rasisterna vill kallas rasister så är det alltså bara att sluta vara rasist.
Och kom ihåg att Hitler också var demokratiskt vald.
Och kom ihåg att saker inte förändras av sej själv.
(Jag hade tänkt berätta om mannen med käppen på Kockum fritid,hur vi brukar småprata i bastun eller i omklädningsrummet, om den underbara kvällen i Folkets park när Anna fick en ny kompis, och om den utländska barnfamiljen som vi pratade med vid plaskdammen, om de öppna mötena, om nyfikenheten, men allt smakar beskt, förpestande sverigedemokrater!)

Snålheten har ingen kompass

När vi cyklade till skolan var det kallare i Limhamn än vi hade väntat oss.
Två killar spelade landhockey, några andra stod vid väggen till förrådet eller vad det är, därborta nordväst på skolgården. "Anna! De har målat på väggen! De har skrivit saker ...", sa en av killarna. "Vad har de skrivit", sa Anna, nyfiken. "Jag vet inte riktigt, att vi är dumma, eller nåt ..."
Vi lämnade cykelhjälm och väska i kapprummet och sa hej till en fröken. "Amatörer", sa hon, "de har ju sprayat sina namn, men det är fina färger ..."
Jag följde med till väggen när jag skulle till cykeln. "Vi är inte dumma", sa Anna. "Nä", sa jag och där stod några av flickorna i Annas klass och tittade på rosa, lila och gult, det stod: Dick, Mikaela och något namn till, något hjärta. Ganska stora bokstäver, ganska fula. "Nu vet vi i alla fall vad de heter", sa en flicka, "Anna, kan du och jag leka någon dag", sa hon och det kan de ju.
Två sexåringar som leker hemma hos den ene eller den andre, ritar teckningar.
Två eller tre tonåringar som inte har någonstans att ta vägen söker sej till sin gamla trygghet, sin gamla låg- och mellanstadieskola, sprayar lite färg, vågar inte ta sej in till stan. Stannar i den enda trygghet de har, Dick och Mikaela.
Trygghet.
Otrygghet.
Jag har i alla fall råd att köpa jordgubbar hos fruktmannen och fruktkvinnan, och bröd. Sen ska jag ha en tidning, parkerar utanför Malmborgs. En kvinna sitter i slitna kläder, stilla, tyst, tanig, lutad mot en stolpe några meter från entrén, en liten burk i handen. DÅ kommer en av Malmborgs anställda och kör bort henne.
Jag stannar och häpnas.
Var det den här världen vi ville ha?
Den blinda världen?
Den kalla världen?
Varför gör du så, Malmborg!?
Är det kunder som klagat, som inte vill, inte orkar spegla sitt välstånd i verklig fattigdom. 
Gör det så ont i din snåla mage att du inte ens kan se misär (att du skulle skänka några pengar håller jag för uteslutet).
Fy fan, Malmborgs i Limhamn. Inte ens det kunde du erbjuda, en hård skrovlig yta mot röven i timme efter timme, förödmjukad på en halv kvadratmeter.
Inte ens det är din syster värd.
Och nu slipper du mej också, jag går till en annan affär, men jag har åtminstone någon annanstans att gå.
När jag cyklade hem var det kallare i Limhamn än jag hade väntat mej.

I Spanien

Återuppståndelse?

Vi gick längs floden i ravinen i Ramlösa och det var långfredag och solen sken men snart skulle hagel stora som stora gräshoppor falla.
Här promenerade de feta grosshandlarna förr, lurade med sej en kökspiga som smugglade ut korvar och sylta och några krus öl och några skålpund brännvin.
Sen kan en säkert anta att det vänslades bland buskar och ormbunkar, uråldriga träd och så klart vill de fastande byrådirektörerna och bankirerna komma till och lovade guld och gröna skogar och äktenskap och trygghet och karvade in namn i trädens bark.
Och sen skulle alltså regnet regna bort alla fagra löften.
Vi var tidiga till äggrullningen och därför gick vi bland vitsipporna bort till där källan är, vi pratade om Ingmar Bergman och Strindberg, hur deras arbete gick till, hur många omskrivningar och hur mycket jobb hade t ex Strindbergs redaktör?
Och författare som pratar om tredje och fjärde och femte omskrivningen, är det att skriva helt nytt, helt från början?
Jag berättade att jag i det närmaste skrivit in manus på nytt vid några tillfällen, p g a datorhaverier.
Sen placerade jag mej sådär i min brors årliga äggrullning men fick ändå ett fint pris, en datorväska i hårdplats.
Jag blev glad men tänkte ändå: "Undrar när den ska komma till användning?"
Igår var vi i Landskrona och det var som sommar och vi gick längs havet till Borstahusen och det var en vacker och trevlig kväll och vi brukar ju alltid åka till Triangeln och sen cykla men nu blev det Centralen och vi hann precis med bussen och hem och barnen somnade till slut och jag badade och sen skulle jag jobba, fortsätta redigeringen av grovmanuset, men datorn ville inte starta som den skulle.
Så idag fick jag användning för den nya datorväskan och det ska förhoppningsvis gå att fixa men en viss oro har infunnit sej, ska jag behöva tvingas till en sån där övergrundlig omskrivning igen?
Ska detta i så fall (när tidens tand har tuggat) visa sej vara av godo?
Jag hoppas att jag slipper ta reda på det.

Stundtals slirig Hassebok

Bara för att Hasse Kvinnaböske (och Björn Afzelius) har många fans som girigt slänger sej över en första biografi över idolen, behöver väl inte boken vara alltför ofta kronologiskt hoppigt (slarvigt) skriven?

Jo, tydligen.

Annars är det en tjock och läsvärd (för den Hasseintresserade) bok som går under namnet Jag har skrivit mina sånger, många bilder och den tar sej antagligen så mycket in under skinnet på Hasse som du kan begära av författaren (Michael Nystås) som är en dyrkande journalist (som ganska länge regelbundet skrev om dansband i Aftonbladet, texter jag förbluffande ofta tog del av, precis som jag gjorde med Svensktoppen innan de nya reglerna).  

Och Hasse är ju Hasse, han verkar genuint god och nästan alltid på de utsattas sida.

Men det är ändå skönt att ta en ordentligt frisk dusch Svante Thuresson och känna exakt spontant sväng och perfektion, inte skitigt men äkta och knappt en dålig låt, för hur jag än vänder och vrider på min märkliga kärlek till Hasse så är det lite tröttsamt att hans stora sångkatalog trots allt bara innehåller ett tiotal låtar som kan kallas riktigt bra (i min värld). 

 

Öppna upp ditt fönster

När jag steg av tåget i Sitges sjöng Rikard Wolff i mina öron och jag tänkte på min mamma, hur hon stod mittemot gamla NK i Malmö för att köpa italiensk smörgåsmat och Rikard Wolff var där och hon tycker om honom och det gör jag också, hans skrik efter förståelse och kärlek och jag vet inte varför jag saknar gamla NK, jag vet inte varför jag ibland känner att jag bara vill sova och sova och vakna i en lättare tid.
Det är fan inte lätt alltid.
Men när jag steg av tåget i Sitges sjöng Rikard Wolff och det homosexuella paret stannade på perrongen och nästan hoppade av något som liknade hänförelse, som att vara framme i paradiset.
Att vara där man får vara sej själv.
Jag sitter nybadad och bortskämd på en bänk vid stranden i Sitges och ser de låga bergen och solen och tänker på när de kriminella homosexuella konstnärerna kom hit för så länge sedan och tänkte: Här borde vi få vara vi.
Och på gatan utanför mitt hotell parkerar den blonda kvinnan cykeln varje morgon och sätter sej ner, sätter ner sin papperskopp och ber om nåd, ber om råd att köpa ... inte vet jag, kattmat? för katterna snirklar runt henne.
Men hon ser ju inte fattig ut.
Men, för helvete! tror du att hon sitter här för att det är kul, tror du att spottet i alla blickar är trevliga att bli träffad av, gång efter gång.
Och när jag steg av tåget i Sitges sjöng Rikard Wolff om en sommar som var slut och jag harvar vidare och i korvaffären åt jag den godaste korven någonsin (xistorra) och killen bakom disken pratade fort på spanska och jag förklarade: "un poco, habla un poco espanol, un poco, lite ...", och han malde vidare om delar av familjen som bodde i Sverige: "Que ciudad (vilken stad)?" men det visste han inte, han berättade att han pratade knappt någon engelska, att engelska inte var prioriterat och jag förvånades av hur mycket spanska jag förstod och utanför satt en annan tiggare och på teven sjöng en spansk smörtrubadur och en halvung kvinna sjöng med och jag kunde inte titta på hennes såriga läppar.
Och när jag låg på sjukhuset läste jag Rikard Wolffs självbiografi och det skrek från sidorna: Älska mej för den jag är!

Här skriver jag om en bok om Borstahusen

Det var ju för väl att jag lämnade kvar koftan på rummet

När jag åt mina chokladmackor på hotellet var det fortfarande disigt, men molnen försvann bort över bergen och jag går ut och solen skiner solen bränner utan att jag känner.
Jag brukar ju tåla solen.
Men jag är så ovan efter den gråa vintern.
Det är onsdag idag (och jag är i Sitges) men jag skriver om det första som slog mej i måndags när jag klivit av tåget i Premia de Mar och hittat den lilla stadens enda hotell där målarna målar och borrar och allt är ju kakel och klinker så det låter.
Fönster ut mot havet.
Som i flera av dessa småstäder sådär fyrtio tågminuter norr om Barcelona går järnvägen alldeles nära havet, och en väg.
Men jag tänker inte så mycket på det.
Kanske när jag badar i kalsongerna och när jag ska trä på mej de trånga jeansen, sanden saltet, utan handduk.
Och solen bränner mej lite röd.
Det finns en Beach Club.
Nä, det fanns en Beach Club.
Den är nerlagd nu och jag ser två ödlor genom tyget som hänger på staketet, genom gallret, den tomma swimmingpoolen, den vittrande barnbassängen.
Tomheten bakom de tonade rutorna till VIP-avdelningen, tomma stolar, några som står, några som ligger.
Men vad som verkligen händer på den lilla strandbaren (och överallt är det tomma stränder och tomma förfallna hus och bara lite slitna hus och glada människor som ska äta lunch, gnida in vitlök i de rostade mackorna) lite längre bort där solen bränner så att jag känner, är att jag vet att jag är i Spanien och trivs när radion (överallt, på barer, i taxibilar, i hotellobbyer, i hörlurar som läcker) bara spelar kvalitetspopmusik från åttiotalet:
Careless whisper.(George Michael)
Heaven is a place on earth (Belinda Carlisle)
The power of love (Frankie goes to Hollywood)
Perfect (Fairground attraction)
Every breath you take (Police)
Tainted love (Soft cell)
Och den här:

 

Ljusblåa Durassomrar och Nick Cave i kortärmat ljusblått

Jag minns Nick Cave i kortärmad ljusblå skjorta i Småland 1997. Vi hade liftat till Hultsfred och när jag såg programbladet upptäckte jag att det var jag som skulle öppna hela festivalen vid lunchtid. Så där stod jag på en stor scen (för en okänd författare som bara blivit publicerad i tidskrifter och några antologier) i ett tält och längst fram stod elva tjejer från Jönköping med poesidrömmar, någon pojkvän och några andra utspridda som öar i havet och utanför kom ett plötsligt skyfall i solen och några trötta punkare släntrade in för att söka skydd och jag läste från det som skulle bli min debutbok (Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar) historien om de unga älskande när det faktiskt stämde, när de rusade ut i livet och snubblade av glädjen och farten och det fanns korn av verklighet, Durassomrarna ihopkrupna i fuktiga sommarstugors brunblommiga (eller ljusblåa) fåtöljer, Durassomrarna av värme men en poetisk klar kyla, ett hot som vi kände men bara låtsades om när det åskade och inte ens då, för åskan och de hårda regnen var så våldsamt fascinerande.
Jag minns Nick Cave i kortärmad ljusblå skjorta och vi tältade inne på området och dansmusiken och laserljusen dunkade genom nätterna och de tidiga mornarna och den tredje dagen stod jag utanför en barack i regnet, trampade i leran under björkarna och barrträden, väntade väntade och till slut lufsade två stora män i stora träningsoveraller och stora gnistrande halsband ut och det var Wu Tang Clans medarbetare och jag fick vänta lite till och komma in och så små gager (1200:-) betalades ut direkt och det var miljoner för mej och på kvällen avtog regnet och försvann och molnen luckrades upp och det var en mjuk måne, en mjuk vind och en mjuk Nick Cave i ljusblå skjorta som krackelerade i Into my arms och det var vackert och med en saknad och ett vemod mindes jag Durassomrarna som redan då var ett sken från en annan tid.  

(Fotot är från Plattans bibliotek Sthlm och för övrigt är det Marguerite Duras hundraårsdag idag.)

Natten genom de saltstänkta rutorna

Natten genom de saltstänkta rutorna och Rygerfjord har seglat på de sju haven, tror jag men nu ligger hon stabilt vid Söder Mälarstrand och det var slump eller tur att vi kom hit. Vi skulle ju bo på Hotell Alexandra men det var som en parodi på arroganta stockholmare, ljög och var otrevliga, insinuerade att vi inte hade pengar (moi!?) och det var ett fult hus ändå och om jag vill kan jag känna en lätt rullning nu ombord på Rygerfjord på övre däck där Stockholm ser ut som en vacker stad i ljus och allt hade väl varit bra om inte killarna på pubarna besvarar min alkoholfria skånska med engelska, jag blir en osäkrare människa då med min ryggsäck men på den indiska restaurangen med Windy och Rickard var det glada miner och god mat och på Söders bokhandel kunde man andas en stund bland de höga hyllorna och bland de höga hyllorna på Medborgarplatsens biblioteket fick jag lugn och ro (och kunde utföra ett avslappnat toalettbesök med Lars Saabye Christensens okonstigt märkliga Modellen) och när jag hade flyttat runt lite bland böckerna på Be- hamnade min Till Killor with love vid Hjalmar Bergmans sida, Clownen Jac och i en helt annan tid försökte jag mej på att plugga litteraturvetenskap i Lund och den första boken var just Clownen Jac och jag minns en kärlekens förtvivlan i mitt liv och blev ledsen av den stackars ledsna clownen och visst kunde jag prata högt och spexa på krogen men det var en sorg ändå och nu sitter jag på övre däck vid ett skrivbord och där ligger det fina stadshuset och de borrar hål genom Mariaberget för att bilarna måste ju också ha någonstans att vara och det är detta med längtan, jag önskar att vi skulle kasta loss och styra slalom mellan kobbarna och skären och sen vidare ut på det vilda havet, det vilda som jag drömmer om men tenderar att få ont i magen av.

Ingmar, jag och några andra (boktips)

Jan Sigurd stöter jag på ibland. Jag får väl kalla honom en mångsysslare inom musik, litteratur, teater, jag får väl kalla honom en ... humorist. Sigurd skriver medryckande och underhållande i Siesta hela veckan som kan kallas berättelsesamling, anekdoter. Något för dej som vill läsa om Malmö (och andra platser och livet) i historier som utgår från krogen och caféet Siesta på Gamla Väster, om människorna där och vad de varit med om i världen utanför.

Stefan Lindberg var (är?) med i Författarlandslaget i fotboll som jag var involverad i under 06-07, vi tillhör samma författargeneration (debuterade ungefär samtidigt) men har väl gått lite olika vägar (han skriver dramatik och översätter också). Stefan Lindberg är sånt som en tonsäker och lyhörd författare, jag tror på vad han skriver, människorna blir nära och verkliga. Nu har just hans fjärde bok kommit ut, romanen Du vet väl om att du är värdefull, där berättar Malin, 22, om livet i småstaden hyggligt nära Göteborg, en sommar, människorna och deras problem och glädjestunder. Det är en både rå och sympatisk bitskhet och om jag skulle säga att det bara lunkar på i vardagligheten, att det blir tråkigt, så skulle jag ljuga. Det är en mycket underhållande, rolig (och allvarlig) bok.
Och om vi ändå ska prata om författare nära mej (minns Lasse Berghagen vid min sida på stadsbiblioteket här i Malmö) så vill jag nämna min granne på bibblan i Limhamn, där står vi och stöter och blöter, varat, lidandet och annat som gör livet värt att leva, Ingmar Bergman och jag.

Hormonsvängningar

Häromdagen tänkte jag på en lärare från högstadiet och skämdes för den jag var (jag vet inte varför, vet inte något speciellt dumt jag gjort, bara en känsla av att inte ha varit trevlig, av att ha svikit något sorts ideal, av att hon verkade ledsen i klassrummet, eller uppgiven) men jag var ju ett barn, en tonåring och jag ser dem på bibblan, i simhallen, på bussarna och tågen, tonårskillarna i gäng som bär sina fasader skrangligt och högst skenbart stabilt. Osäkerheten som skiner så starkt genom det fasadtuffa och på cykelbanan i för kalla oknäppta kläder och de projicerar sin rädsla på mej och jag tänker: Stackare, vad jobbigt ni verkar ha det, jag var ni, vad skönt att slippa det. 

Annars försöker jag gå på gatorna som en trevlig man.
Annars försöker jag hjälpa katter som fastnat i äppleträd, tanter med rollatorer bland snövallarna vid busshållplatserna, allt det hårda och hala. "Ni ska väl inte slåss med varandra, inte med knivarna", säger jag till barnen i Annas förskoleklass: "Nej! Inte heller mej, nej! stick mej ej!"
Så tänkte jag på min gamla lärare och skämdes för jag kunde vara ett känsligt barn som var förbluffande okänsligt (och en bristsjukdom var det innan jag hade läst en massa böcker, innan jag visste att världen var större och fylld av människor som kände som jag, ont och gott, innan jag i tjugofemårsåldern förstod att mitt eget handlande går ut också över andra, till exempel hårt besprutade bananer och kläder tillverkade av små hungriga barn med bristsjukdomar, ord som knivhugg i ett klassrum) och finns det elaka barn (eller är det bara barn som gör elaka saker, det är väl skillnad) för när jag hade ett smashläge och en grupp klasskamrater som säkert skulle skratta, jag kunde ju inte låta bli att smasha då (och samma kväll kunde det vara slutet av mars eller april och jag kunde cykla hem som en mycket liten pojke inför träden som slog ut, grönskan och värmen som strålade genom allt och där låg havet och tidigare hade man kunnat klättra upp på de höga plankstaplar som nu lades ut som långa bryggor i vattnet, de stilla kvällarna när fiskarna vågade sej in på grunt vatten alldeles nära).

Allting har hänt och händer igen men lite annorlunda

Jag lyssnar på Anders F Rönnbloms senaste och 1994 var jag nyinflyttad i Malmö och då kom hans skiva Caviar pizza och jag cyklade inte lika långt då, simmade inte lika långt men diggade i min freestyle och nu skriver jag på en roman (och jag skrev inte lika långt då) där huvudpersonerna fanimej har hamnat i trubbel och luften sjuder av goda råd som kanske inte ens är menade som goda råd men förluster, överallt förluster (och vinster ibland som de inte ser).
Men det är 2014 nu och kaviarpizzamannen är alltså tillbaka med tydlig humanistisk avsändare men de som borde lyssna kommer inte att lyssna nu heller, som när nydemokraten Bouvin tyckte att det var bra att lejonen åt upp de afrikanska barnen och nu tycker ledande sverigedemokrater att det är för jävligt att påstått attackerade nazister inte får försvara sej, inte får sticka knivar i ryggar och (i min roman, i min värld, i staden där jag snart bott i tjugo år) darrar luften av goda råd och jag hoppas att vi orkar lyssna på de som väljer att problematisera och inte förenkla eller fördumma och avhumaisera ("vi ska inte ta hit en massa sk flyktingar, vi ska hjälpa dem på plats, om alls ..." "Men de blir ju förföljda, det är ju krig!" "Säger de ja!"), om vi orkar läsa de lite jobbigare krävande böckerna, de tidningsartiklarna, höra på den musiken, tänka de krångligare tankarna, så ... jag hoppas ... för det är väl så ... likväl som ondskan alltid har kravlat sej upp igen har godheten stått där och bankat tillbaka.
Men för huvudpersonerna i romanen jag skriver svämmar det över, de har sina onda andar som aldrig ger dem någon ro, de har sina demoner, sin kramp i magen och hjärtat, och de har aldrig handlat om att det ska vara lätt, det har handlat om att orka resa sej, igen och igen och redan 1994 var Anders F Rönnblom en ärrad veteran men han fortsätter göra det han vill, det han kan, det han måste och hela världen håller inte andan för vad han ska hitta på härnäst, men några, men jag och det stärker mej: jag tänker också fortsätta fortsätta.

Anders F Rönnblom
John Bouvin

Gamla fina Lasse Berghagen

Det var på sjuttiotalet på Kronprinsen och mitt minne är lite suddigt (precis som bilden: Lasse uppe i mitten, jag nere i mitten i blå skjorta och min bror nere till vänster i rutig skjorta) men jag vet att det finns ett annat foto på mej (blyg) sida vid sida med Lasse som sa till mamma: "Är det din den här", och la en lång arm om mina axlar så att mamma kunde fotografera. Gamla fina Lasse! Det fanns något poetiskt, vemodigt, melodiöst, sentimentalt, nostalgiskt som for rakt in i mitt veka hjärta och smörjde det: Den slitna teddybjörnen, den försvinnande sommaren, den ensamma Jennie Jennie (åh, älskade Jennie) och vagabonden utan pengar som bara hade sin gitarr (med nya strängar!) att erbjuda (nej, inte bara, han hade även Min kärlekssång till dig). Gamla fina Lasse och hans värld där även taggarna var mjuka och det var samtidigt som Omkring tiggaren från Luossa men innan Simon & Garfunkel, innan Dan Hylander, Noice, KSMB och Ebba Grön. Det var mina första formande år, en naiv dröm om soliga bad och att sträcka ut en hand, alla människor på jorden i en väldig ring. Gamla fina Lasse, mina barngrubbleriers tröstande vän och i torsdags var det verkligen vår och jag var fyrtiofyra år och tillbaka i sköna rutiner, simma kvart i nio och ut och vid tio värmde redan solen vid Groddammen mittemot bibblan och: Ännu en bänksäsong, lycka och sen åt jag en kycklingkebab vid kanalen med gymnasisterna med skrangliga kroppar och jag var ni en gång, samma osäkra skratt och in på bibblan och först leta efter en Paul Auster som jag inte läst och sen på väg till Stig Claesson för att se om kanske idag skulle Dagarna före lunch vara inne (om det är du som lånat mitt ex, hör gärna av dej) men, mellan A och C slank jag inom B för att titta till mina egna böcker och som en uppenbarelse, som ett löfte om vår, sommar och skönt melankolisk höst, stod vi för första gången på nästan fyrtio år sida vid sida, åh, gamla fina Lasse! 

att skjuta en fiende och rulla en cigarett

I juli 1988 fick jag och Windy skjuts upp till Ängelholm, vi var nog lite bakfulla men det var ett sorts äventyr. Vi skulle göra lumpen i Ängelholm. Jag var dålig påläst, det enda jag visste var att jag skulle göra lumpen utan vapen (en omöjlighet så klart). Så skulle det kvinnliga befälet dela ut våra vapen och jag var först ut men tackade nej. "Vapenvägrar du?" "Ja, det gör jag väl då", sa jag och jag var kanske fortfarande ett barn och det är jag fortfarande i så fall, jag kan aldrig förstå krig, jag kan aldrig förstå medvetet dödande.
Harry Brandelius sjunger i Da Capo om en soldat 1943, om kriget och om att en dag är det över, en dag är det slut och då kommer han åter till Ann-Sofie (om hon bara väntar). Och desperationen i mej vill ropa, ja, allt har ett slut, ja, allt är en dag över (men på ett mycket mörkare sätt än hem till kaffe med dopp och en trogen flicka, hem till ett hål i marken) precis som i denna tyska krigsschlager och en gång stod det tyska soldater och nynnade och längtade att allting är över och allting är slut och nyheterna idag berättar så tragiskt om Sveriges radios korrespondent Nils Horner som har skjutits ihjäl i Afghanistan och krig är kanske längtan efter kärlek men krig är mest av allt, misär, förlust, smärta och galenskap! och igår såg jag på Mash och en krigsgalen överste ville framåt, ville uppåt och inta en meningslös kulle och döda pojkar, skadade pojkar var inte ens namn, var inte ens människor, var bara gödsel i den röda jorden och igår cyklade jag och Elsa på Möllevången och överallt fanns tecken efter nazisternas misstänkta mordförsök (och kärlek: graffittiväggen "kämpa Showan", blommorna och ljusen vid statyn och vetskapen i korsningen: här hände det, hatet och våldet, det alltid föraktade).
Senare sommaren 1988 blev jag kallad till Malmö där jag skulle förhöras och undersökas om jag var lämplig och trovärdig som vapenvägrare och jag är kanske en pojke men jag tycker fortfarande att det är den som utan krus tycker att det är okej att lära sej döda som borde undersökas och förklara sej. (Bilden ovan har jag snott från Danne Åkesson.)

om katten som jobbar på brandstationen

Sundet blinkar i rött och grönt när jag tittar ut genom mitt gamla pojkrumsfönster. Mina döttrar sover i bäddsoffan, en tjock madrass är bäddad till mej på golvet. Det är torsdagkväll och våren kom inte riktigt men imorgon och tidigare läste jag en bok (som varit min och mina syskons) för Anna om en katt (Sam) som jobbar på en brandstation och ett varuhus brinner och brandmännen rycker ut för att rädda människorna (men katterna, vem bryr sej om katterna!?) men Sam har någon sorts intuitiv förmåga och en empatisk förmåga (och han är ju katt, så han kan hoppa och vara självständig, allt sånt, han behöver ingen order från någon brandchef som inte ser hela bilden) så han ger sej av upp på varuhusets tak där en gammal kattmamma och hennes giftasvuxna dotter sitter fastnaglade av rädsla och röken och värmen och elden.
Men det slutar lyckligt, Sam räddar dem (de balanserar över en avgrund på en planka och Sam säger: "följ mej, följ mina öron, titta inte ner, titta absolut inte ner") och blir ihop med kattdottern och de får tre barn i olika färger (hunden som också jobbar på brandstationen är en lojal vän men en annorlunda karaktär, han följer lydigt människorna).
Men det är alltså torsdagkväll (och på fredag kommer jag att anlända till ett hus i Limhamn i kvällen när det regnar och vara kattvakt och kanske få den att spinna lite, ge den lite värme och närhet, men det enda katten vill, kvällen och natten och en sorts frihet som drar, är att komma ut och göra vad en katt måste göra) och de andra sover och jag bläddrar i en dagbok från 2010 (jag letar efter tankar i en tid som jag halvsant försöker skildra) och läser detta: "Danskgubben sitter på huk i den trånga passagen, pratar med några fulla göteborgare (vi älskar Danmark, Danmark är ... är ... dejligt). När jag går förbi fiser han på min sko och fortsätter att prata om Danmark, att det är så fritt, att man kan göra sånt som är förbjudet överallt annars, här kan man köpa röd pölse ... Men det kan man ju göra i Sverige också, säger en göteborgare. Nej! Inte äkta röd pölse. Jo. Nej, här är det friare, fortsätter den danske gubben, här är det friare, inte som i Sverige (som att krampa sej fast i en gammal sannings lian som tvinnas sönder över en avgrund."

Ute och cyklar igen

Apokalypsrealistiskt flöde

Världen skrämmer mej, Europa, Sverige och i danska Ekstra Bladet hittar jag en artikel om en tre meter lång pytonslange som äter upp en krokodil efter fem timmars kamp. Det drömmer jag om under natten, vaknar flera gånger och svettas och överallt väller krigen och fascismen in och det finns ingen att lita på, allt är beräkning och smort munläder och förljugna sanningar och Gellert Tamas skriver underbyggt och bra om false memories och det är ju så, minnena blir vad vi gör dem till, som Jimmies minnen och han får minnas som han vill men jag är rädd, lögnen som sanning och vi ritar kritstreck och flyttar dem hela tiden åt höger mot brunt i färgskalan och, nä, Jimmie är inte ensam, ingen blir längre förvånad av vardagsmaten, av normen, av vita eller mörkare lögner (eller medvetna felsägningar) som kommer från många håll och Gellert Tamas och vem som helst kan gång på gång bevisa att Jimmie minns märkligt, att det fanns ungefär tre eller en invandrare (en sjuåring från Rumänien) när Jimmie var sådär elva och när han nu blivit större har minnena svullnat upp och nu (och han vet att många lyssnar, han vet att om tolv av hundra håller med honom är det en framgång, de andra åttioåtta skiter han i) räknar han till miljoner hotfulla, våldsamma gäng, då, när han var ett oskyldigt barn bland nazistkompisarna och det är inte det det handlar om, det handlar om att inte ens krokodilerna går säkra när det finns någon slugare hypnotisör som kramar musten ur den hederliga knytnävskampen (och inte sparka, aldrig kicka på någon som ligger) och vi som är motståndare till sd och andra rasister (och det lättaste sättet att slippa kallas rasist är fortfarande att sluta ha rasistiska åsikter) kan spy vår galla, vi kan skratta åt sd-Halland som tydligen ska gå till val den nittonde september (vi andra gör det den fjortonde) och säga: "vilka stolpskott, vilka lögnare", och vi kan skratta och tro att de gräver sin egen grav som några andra bygdemoraliska, nydemokratiska, stollar. MEN, så ser det inte ut. För varje utspel, för varje järnrör, för varje "getaknullare", "där fick hon den lilla horan" osv osv, för varje påhittat önsketänkande minne, varje utsaga om att DOM är problemet, DOM är inkräktarna som förstör, infiltrerar, infekterar, för varje gång vanliga hederliga människor tänker om sd:s råsopar mot humanismen: "Det här kan de vill inte komma undan med", sitter det flera som säger: "Ja! Ja! Innan muslimerna var det inte såhär, allt är muslimernas fel", och det regnar i sjön där ormarna äter krokodilerna som ätit hjortarna och någon drar kritstreck på vägen, på väggen (och säger att jag säger bara vad alla tycker, men varför är det inte fler, trots allt, som röstar brunt då? i de anonyma valen, om alla tycker så, om alla inte är så rädda, så pk? nä, det finns en solidaritet mitt i all infantilism och egoism), och innan var det fyllona, sen värmlänningarna, tattarna och haur du sitt Skaune haur du sitt Varrden, men vågar du se världen? Jag vet inte om jag orkar (för tröttheten, för rädslan, för dumheten, för elakheten, för ... jag är en blåögd politisk idiot och en gång var det så enkelt, solidaritet, godhet, sträck ut en hand och nu ... nu är det mesta fördummat förenklat) men jag står upp och jag kan också rita streck och flytta dem (och krokodilerna överlever in i evigheten).

Åsa Linderborg
Gellert Tamas
Martin Berg

om vi nu måste lyssna på svensk popreggae från 80-talet

Det var i början av 00-talet på Bullen och vi var oftast fattiga och hade tillfälliga jobb eller inga jobb.
Jag hade gett ut två böcker och ett halvår tidigare hade jag fått ett slags pris eller stipendium för unga kulturutövare, utan att jag sökt det. Det bara dök upp, ett telefonsamtal och en utdelning och en stor check på 50 000:- men nu var jag i de närmaste pank igen (hyror, mat, krogbesök, skulder och en tågluff som hon och jag gjorde, Paris, Aix en Provence, Lyon, Perpignan, Barcelona, Madrid, El puerto de Santa Maria, Lissabon, Sesimbra, Burgos).
Han hade musikerambitioner, var från Helsingborg och vi träffades inte varje dag på Bullen men ibland, på eftermiddagarna innan vänner och flickvänner brukade dyka upp, de var journalister, inte alla men det kändes så, att alla andra var journalister (eller avlönade kulturarbetare, skådespelare ...) som hade rätt att sitta på krogen efter väl förrättat värv (hur jag gjorde för att fixa pengar, för att stå ut, kan du läsa nästan sant och exakt i romanen Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in).
Så när alla dessa pk-journalister dök upp på Bullen hade musikern och jag redan suttit ett slag, bohemerna, retat upp oss på Per Gessle och Loket och alla andra som fick sola sej i glansen i ljuset i beundran, bada i pengar.
"Fan, jag hatar dem! Den där Gösta Linderholm, och hans fru", kunde musikern säga och vifta med armarna, "de går där i Provence och målar akvareller och skriver käcka eller sentimentala visor om lycka, vad vet de om livet!", kunde han säga och jag kunde nicka och vårt förakt för dem som verkade lyckas och trivas med livet visste stundom inga gränser.

På vischan och i storbyen

Just den här kvällen är Öresundsbron helt svart (några ensamma billyktor på väg över ibland) när jag cyklar över den lilla bron ut till småbåtshamnen i Sibbarp (och det är mina trakter, mina gator, det är här jag ses, eller som en skugga, trampa upp och ner när jag försöker cykla bort oron och suget) och svanarna svävar värdigt som över ytan och jag har följt de fyra ungarna sedan de var nyss utvärpta och det är lite sentimentalt i mörkret nu, när jag ser deras brungråa fjädrar bli mer och mer vita och snart ska ni flyga iväg för gott, snart ska ni flytta och bilda era egna liv och det är en stilla kväll, lätt dimma och den svarta bron men jag ser i alla fall ljusen från Köpenhamn och för någon månad sen gick vi på Istedgade och var hungriga och där låg ju Indus som serverar så god (ja, indisk) mat och i en annan tid låg Comet Bar här och i Dan Turélls Mord-böcker hette den Stjernecaféen och i Peder Bundgards bok om Dan Turélls Köpenhamn (Gaden var min far, gården var min mor) berättas det om att Onkel Danny ibland gick in på toaletten (se bild) för att köpa sej en klump.
Men nu cyklar jag genom Rosenvång, Djupadal (och det är samma gator som i Fredrik Ekelunds fina uppväxtskildring fadevår, tack för ljuset, en lätt bok, en språklekande bok, en berättarvilja, en balans, ett mörker eller en tomhet) och genom Limhamns industriområde och nu går det neråt och jag ska in i tunneln och jag har ju hög musik i lurarna (Replacements Unsatisfied, Sade Smooth operator, Van Morrison, The healing has begun) men jag hör något ändå, anar en skugga och från sidan, va!, kommer en stor häst med en liten flicka och det är alltså dimmigt och grått och stilla och såhär minns jag att heden i Baskervilles hund såg ut i mitt huvud när jag läste den på högstadiet, och jag darrar lite men krockar inte och vidare neråt Sibbarp bortom Sibbarp och där ligger det stora fältet där de tränar hundar och här ligger några få kolonistugor och det är alldeles mörkt på stigen med gropar (och jag är ju närsynt men utan glasögon), och mörkret och dimman och ängen och längre bort den nya naturen på Lernacken och där, där!, rör sej något och jag saktar ner och liksom böjer mej fram för att se och det är Baskervilles hund och det är lite skräck och det är, jo, det är rådjur och jag känner mej som ute på landet, i vildmarken, och två och tre och nu springer de bort, bara några meter framför mej och nu är de borta och jag fortsätter cykla, lite snabbare nu, men då, men då!, kommer ett rådjur till, alldeles nära (att krocka, nej!) och jag blir skakig och rädd och tänker på tidigt nittiotal och färden när gryningen långsamt kom i dimman på det småländska höglandet och där kom älgkon som ett sagoväsen och Malin körde och jag sa åt henne att stanna (för de brukar komma en kalv efter och en älgkalv är stor mot en gammal liten bil) och där kom älgkalven och vi skakade och darrade och det tog så många timmar att komma hem men nu cyklar jag förbi campingen och är tillbaks till början, den stora släckta bron och den lilla där jag ser svanarna glida fram och (varför inte?) detta är också ett slags hem eller trygghet.

Om Dan Turéll hos Den blinde Argus

Åh, hjärta

Åh, hjärta (återkommande). Jag stannar på cykelbanan efter att ha lämnat Anna på skolan, skriver ner några ord på en lapp: -res dej upp och gå, pappas egna text, piano i natten -solen gick ner när de gled över grusvägen neråt. "sover hon?" "du måste vara rädd om henne" "du måste vara rädd om dej själv" -tamburinman, pianoman (återkommande). Jag skriver för hand, sitter på biblioteket, jag har en dagbok och en bokbok. Jag har papperslappar som blir till högar. Jag skriver in i datorn varje dag, har gjort det i nästan fem månader, hundraåttiofem oredigerade sidor nu. Det kan bli trehundra till slut, eller hundrafemtio, det tänker jag mycket på, men det bestämmer jag inte nu. Nu skriver jag varje dag, tänker på boken med en del av hjärnan hela tiden, oj! nu måste jag stanna och skriva ner en snabb anteckning till: -akta taggarna, akta taggarna, en tagg räcker! då är allt förstört, då sjunker vi.
Jag måste skriva varje dag. Jag måste vara inne i det, om jag missar en dag missar jag ytterligare två. En overksam vecka kräver två veckor för att komma tillbaka längst in i det. Så därför kan du se en lampa lysa i mitt fönster sena nätter (det är inte flitens lampa, det är den tilltvingade lustens) fast jag ska upp sju och femton men jag vaknar i någon sorts dvala och jag skivar jordgubbar och bananer och gör havregrynsgröt och Elsa cyklar själv och sen har jag lämnat Anna på skolan igen och cyklat på stigen där den stora gräsplanen öppnar upp sej, svävar den låga dimman som buren av osynliga troll, måste jag stanna och skriva något på baksidan av ett kvitto från affären (jordgubbar, bananer och havregryn, äpplemos): -"låter" något annat styra, bekräftelsedriften, könsdrifter (?), men hjärtan går sönder, fler än ett, kanske kan det lagas, men alltid en spricka (väl?).

Sen cyklar jag hem till datorn och utvecklar, förädlar, stryker.

Åh, hjärta. Som alltså handlar om hjärnan som vet hur det borde göras, hur det ska göras, men ändå svänger du in på en annan stig (eller en motorväg, det är ju så banalt, någon man lovat trohet finns där så självklart och ändå sviker du, och andra löften, en tur i pariserhjulet, ett liv i godhet och renhet, det du lovat dej själv att aldrig göra igen, en egen säng till sexåringen på ett hotell i Spanien) och hela tiden tänker du känner du, vet du: nu går jag fel, nu gör jag fel, nu gör jag det jag inte borde, allt skriker fel! men det är aldrig enkelt, det finns en annan röst som talar högre och högre, talar över förnuftet, övertalar och hon står där i natten eller den tidiga morgonen och vi är väl ändå bara människor (var går gränsen mellan mänsklighet och elakhet?) och han känner ett telepatiskt hugg när hon hugger, dottern snurrar i sängen och vaknar gråtande, tittar sej omkring i farfars hus och mamma är borta och pappa är borta och det är mitt i natten och farfar vet inte vad han ska göra, frågar om de ska prova tågbanan en gång till och det finns en fåtölj i tågrummet och det surrar när allt går runt runt och till slut somnar hon i fåtöljen som kan snurra och det snurrar i farfars huvud och han tänker: "Ni måste vara rädda om henne, ni måste vara rädda om er själva."

Jag tog en tur till den gamla staden

Jag kom fem minuter för tidigt och det var en blåsig vårdag i staden i vinden men så småningom hade alla kommit och vi gick upp på andra våningen där vi pratade om ett möjligt samarbete, i huset som ligger bakom rådhuset i LA och här har ungdomar möjlighet att göra bra saker men tidigare var det turistbyrå och nog för att det var blåsigt men nog för att det var vår i luften så efter mötet spelade jag rollen som turist (men innan det, i mötesrummet hängde den där tavlan med ett ungt Landskrona långt innan 600-årsjubileumet och jag fotograferade och ännu tidigare när jag promenerade genom stan noterade jag att Thomas och min utställning är nerplockad och jag undrar var aluminiumskärmarna med bild och text har tagit vägen, det kanske skulle passa med en i lägenheten) och flanerade neråt stadshuset till och vidare ut till Nyhamn och jag tänkte på förr, när färjorna gick, de stora färjorna, hur kunde de få plats i en så liten hamnbassängen, de rymde ju en värld? och nu ligger de tjusiga husen nära kajen, som ett tråkigare och mindre Västra hamnen men på vackrare läge och jag gick runt och det gamla lotshuset låg kvar och där har jag låtit delar av en roman utspela sej, då när kallbadhuset fortfarande fanns (stormen Sven krossade ju det), då när hissarna gick upp till vattentornets topp men inte längre, men jag bara fortsatte gå och där hade de tagit bort ytterligare en av våra skärmar och jag gick över bron till Slottet och det var bara jag och en gammal tant med en krycka och en hund och det fanns gamla dörrar, portar, in till vallarna och jag tänkte på när vi såg den där utomhusteatern på holmen för längesen, Massor av whisky, och jag tänkte på sjörövarfilmer och kanoner och krig och jag lyssnade efter suckar eller vrål i vallarnas intrikata vindlingar, hur man sprang därinne, runt runt som en skållad råtta i en fälla medan bomberna föll. Sen gick jag över den nya bron över en av vallgravarna och in på koloniområdet och inte alls långt därifrån låg kolonistugan som vi ägde i några år (där jag skrev en annan roman medan päronen föll och kaninerna gjorde vad kaniner gör) och jag var hungrig nu men gick till biblioteket och en runda bort mot Alléskolan och där låg replokalerna förr och det är bara förr och förr och förr, det verkar inte som att jag skriver några nya minnen i Landskrona men så kom jag att tänka på den vackra dagen i somras när hon hade helt nya, helt andra ögon när vi badade på Cement och simmade ut till flotten med hopptornet och helt nya minnen när vi åt fisk av olika slag och sen såg vi den där teaterpjäsen om kvinnorna som var fängslade på Slottet och den fångade inte mej som Massor av whisky men få saker fångar mej på det viset längre så jag gick till Speakers (krogen där det tidigare fanns en begravningsentreprenör och jag vet inte om det var därför det var en ganska död stämning, men trevlig) och nu hade det blivit så mycket fisk (det stod några män och en ung kille och fiskade i hamnen också) så jag var tvungen att köpa lax som var mycket god och sen tog jag bussen till tåget till Malmö och det var fortfarande vår men vinden hade stillnat när jag cyklade en lång omväg hem till Limhamn.  

På biblioteket i Limhamn

Jag pratade på biblioteket i Limhamn (bilden är därifrån) igår.
Jag berättade om hur det började med deckarnovellerna i nioårsåldern via musiken och sångerna om olycklig kärlek och guerillasoldater och apartheid, dikterna om olycklig kärlek och frihetskämpande.
Jag berättar nästan alltid om den där natten 1992 (full av olycklig kärlek) när hon gjorde slut från folkhögskolan där hon skulle bli konstnär och Henke var också olyckligt kär och vi åkte till Köpenhamn och jag var något för berusad när vi kom till pizzerian i Teckomatorp för spelningen med The Maddys.
Det blev min sista spelning med det bandet.
Det blev slutet på min musikkarriär (förutom några strösånger i samband med litteraturhappenings och den där gången som förband till Doktor Kosmos).
På biblioteket i Limhamn, alltså. Som jag besöker flera dagar i veckan. Där jag läser tidningar, lånar böcker och sitter och attackskriver för hand det som håller på att bli min nästa bok.
På biblioteket i Limhamn, alltså, som betald föredragshållare, som avlönad författare.
Det var lite spänt, lite nervöst.
Att komma hem som en annan.
Och jag läste ur min debutbok (olycklig kärlek) för den ende mannen och damerna och det var mycket längesen senast och det kändes konstigt för jag kände så väl igen mej men jag blev en annan, han som skrev den, att komma hem som någon annan.
Men efter den där spelningen i Teckomatorp där vi slutade efter ett set och fick halva gaget (och jag alltså kicken), dagen efter (detta berättar jag ju alltid, att jag inte tröttnar, men det är viktigt för mej, det var en viktig händelse), satt jag på krogen Akropolis i Landskrona och smällde det där halva gaget och jag hade en svart anteckningsbok (som man skulle ha, som jag fortfarande har ibland, jag tar det som funkar som jag kommer över till hyggliga priser) och jag var förtvivlad och jag skrev på ett annat sätt, nära, på riktigt.
DET lärde jag mej, det försöker jag hålla fast vid fortfarande, alltså att det ska blöda.
Och efter det har det nästan bara varit skriva böcker.
Och en annan sak: det blev en roman av det där som började med tårar i ölen och över anteckningarna på Akropolis, aldrig utgiven, men ändå, jag skrev klart och jag skrev bra, inte färdigt men bra, åtminstone lovande och levande.
Och en annan sak, som jag lärde mej igår på biblioteket i Limhamn, som blev tydligt, är alla skånska hålor som varit viktiga för mej, Skurup, Svalöv, Munka Ljungby, Teckomatorp, Vollsjö, Sjöbo (Kivik, Tomelilla, Simrishamn, Asmundtorp) och när jag och Rickard var i den lilla hålan Spiddal på Irlands västkust (några månader innan jag skulle få kicken från The Maddys) besökte vi en pub där Waterboys brukade spela (under tiden de spelade in Fishermans Blues i närheten), och vi hängde där några kvällar men såg bara ett foto.
Men på biblioteket i Limhamn berättade jag om Sonny och Karola och jag tänker på hur litteraturen kan få önskningar att bli sanna, Sonny och Karola, hur de besökte Spiddal och de trodde att de var på väg mot slutet, att den olyckliga kärleken hade knäckt dem, men det var början, och Waterboys kom ner från kullarna just den kvällen och spelade Purple Rain för bara Sonny och Karola som dansade och grät av lycka.