Norrut

Jag lever ju alldeles nära Öresundsbron och Köpenhamn, i Malmö, i en del av Skåne där det är tätt mellan människorna, olika sorters människor och det är klart att du krockar ibland. Tänker jag på när jag har hoppat av tåget i Kalmar (och det var i Kalmar som jag uppnådde min största stund i golflivet, när jag var arton eller nästan arton och gick fem under par de sista elva hålen i Teen Tour-tävlingen och placerade mej bra och jag fick känna då, hur det är att vara en komet som kommer från ingenstans och sprakar som en nyårsraket och det är ju vackert, men slocknar snabbt och dör) och en ölandstok uppehåller bussen men till slut ger vi oss ut över Ölandsbron och … jaha … var det inte mer än så, den mytomspunna bron över till den mytomspunna ön som mest liknar, tja … Småland. Men landskapet blir öppnare och i bageriet som är granne med huset som vi bor i gör man kanske den godaste pizza jag ätit och det är en helt annan frihet att cykla på en vinglig och rostig cykel sen, utan cykelkorg eller barnsadel och där ligger en död fågel och där är tjurkalvarna och där! där är ju nordens största mölla och vi rullar ner och där köper man räkmackor, laxmackor, köttbullar och en glass med smak av hallon/lakrits eller melon eller choklad. Och det är en annan sorts luft och jag känner mej lugn och det är fotboll på teve och försnack och eftersnack och när jag hämtar broschyren om att Hasse Kvinnaböske och den snygge Anders Linder ska spela i Kalvhagen, passar jag på att köpa en biskvi och efter någon dag åker jag bussen tillbaka över bron och tittar rakt ner och det är ett mörkt blått och grönt vatten och närmare land, närmare Kalmar, går en vinglig gångbro alldeles nära ytan, alldeles nära det som skulle kunna vara öar i ett helt annat land, en helt annan vegetation i ett helt annat klimat. Och det är ett slag tills tåget går och jag hjälper en pojke med tennisracket och en lite orolig blick och hans mamma som ska säga adjö och det är kanske den första ensamma längre tågresan, han ska till Kävlinge (”byte i Lund, du måste byta i Lund”, säger jag när jag visat hur man trycker fram biljett på Skånetrafikens otympliga automat) och det är fortfarande ett slag tills tåget ska gå och jag sätter mej bredvid en varmt och  slitet klädd tant på en bänk och hon säger: "Välkommen till Kalmar" och jag säger tack och tåget går och i Älmhult får jag äntligen se det jag bara hört talas om tidigare: IKEA-arbetarna väller in och pratar om en restaurang som serverar RIKTIGA tacos, man måste boka bord i förväg för det är trångt och även på tåget är det trångt nu, och varmt och jag stiger av i Hässleholm för att köpa gyros och lyssna på Lloyd Cole, sitter på en bänk och ser kyrkan längre upp och jag har mitt manus som är fullt av strykningar, pilar och nyskriven text och när jag skriver är det den smörige och töntigt världsvane killen (Stephan) men med hjärtat kanske på rätta stället som lägger an (på Maria) på en bögbar som han nästan spricker av upphetsning för att visa henne, upptäckarglädjen, tänker han, att han är öppen för allt, fördomsfri: (”Du är som en fjäril …”, sa han och sträckte sej mot henne, sträckte fram sina händer, höll dem om hennes kinder, tittade rakt in i henne, ”direkt framvaggad ur puppan”, sa han, viskade han nästan, hans mjuka råa röst. ”Det är ju en bögbar.”) och jag är inne i det, baren i Berlin men snart ska jag vidare till Malmö och när jag vilar handen och pennan lyssnar jag fortfarande på Lloyd Cole men jag måste ha missat några låtar när jag varit försjunken i skrivandet, vilken var det nu jag ville höra så gärna, jo! den här: 

Visions of Jonas

Jag dök från trappan och crawlade femton tag, vände på rygg och sprattlade med benen och rörde armarna tills jag blev trött, sen simmade jag under vattnet mot trappan igen, längst ute nära bron. Det stod en man på bryggan, svarta eller mörkblå badbyxor, inga badshorts, stod med händerna i sidorna och tittade ut över havet. Kanske tjugo år äldre, sex sju kilo tyngre, lite mage, håret var kvar men lite tunnare, rufsigt i vinden. Han ser avslappnad ut, tänkte jag, han ser trevlig ut. Så kan jag tänka mej att se ut om tjugo år, komma ut hit ensam för ett dopp. "Hur är det idag", sa han. "Fint", sa jag, "nitton skulle jag tro, man ångrar inte sej ...", sa jag och gjorde om min procedur, crawlade, plaskade, armtagen och den sköna tröttheten och simmade under vattnet. "Nä, man gör sällan det", sa mannen och jag gick upp och han dök från trappan. Han crawlade några tag och vände sen sej på rygg och sprattlade, armtagen och simmade under vattnet. Han gjorde alltså precis som jag och jag gick mot mina badtofflor som jag alltid ställer där bryggan börjar, och bredvid mina stod hans sandaler. Det var bara han och jag där och när jag tittade ut igen var han försvunnen och himlen och solen som sken och studsade mot något, reflekterade och träffade mej i ögat som en hägring, som en oas, som en möjlighet till kanske en lugn framtid.

Nä, jag går hellre åt andra hållet

Jag ska ta dej dit där det i det blåsiga Skåne finns ett stilla hav och min yngsta dotter är hos en kompis och hoppar på en studsmatta ovanför en vattenspridare som vajar fram och tillbaka, den kittlande känslan av att allt kan vara kul, i alla fall just nu, och det räcker och min äldsta dotter och jag cyklar bort till Sibbarp och vi pangsar bänken med våra handdukar och Elsa har bråttom till badet och en äldre dam kommer och frågar om hon också får plats att sitta och jag säger självklart och flyttar tyg och ibland kan jag känna att livet tynger, att det bara blev som det blev och inte allt det andra. Så är det förbluffande stilla med en fjärran doft av mjukglass och Elsa hoppar och hoppar och dyker och jag blåser upp mej och tänker att kanske gav jag henne åtminstone det: att älska vattnet. Och ... gör uppror, mitt barn. Du behöver inte skrika, men gör dina små uppror. Så i det stilla blåsiga Skåne finns det alltid ett upproriskt hav under ytan. Det var bara det.

... det är dags att gnida in mej i smör

I alla mina böcker begås brott, det smugglas och knarkas, människor misshandlas och utnyttjas, skrupelfria entreprenörer tjänar pengar med tvivelaktiga metoder, det förekommer mord. Om du vill kan du se det som en romantisering av det förbjudna, som en uppmuntran till brott och våld. Jag borde skämmas! När jag uppträdde på Hultsfredsfestivalen för sjutton år sedan läste jag texter om kärlek, hård kärlek men kärlek. Då var allt frid och fröjd och jag gick till en bod för att få betalt och hamnade i kö efter en stor svart man i gymnastikkläder och bling bling, det var Wu Tang Clans manager. Efter mej stod Sven-Ingvars manager. Det hade aldrig gått idag. Sven-Erik Magnusson är ju en dömd brottsling (och jag har också en del lik i garderoben). För sen har livet fortsatt med sina många fälleben, pågått och drabbat mej och mänskligheten och alla är så rädda och ängsliga, alla vill vattenkamma fascisterna ännu mer för det bor tydligen en bitter sådan i de flesta och jag fortsätter att skildra det jag ser, jag fortsätter försöka vara sann och realist. Men det var längesen jag fick någon inbjudan från en festival eller något annat större publikt arrangemang. Jag är en mörkrets existens, en farlig människa. Det är den nya tiden ... det är dags att gnida in mej i smör.

om gåsarnas väsande och Bukowskis väsande på barerna

Det är inte gåslever eller kalvlever (eller oxfilé eller grillad tonfisk) vareviga dag, precis. Men jag lever. Jag försöker knåda fram deg. Jag recenserar en bok som utspelar sej i Göteborg och jag recenserar Jacob Härnqvists bok om Bukowskis LA och jag cyklar dagligen förbi campingen i Sibbarp. Vinter och vår, sommar och höst, det är andra dagar där nu. Alla som grillar och röker vattenpipor och barnen som kör de batteridrivna bilarna, jag känner lukten av lamm och nu har jag badat i några veckor och ibland spelar de bara fotboll eller kubb eller äter glassar men ibland står det fiskare på min brygga, den längst ut, då måste jag säga till dem: "Iväg! Det här är min brygga!" Ja! Så pågår mitt bukowskiliv som blivande kultförfattare, ett harvande och ibland säger jag: "Men jag är fri!" och ibland känns det så och ibland är det som Ulf Lundell sjunger: att friheten har blivit en boja, och jo då, kanske det, ja. Eller som Di Leva sjunger: Vad är frihet? och jag hittade ett kassettband från tidigt nittiotal med nästan nittio minuter demoinspelningar som jag gjorde hemma eller i den där replokalen och jag var nästan alltid själv och jag lyssnar på texterna och tänker: en begåvad ung man, synd att han inte kan sjunga eller spela och jag säger som journalister brukar säga till begåvade pop/rocktextförfattare: "Borde inte du skriva en bok?" "Men jag skriver ju låtar." Så pågår livet och ibland är jag inte fattig men oftast och ibland cyklar jag förbi campingen både två och tre gånger om dagen och upp nära bron och där är bilarna, tågen och flygplanen och ner igen och där är husbilarna och det är också en dröm, att skaffa ett körkort och en husbil och bara dra, redigera den där romanen vid havet nedanför en bro och kanske börja skriva låtar igen.

Recension i Kvällsposten

Charles Bukowskis Los Angeles  – Jacob Härnqvist (Lindelöws bokförlag)

Den som tror att Charles Bukowski (1920-1994) bara var en rå knull- och supförfattare har mycket att lära. I prosaböcker som Postverket, Kvinnor och Min oskuld och Pearl Harbour  samt i de många diktsamlingarna, läser vi om dem som försöker överleva, försöker hitta någon sorts mening och hopp om än bara för stunden, en gryta på billigt kött, en vinst på hästarna eller ett sexpack öl och en halva whisky för att stå ut.

   Eller en gnutta kärlek, solkig men ändå kärlek.

   Det vore en överdrift att säga att Bukowski öser tonvis av ömhet och rosor över sina litterära gestalter, men han ger dem respekt och värme och förståelse.

   Jag läste min första Bukowskibok i sena tonåren när stora delar av mitt liv kretsade kring rock n roll, litteratur, alkohol och tjejer som var svåra att förstå, svåra att nå. Jag höll också på att utveckla ett plakatfritt politiskt medvetande.

   Allt detta innehöll alltså Charles Bukowskis böcker. Det är klart att jag fastnade.

   Det gjorde Jacob Härnqvist också. Han är bosatt utanför Malmö och på fliken till Charles Bukowskis Los Angeles presenteras han som författare, fotograf och journalist. Jag vill bestämt tillägga Bukowskinörd.

   Den som vill lära känna fenomenet Henry Charles Bukowski ska givetvis börja med hans egna böcker. Det finns även biografier och filmer som berättar historien om outsidern, suputen, den blyge kvinnokarlen och den hårdkokte skildraren av människorna på samhällets botten.

   Och nu finns även Charles Bukowskis Los Angeles.

   Jacob Härnqvist tog sin kamera och åkte till LA där han sökte upp platser som spelat roll i Bukowskis liv och böcker. Härnqvist fotograferade flitigt i detta Bukowskiland och det är rörande att se gräsmattan som den sadistiske fadern tvingade den blivande författaren att klippa felfriare än felfritt, annars väntade hård fysisk bestraffning.

   Det är också fint att se en vägskylt med namnet Bandini som var Bukowskis förebild John Fantes alter ego.

   Det är många bilder i både färg och svartvitt, viktiga platser som Los Angeles City College, Los Angeles Public Library och hästkapplöpningsbanan Santa Anita Park där desperationen fångas: en man springer för att hinna satsa innan kassan stänger, drömmen om ett bättre liv.

   Boken innehåller inte bara fotografier. Varje nytt kapitel (med namn som Rännstenspoeten i Hollywood, Hästfluga och Billiga rum) inleds med en saklig informativ text som inte alls är torr utan äger något sorts svårförklarligt skimmer .

    Det finns också citat ur Bukowskis verk och intervjuer med människor som rör sig på platserna idag.

   Just intervjuerna kan ibland te sig surrealistiska med affärsinnehavare eller boende på Bukowskis gamla adresser som inte vet ett dugg om den legendariske författaren, mer än att en guidad busstur stannar till ibland. 

   Andrew äger Philippe the Original som sett likadant ut sedan 1951, Bukowski var flitig gäst. Andrew berättar om Elias som jobbat där i 46 år men inte har något minne av den skygge Bukowski. Det finns något kongenialt över det: En skugga som ingen minns skrev om osynliga undanskuffade människor.

   Men Sina som var granne på De Longpre Avenue bor fortfarande kvar och kommer ihåg författaren som tillbakadragen men att han ändå brukade läsa sina berättelser för en gammal dam med en yorkshireterrier som också bodde i huset.

   Så håller det på, bilder, berättelser, eftertanke. Charles Bukowskis Los Angeles är en rik bok att återvända till, som jag tycker mycket om. Det enda som stör är de stundtals förvirrande hänvisningarna till vilka bilder som är vilka, men det är alltså det enda. (foto ovan: Jacob Härnqvist)

kylan överallt

pratet om hatet
tjatet
sorgen när jag vaknar i natten
kan du klättra upp på berget
kan du se den osynliga färgen
när hon skriker
med blod i såren
kan du känna det isa i märgen

men nu kommer i alla fall flyktingarna från syrien till röstånga
människovrak med ingenting kvar
kylan överallt
det står i tidningen: "så kan du hjälpa flyktingarna (kläder, skor, leksaker, etc ... sånt som du själv skulle vilja ha i en liknande situation)"
för det är ju människor med mänskliga behov
kärlek, ömhet, mat, värme, mjukhet när allt annat är taggigt
taggig mage, taggiga höfter mot taggig betong
det står i tidningen, bland kommentarerna: "skulle aldrig falla mej in att hjälpa dom (27 likes)"
den taggiga världen (hur orkar en människa skriva så, kasta taggar, hur ser den människan ut, vad har någon gjort, eller inte gjort, den bortkastade skolgången, det bortkastade livet, den bortkastade människan, 27 likes!)
taggarna utåt för att sticka de andra
jag vill smälla självgodhetens uppblåsta ballonger
den hatfyllda kylan överallt

hör du hur jag har blivit trött
ser du hur glädjen och hoppet har dött
känner du hur blodet rinner blött
och någon skriver kommentarer, slött
men det skrikande hatet
det tröstlösa tjatet
men vi är alla av kvinna komna
jag skakar istället för att somna

inatt drömde jag om Michael Strunge (1958 - 1986)

solen klättrar upp eller ner
på huset mittemot
tegel, glas och sot
från bilarna på gatan där Michael Strunge dog
på bodegan på andra sidan vägen
sög jag i mej öl för längesen
bland dom gamla skriken
romantiken, romantiken!
men, vi spelade brännboll innan
min dotters skolklass och föräldrar
jag sprang, jag skrattade och slog
såg måsarna dyka från himlen
(som Michael Strunge när han dog)
efter utspottade nötter
bland glaskross och nakna fötter
och brännboll, jag slog och jag slog
men missade bollen
men spelade rollen
som tafflig medelålders far
det rinner var rinner var rinner var
en gång skrek jag ung
sjung, mitt hjärta, sjung!
jo, vi spelade brännboll innan
jag kan men vill inte vinna
jag var med men innanför hinnan
eller utanför
där Michael Strunge faktiskt flyger

men dör

Lägesrapport

Tittar mest på golf och lyssnar på Svenska Akademien nu, och Damon Albarn och Dag Vag och Röda Bönor, skriver recension och redigerar och redigerar i manus (då lyssnar jag på First Aid Kit och Elvis Costello och Ben Watt) och försöker hitta in till där det känns på riktigt. Inte bara bra och fungerande, letar efter den hemliga dörren in till guldrummet.
När jag spelade golf i självvald ensamhet som tonåring, när jag ibland stack ut på golfbanan innan skolan när jag hade sovmorgon, lyssnade jag Dan Hylander i freestyle.
När vi var i Landskrona förra helgen stod Dan Hylander och Janne Bark på en scen på Rådhustorget, spelade två låtar (Janne sjöng en), sen drog de några lotter, sen spelade de två låtar till. Sen gick vi till Seglarpaviljongen som har öppnat igen, nyrenoverat och fint och molnen lättade och vi åt räksoppa och Öresundsburgare och det var gott.
Jag minns Seglarpaviljongen med farfar, vagt, men jag minns det.
Jag minns maj 2007 när Thomas och jag släppte En blues från Landskrona och solen sken och L.T. Fisk spelade och Negatives spelade och jag har aldrig sålt så många böcker på en släppfest förr eller senare.
Annars badar jag. Igår var det kallare igen. Någon dag va det nog nitton grader. Det är tacksamt att den tiden är här igen.
Jag har varit två rundor i Spanien i april och maj. Där finns ett saltare hav som är underbart, men det är skillnad hemma, det är en annan gåva i vårt kyligare klimat.
Annars smälter jag långsamt Superskräckvalet och jag undrar om ni förstår, ni som röstar på fascist- och rasistpartier, att det är fascist- och rasistpartier.
För ni måste bära detta, ni måste stå för ert val, ni kan inte smita iväg mjukt.
För det är inte mjukt. För det är hårt. För det kommer att vara ni som inte kan stå och säga sen: Jag visste ingenting.

Namedropping

Vi stiger upp 4.38, borstar tänderna och bär ner de  färdigpackade väskorna och ryggsäcken, tygpåsen med hattarna. Mamma följer oss till restaurangen Los Delfines där taxin väntar. Chauffören visslar och spelar en samlingsskiva med Michael Jackson och vi kör inte upp i bergen men uppåt ändå och månen skimrar i havet och alla Solkustens lyktor och ljus lyser som en konsert, Thriller, Bad och jag färdas bak i tiden och somrarna på Cement och golfbanan i Borstahusen och Beat it och Billie Jean i någon äldre kompis lånade Golf GTI.
Vi tar oss igenom säkerhetskontrollen och jag har två tappra flickor (som har lovat att försöka sova på planet men det går sådär) och sätter oss på en bänk och mittemot oss sitter en man som jag skulle kunna tänka mej att vara om jag inte varit rädd för att se för välputsad ut, att vara klädd som kanske Lloyd Cole, halvskrynkliga chinos, snygga bekväma Eccoliknande skor, brun kavaj och skjorta lite uppknäppt.
Men jag ser ut som Mats Ronander i filmen Sömnen, inbillar jag mej, fast mer solbränd.
Och för några veckor sedan såg jag Mikael Wiehe i sandaler och strumpor och en ryggsäck på Triangelns station vid Bo Widerbergs plats (och senare skulle jag läsa i tidningen att han varit på antirasistisk demonstration i Köpenhamn) och nu när vi är hemma i Malmö igen och jag säger till de sömnigtyra flickorna: "Se upp för cyklarna!" För där är han igen, vid Bo Widerbergs plats igen, Mikael Wiehe, på cykel denna gång och i en annan tid var vi i Sevilla och jag minns nästan inget, det var krisen några år innan skilsmässan, vi skulle få några bra år till (men det visste vi inte) och jag kände mej törstande, bitter, sviken men någonstans hoppfull ändå, lyssnade på Mikael Wiehe om och om igen.
Och tidigare under hemresan, på tåget från Kastrup hamnade vi sidan om en man med koncentrerad min och huvudet i en bok: The practice of every day life. Ja.

Myrorna myllrar

Nu bor vi i ett litet radhus och myrorna kryper på ytterväggarna, kryper på diskbänken och det är en ständig kamp, människan mot myran, den mörka ohyran.
Men det är skönt och lugnt. Döttrarna och jag har bytt umgänge, det skedde igår, men först badade vi i havet som hade lugnat sej och på kullen bakom oss låg den gamla borgen som jag aldrig promenerat upp till.
Du behöver ha något kvar.
Du ska ha en sten som väntar att rullas upp och rullas ner, men jag har ingen brådska, jag försöker rulla så lätt som möjligt över topparna ner i dalarna.
Så ofta ser jag de som kravlar i de våtaste lerigaste dalarna, hålorna, de vars toppar når mina anklar.
Och ibland räcker inte mina pengar. Men de räcker. Vi är här av egen fri vilja, av egen lust och önskan.
Vi är alltså hos barnens farmor och farfar i La Cala de Mijas och äter prisvärd grillad sjötunga på en liten restaurang med pappersdukar över plastdukarna.
Till frukost äter barnen havregrynsgröt som hemma, en gradvis anpassning till hemkomsten.
Men idag ska jag (i det tacksamma livet) gå till poolen och simma trettio längder, gå igenom lite manus eller skriva till några episoder för hand, ta en promenad längs stranden och sen upp till biblioteket och låna Camilla Läckbergs senaste på spanska medan ordningsmaktens båtar jagar smuggelbåtarna från Afrika i den hårda verkligheten där en människas liv (en människas hela tillvaro, varje andetag, varje smutsig transaktion) kan handla om att lida för att betala tillbaka en bluffskuld.

Skyffla tång

Bakom köpcentrat (med tolv biosalonger) i Fuengirola ligger en stor skateboardpark, större än någon jag sett i Sverige, skateboards, cyklar av olika slag, hopp och en volt i det hala.
Men ... Sverige som självgodheten, att allt vi gör är bra och bäst, köttet renare, korna gladare, klementinerna gulare, bäst kontrollerade skateboardparker, bäst balanserade, minst farliga?
Var var jag nu?
I regnet utanför stadsbiblioteket i Malmö för en vecka sen? Jo.
I blåsten och de blåsande molnen? I solen som sällan, nästan aldrig, men ibland, tittar fram?
Jo.
Men det regnar några minuter i Fuengirola och det är balsam för några av våra soliga ansikten och jag köper samma sorts jordgubbar som hemma men här är de godare och mindre krossade och mörka och mjuka (men inte som svenska jordgubbar, inget är som de).
Och floden svämmar över.
Och du kanske undrar varför det ligger tre polisstationer på den ganska lilla huvudgatan?
Du kanske undrar varför den mjuka lekplatsen krymper och krymper.
Du kanske undrar vems kläder som flyter från där de hemlösa bor ibland, där det tidigare var torrt under broarna?
Och vad är det för brunt skum som vandrar upp mot det gamla slottet, och varför stinker det inte (varför har det bruna skummet slutat stinka, det har ju inte blivit mindre farligt, se upp!)?
Men var var jag nu?
Utanför biblioteket i Malmö och sd slog upp sitt tält och det är ju deras demokratiska rättighet att stå där och se idiotiska ut och prata idioti med andra idioter, ljuga, förvränga fakta så att det passar ... ja? vad passar det? vad är det ni vill? vad vill ni egentligen? om ni benar ut? vad finns kvar? ... öh äh ähum ... om vi skalar ner det till det minsta, kärnan.
Snålhet.
Dumhet.
Och är det de sanna revolutionärerna som buar åt två ryska tonåringar i Köpenhamn när det är Eurovision Song Contest, är de goda då, är de fredsälskande människovänner då?
Jag vet inte var jag är.
Jag ger en och tio euro till en tysk som luktar svett och har gles skäggväxt och visst munläder.
Jaha.
Men jag undrar sd (och nu är jag bakåt i tiden vid biblioteket i Malmö igen, tillbaka i 30-talets desperata Tyskland igen): Varför står ni egentligen utanför biblioteket?
Varför går ni inte förbi mannen som säljer Faktum här varje dag (som sliter) och han som sitter och tigger (som sliter), eller ... varför pratar ni inte en stund med dem. Varför går ni inte sen in på biblioteket och läser tidningen, lånar en tidskrift, pratar med folk, lånar en bok, läser en bok, försöker sätta er in i människors olika (och lika) sätt att vara?
Varför gör ni inte det?
Varför står ni som dumma åsnor med skygglappar och spyr ur er färdigrepade floskler om hat?
Varför regnar det över turisterna, varför märker inte pojkarna som spelar fotboll mellan borden och pelarna och statyerna det?
Varför är den långa stranden i Fuengirola fri från tång?
Jag fattar inte!

Vägarna, vägarna, vägarna leder

Vågorna, vågorna, vågorna dundrar och när vi går på strandpromenaden suger det i badtarmen. Det är fortfarande lågsäsong men i Fuengirola är det ändå alltid säsong.
De senaste gångerna har jag rest hit själv. Promenerat fram och tillbaka längs stranden.
De senaste gångerna har jag varit uppe extralänge dagen före avfärd, för att kunna sova på flyget. Men det gick inte den här gången.
Det är alltså annorlunda nu och vågorna är annorlunda för när vi alltså går på strandpromenaden blir vi alltså så badsugna och vi tar av oss och närmar oss och närmre och närmre och det dundrar och du blir så liten då, du förstår naturen, du förstår hur roligt det kan vara i den där litenheten, att du inte behöver sträva efter att vara större eller störst, inte behöver förstå allt.
Annars är de sej lika, engelsmännen, deras kroppar är fantasifulla mönster av rött och vitt (variationer av den engelska flaggan) när någon har legat på sidan i några timmar, en annan har haft en konstig ringning, ett linne som drar skarpa gränser, somnat med en bok på bröstet.
Det är en särskild poesi, de engelska solbrännorna.
Jag brukar åka ensam. Hororna och dealarna brukar kontakta mej, erbjuda tjänster, under mina promenader.
Jag brukar sitta med min skrivbok och en vanlig bok på barer och caféer med klinkergolv i brungråvita nyanser, titta på någon fotbollsmatch på teven som alltid är liten och högt placerad.
Eller grustennis.
Men nu var vi två vuxna och två barn som for. Sen kom Windy med familj och imorgon ska vi vidare till La Cala de Mijas där mina kära föräldrar firar femtioårig bröllopsdag.
Ikväll ska vi kanske inte äta på den indiskitalienska restaurangen igen, men den finns i våra tankar.
Men Anna och Kalle ska hoppa studsmatta igen.
Och jag ska väl berätta några anekdoter om Hasse Kvinnaböske igen.
Du undrar vad jag försöker säga?
Jo, att jag kommer att vara en ensamvarg i mångt och mycket även i fortsättningen, men det är fint att tillhöra ett fint umgänge också, verkligen.

Hantverk och känsla och nerv

Jag lyssnar på Olle Adolphson. Han hann bli sjuttio och hade fyllt åttio för två månader sen om inte sjukdomen hade tagit honom.
Hans musik kom till mej när jag var liten. Och stannade kvar. Och hans sånger gör mej trygg och förbannad, så gammalt och nytt och bra och (det är vad jag pratar om) tidlös kvalitet. Om du inte tycker om Olle så är det dej det är fel på.
Det är så jag tänker när jag läser en bok (av en ganska ny författare som jag vill, verkligen vill, tycka om) för recension och den är lugn i tilltalet men så fylld av ouppnådda pretentioner och ... ja, pladder. Den skriker: Generationsroman! Tidsdokument! Den knyter sej själv. Den blir mycket sämre än vad den hade kunnat bli.
Och jag lyssnar alltså på Olle Adolphson och du tror kanske att det är glättigt eller sentimentalt eller käckt och gitarren på knäet på fotpallen och några supar i fjärden.
Nej! Det är komponerande av musik och texter, och ett exakt känslomässigt framförande. Det är ett evigt skalande för att hitta kärnan, sen kan man visst klä den i vackra kläder. Men det är kärnan, mina vänner, att hitta och tro på den.

svartare och svartare sagor, ser du ljuset i tunneln?

För vi bryr oss inte om andras smärta, det är inte därför vi vill att de ska försvinna. För det är inte för deras skull. Vi vill bara inte se, vi vill inte veta, allt vi sviker, allt vi pissar på.
Och på torget mellan livsmedelsaffärerna i Limhamn (på förmiddagen när jag kommer från simningen på Kockum) står det falska snåla packet, har sd smällt upp ett partytält och det är givetvis inte alla som är bjudna på lögnpartyt för nu är det bara pensionärer och mammalediga kvinnor som frekventerar, och några av snubbarna (och en eller två kvinnor) vid bänkarna som druckit några folköl men nu har Systemet öppnat och någon släntrar förbi sd:s fula tält och de fula människorna där försöker sej på en lögn men den som har ljugit alla själv redan, som bara har kvar den bespottade gemenskapen på några få bänkar bryr sej inte, ser igenom men orkar inte protestera.
Och när det glansiga lokala livstilsgratismagasinet (med "prisvärda" vintips och "intressant" arkitektur i Sydafrika och "spännande" nya glassorbeter, osv osv ...) frågade vad som bör göras i Limhamn för att "alla" ska kunna trivas i centrum: "Få bort alkisarna mellan Willys och Malmborgs (fast idag hade det väl varit tiggarna, nu är alkisarna fridlysta, i alla fall enligt sd-retorik: alkisarna är ju "våra", vi måste ta hand om "de våra" först, vi kan inte rädda hela världen).
Och sd står vid sitt fula partytält i sina fula kläder och ljuger.
Och de trygga pensionärerna får höra att de är otrygga, det mörka hotet tornas upp, målas med breda penseldrag.
Och medelklassmammorna (papporna är inte med idag) med barnvagnar får höra hur svartmuskiga sjuttonåringar massinvaderar för att stjäla de rågblonda oskyldiga älsklingarnas dagisplatser.
"Så är det bara, sä är det bara, ja, så är det bara", säger den fulaste sd-gubben, "det står här", säger han och viftar med en felstavad snömosbroschyr, fullproppad med lögner, "det står ju här."   
Och säga vad man vill om Lasse Dahlqvist, men han hade ett betydligt mer öppet sinne när han skrev om indianer och amerikaner och kållar och ador för sådär sjuttio år sen.
Och det vrider sej verkligen i magen på mej, dessa fascistiska sverigedemokrater och deras mer oborstade nazistvänner.
Och vi måste kalla saker vid dess rätta namn.
Och om inte rasisterna vill kallas rasister så är det alltså bara att sluta vara rasist.
Och kom ihåg att Hitler också var demokratiskt vald.
Och kom ihåg att saker inte förändras av sej själv.
(Jag hade tänkt berätta om mannen med käppen på Kockum fritid,hur vi brukar småprata i bastun eller i omklädningsrummet, om den underbara kvällen i Folkets park när Anna fick en ny kompis, och om den utländska barnfamiljen som vi pratade med vid plaskdammen, om de öppna mötena, om nyfikenheten, men allt smakar beskt, förpestande sverigedemokrater!)

Snålheten har ingen kompass

När vi cyklade till skolan var det kallare i Limhamn än vi hade väntat oss.
Två killar spelade landhockey, några andra stod vid väggen till förrådet eller vad det är, därborta nordväst på skolgården. "Anna! De har målat på väggen! De har skrivit saker ...", sa en av killarna. "Vad har de skrivit", sa Anna, nyfiken. "Jag vet inte riktigt, att vi är dumma, eller nåt ..."
Vi lämnade cykelhjälm och väska i kapprummet och sa hej till en fröken. "Amatörer", sa hon, "de har ju sprayat sina namn, men det är fina färger ..."
Jag följde med till väggen när jag skulle till cykeln. "Vi är inte dumma", sa Anna. "Nä", sa jag och där stod några av flickorna i Annas klass och tittade på rosa, lila och gult, det stod: Dick, Mikaela och något namn till, något hjärta. Ganska stora bokstäver, ganska fula. "Nu vet vi i alla fall vad de heter", sa en flicka, "Anna, kan du och jag leka någon dag", sa hon och det kan de ju.
Två sexåringar som leker hemma hos den ene eller den andre, ritar teckningar.
Två eller tre tonåringar som inte har någonstans att ta vägen söker sej till sin gamla trygghet, sin gamla låg- och mellanstadieskola, sprayar lite färg, vågar inte ta sej in till stan. Stannar i den enda trygghet de har, Dick och Mikaela.
Trygghet.
Otrygghet.
Jag har i alla fall råd att köpa jordgubbar hos fruktmannen och fruktkvinnan, och bröd. Sen ska jag ha en tidning, parkerar utanför Malmborgs. En kvinna sitter i slitna kläder, stilla, tyst, tanig, lutad mot en stolpe några meter från entrén, en liten burk i handen. DÅ kommer en av Malmborgs anställda och kör bort henne.
Jag stannar och häpnas.
Var det den här världen vi ville ha?
Den blinda världen?
Den kalla världen?
Varför gör du så, Malmborg!?
Är det kunder som klagat, som inte vill, inte orkar spegla sitt välstånd i verklig fattigdom. 
Gör det så ont i din snåla mage att du inte ens kan se misär (att du skulle skänka några pengar håller jag för uteslutet).
Fy fan, Malmborgs i Limhamn. Inte ens det kunde du erbjuda, en hård skrovlig yta mot röven i timme efter timme, förödmjukad på en halv kvadratmeter.
Inte ens det är din syster värd.
Och nu slipper du mej också, jag går till en annan affär, men jag har åtminstone någon annanstans att gå.
När jag cyklade hem var det kallare i Limhamn än jag hade väntat mej.

I Spanien

Återuppståndelse?

Vi gick längs floden i ravinen i Ramlösa och det var långfredag och solen sken men snart skulle hagel stora som stora gräshoppor falla.
Här promenerade de feta grosshandlarna förr, lurade med sej en kökspiga som smugglade ut korvar och sylta och några krus öl och några skålpund brännvin.
Sen kan en säkert anta att det vänslades bland buskar och ormbunkar, uråldriga träd och så klart vill de fastande byrådirektörerna och bankirerna komma till och lovade guld och gröna skogar och äktenskap och trygghet och karvade in namn i trädens bark.
Och sen skulle alltså regnet regna bort alla fagra löften.
Vi var tidiga till äggrullningen och därför gick vi bland vitsipporna bort till där källan är, vi pratade om Ingmar Bergman och Strindberg, hur deras arbete gick till, hur många omskrivningar och hur mycket jobb hade t ex Strindbergs redaktör?
Och författare som pratar om tredje och fjärde och femte omskrivningen, är det att skriva helt nytt, helt från början?
Jag berättade att jag i det närmaste skrivit in manus på nytt vid några tillfällen, p g a datorhaverier.
Sen placerade jag mej sådär i min brors årliga äggrullning men fick ändå ett fint pris, en datorväska i hårdplats.
Jag blev glad men tänkte ändå: "Undrar när den ska komma till användning?"
Igår var vi i Landskrona och det var som sommar och vi gick längs havet till Borstahusen och det var en vacker och trevlig kväll och vi brukar ju alltid åka till Triangeln och sen cykla men nu blev det Centralen och vi hann precis med bussen och hem och barnen somnade till slut och jag badade och sen skulle jag jobba, fortsätta redigeringen av grovmanuset, men datorn ville inte starta som den skulle.
Så idag fick jag användning för den nya datorväskan och det ska förhoppningsvis gå att fixa men en viss oro har infunnit sej, ska jag behöva tvingas till en sån där övergrundlig omskrivning igen?
Ska detta i så fall (när tidens tand har tuggat) visa sej vara av godo?
Jag hoppas att jag slipper ta reda på det.

Stundtals slirig Hassebok

Bara för att Hasse Kvinnaböske (och Björn Afzelius) har många fans som girigt slänger sej över en första biografi över idolen, behöver väl inte boken vara alltför ofta kronologiskt hoppigt (slarvigt) skriven?

Jo, tydligen.

Annars är det en tjock och läsvärd (för den Hasseintresserade) bok som går under namnet Jag har skrivit mina sånger, många bilder och den tar sej antagligen så mycket in under skinnet på Hasse som du kan begära av författaren (Michael Nystås) som är en dyrkande journalist (som ganska länge regelbundet skrev om dansband i Aftonbladet, texter jag förbluffande ofta tog del av, precis som jag gjorde med Svensktoppen innan de nya reglerna).  

Och Hasse är ju Hasse, han verkar genuint god och nästan alltid på de utsattas sida.

Men det är ändå skönt att ta en ordentligt frisk dusch Svante Thuresson och känna exakt spontant sväng och perfektion, inte skitigt men äkta och knappt en dålig låt, för hur jag än vänder och vrider på min märkliga kärlek till Hasse så är det lite tröttsamt att hans stora sångkatalog trots allt bara innehåller ett tiotal låtar som kan kallas riktigt bra (i min värld). 

 

Öppna upp ditt fönster

När jag steg av tåget i Sitges sjöng Rikard Wolff i mina öron och jag tänkte på min mamma, hur hon stod mittemot gamla NK i Malmö för att köpa italiensk smörgåsmat och Rikard Wolff var där och hon tycker om honom och det gör jag också, hans skrik efter förståelse och kärlek och jag vet inte varför jag saknar gamla NK, jag vet inte varför jag ibland känner att jag bara vill sova och sova och vakna i en lättare tid.
Det är fan inte lätt alltid.
Men när jag steg av tåget i Sitges sjöng Rikard Wolff och det homosexuella paret stannade på perrongen och nästan hoppade av något som liknade hänförelse, som att vara framme i paradiset.
Att vara där man får vara sej själv.
Jag sitter nybadad och bortskämd på en bänk vid stranden i Sitges och ser de låga bergen och solen och tänker på när de kriminella homosexuella konstnärerna kom hit för så länge sedan och tänkte: Här borde vi få vara vi.
Och på gatan utanför mitt hotell parkerar den blonda kvinnan cykeln varje morgon och sätter sej ner, sätter ner sin papperskopp och ber om nåd, ber om råd att köpa ... inte vet jag, kattmat? för katterna snirklar runt henne.
Men hon ser ju inte fattig ut.
Men, för helvete! tror du att hon sitter här för att det är kul, tror du att spottet i alla blickar är trevliga att bli träffad av, gång efter gång.
Och när jag steg av tåget i Sitges sjöng Rikard Wolff om en sommar som var slut och jag harvar vidare och i korvaffären åt jag den godaste korven någonsin (xistorra) och killen bakom disken pratade fort på spanska och jag förklarade: "un poco, habla un poco espanol, un poco, lite ...", och han malde vidare om delar av familjen som bodde i Sverige: "Que ciudad (vilken stad)?" men det visste han inte, han berättade att han pratade knappt någon engelska, att engelska inte var prioriterat och jag förvånades av hur mycket spanska jag förstod och utanför satt en annan tiggare och på teven sjöng en spansk smörtrubadur och en halvung kvinna sjöng med och jag kunde inte titta på hennes såriga läppar.
Och när jag låg på sjukhuset läste jag Rikard Wolffs självbiografi och det skrek från sidorna: Älska mej för den jag är!

Här skriver jag om en bok om Borstahusen

Det var ju för väl att jag lämnade kvar koftan på rummet

När jag åt mina chokladmackor på hotellet var det fortfarande disigt, men molnen försvann bort över bergen och jag går ut och solen skiner solen bränner utan att jag känner.
Jag brukar ju tåla solen.
Men jag är så ovan efter den gråa vintern.
Det är onsdag idag (och jag är i Sitges) men jag skriver om det första som slog mej i måndags när jag klivit av tåget i Premia de Mar och hittat den lilla stadens enda hotell där målarna målar och borrar och allt är ju kakel och klinker så det låter.
Fönster ut mot havet.
Som i flera av dessa småstäder sådär fyrtio tågminuter norr om Barcelona går järnvägen alldeles nära havet, och en väg.
Men jag tänker inte så mycket på det.
Kanske när jag badar i kalsongerna och när jag ska trä på mej de trånga jeansen, sanden saltet, utan handduk.
Och solen bränner mej lite röd.
Det finns en Beach Club.
Nä, det fanns en Beach Club.
Den är nerlagd nu och jag ser två ödlor genom tyget som hänger på staketet, genom gallret, den tomma swimmingpoolen, den vittrande barnbassängen.
Tomheten bakom de tonade rutorna till VIP-avdelningen, tomma stolar, några som står, några som ligger.
Men vad som verkligen händer på den lilla strandbaren (och överallt är det tomma stränder och tomma förfallna hus och bara lite slitna hus och glada människor som ska äta lunch, gnida in vitlök i de rostade mackorna) lite längre bort där solen bränner så att jag känner, är att jag vet att jag är i Spanien och trivs när radion (överallt, på barer, i taxibilar, i hotellobbyer, i hörlurar som läcker) bara spelar kvalitetspopmusik från åttiotalet:
Careless whisper.(George Michael)
Heaven is a place on earth (Belinda Carlisle)
The power of love (Frankie goes to Hollywood)
Perfect (Fairground attraction)
Every breath you take (Police)
Tainted love (Soft cell)
Och den här:

 

Ljusblåa Durassomrar och Nick Cave i kortärmat ljusblått

Jag minns Nick Cave i kortärmad ljusblå skjorta i Småland 1997. Vi hade liftat till Hultsfred och när jag såg programbladet upptäckte jag att det var jag som skulle öppna hela festivalen vid lunchtid. Så där stod jag på en stor scen (för en okänd författare som bara blivit publicerad i tidskrifter och några antologier) i ett tält och längst fram stod elva tjejer från Jönköping med poesidrömmar, någon pojkvän och några andra utspridda som öar i havet och utanför kom ett plötsligt skyfall i solen och några trötta punkare släntrade in för att söka skydd och jag läste från det som skulle bli min debutbok (Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar) historien om de unga älskande när det faktiskt stämde, när de rusade ut i livet och snubblade av glädjen och farten och det fanns korn av verklighet, Durassomrarna ihopkrupna i fuktiga sommarstugors brunblommiga (eller ljusblåa) fåtöljer, Durassomrarna av värme men en poetisk klar kyla, ett hot som vi kände men bara låtsades om när det åskade och inte ens då, för åskan och de hårda regnen var så våldsamt fascinerande.
Jag minns Nick Cave i kortärmad ljusblå skjorta och vi tältade inne på området och dansmusiken och laserljusen dunkade genom nätterna och de tidiga mornarna och den tredje dagen stod jag utanför en barack i regnet, trampade i leran under björkarna och barrträden, väntade väntade och till slut lufsade två stora män i stora träningsoveraller och stora gnistrande halsband ut och det var Wu Tang Clans medarbetare och jag fick vänta lite till och komma in och så små gager (1200:-) betalades ut direkt och det var miljoner för mej och på kvällen avtog regnet och försvann och molnen luckrades upp och det var en mjuk måne, en mjuk vind och en mjuk Nick Cave i ljusblå skjorta som krackelerade i Into my arms och det var vackert och med en saknad och ett vemod mindes jag Durassomrarna som redan då var ett sken från en annan tid.  

(Fotot är från Plattans bibliotek Sthlm och för övrigt är det Marguerite Duras hundraårsdag idag.)

Natten genom de saltstänkta rutorna

Natten genom de saltstänkta rutorna och Rygerfjord har seglat på de sju haven, tror jag men nu ligger hon stabilt vid Söder Mälarstrand och det var slump eller tur att vi kom hit. Vi skulle ju bo på Hotell Alexandra men det var som en parodi på arroganta stockholmare, ljög och var otrevliga, insinuerade att vi inte hade pengar (moi!?) och det var ett fult hus ändå och om jag vill kan jag känna en lätt rullning nu ombord på Rygerfjord på övre däck där Stockholm ser ut som en vacker stad i ljus och allt hade väl varit bra om inte killarna på pubarna besvarar min alkoholfria skånska med engelska, jag blir en osäkrare människa då med min ryggsäck men på den indiska restaurangen med Windy och Rickard var det glada miner och god mat och på Söders bokhandel kunde man andas en stund bland de höga hyllorna och bland de höga hyllorna på Medborgarplatsens biblioteket fick jag lugn och ro (och kunde utföra ett avslappnat toalettbesök med Lars Saabye Christensens okonstigt märkliga Modellen) och när jag hade flyttat runt lite bland böckerna på Be- hamnade min Till Killor with love vid Hjalmar Bergmans sida, Clownen Jac och i en helt annan tid försökte jag mej på att plugga litteraturvetenskap i Lund och den första boken var just Clownen Jac och jag minns en kärlekens förtvivlan i mitt liv och blev ledsen av den stackars ledsna clownen och visst kunde jag prata högt och spexa på krogen men det var en sorg ändå och nu sitter jag på övre däck vid ett skrivbord och där ligger det fina stadshuset och de borrar hål genom Mariaberget för att bilarna måste ju också ha någonstans att vara och det är detta med längtan, jag önskar att vi skulle kasta loss och styra slalom mellan kobbarna och skären och sen vidare ut på det vilda havet, det vilda som jag drömmer om men tenderar att få ont i magen av.

Ingmar, jag och några andra (boktips)

Jan Sigurd stöter jag på ibland. Jag får väl kalla honom en mångsysslare inom musik, litteratur, teater, jag får väl kalla honom en ... humorist. Sigurd skriver medryckande och underhållande i Siesta hela veckan som kan kallas berättelsesamling, anekdoter. Något för dej som vill läsa om Malmö (och andra platser och livet) i historier som utgår från krogen och caféet Siesta på Gamla Väster, om människorna där och vad de varit med om i världen utanför.

Stefan Lindberg var (är?) med i Författarlandslaget i fotboll som jag var involverad i under 06-07, vi tillhör samma författargeneration (debuterade ungefär samtidigt) men har väl gått lite olika vägar (han skriver dramatik och översätter också). Stefan Lindberg är sånt som en tonsäker och lyhörd författare, jag tror på vad han skriver, människorna blir nära och verkliga. Nu har just hans fjärde bok kommit ut, romanen Du vet väl om att du är värdefull, där berättar Malin, 22, om livet i småstaden hyggligt nära Göteborg, en sommar, människorna och deras problem och glädjestunder. Det är en både rå och sympatisk bitskhet och om jag skulle säga att det bara lunkar på i vardagligheten, att det blir tråkigt, så skulle jag ljuga. Det är en mycket underhållande, rolig (och allvarlig) bok.
Och om vi ändå ska prata om författare nära mej (minns Lasse Berghagen vid min sida på stadsbiblioteket här i Malmö) så vill jag nämna min granne på bibblan i Limhamn, där står vi och stöter och blöter, varat, lidandet och annat som gör livet värt att leva, Ingmar Bergman och jag.

Hormonsvängningar

Häromdagen tänkte jag på en lärare från högstadiet och skämdes för den jag var (jag vet inte varför, vet inte något speciellt dumt jag gjort, bara en känsla av att inte ha varit trevlig, av att ha svikit något sorts ideal, av att hon verkade ledsen i klassrummet, eller uppgiven) men jag var ju ett barn, en tonåring och jag ser dem på bibblan, i simhallen, på bussarna och tågen, tonårskillarna i gäng som bär sina fasader skrangligt och högst skenbart stabilt. Osäkerheten som skiner så starkt genom det fasadtuffa och på cykelbanan i för kalla oknäppta kläder och de projicerar sin rädsla på mej och jag tänker: Stackare, vad jobbigt ni verkar ha det, jag var ni, vad skönt att slippa det. 

Annars försöker jag gå på gatorna som en trevlig man.
Annars försöker jag hjälpa katter som fastnat i äppleträd, tanter med rollatorer bland snövallarna vid busshållplatserna, allt det hårda och hala. "Ni ska väl inte slåss med varandra, inte med knivarna", säger jag till barnen i Annas förskoleklass: "Nej! Inte heller mej, nej! stick mej ej!"
Så tänkte jag på min gamla lärare och skämdes för jag kunde vara ett känsligt barn som var förbluffande okänsligt (och en bristsjukdom var det innan jag hade läst en massa böcker, innan jag visste att världen var större och fylld av människor som kände som jag, ont och gott, innan jag i tjugofemårsåldern förstod att mitt eget handlande går ut också över andra, till exempel hårt besprutade bananer och kläder tillverkade av små hungriga barn med bristsjukdomar, ord som knivhugg i ett klassrum) och finns det elaka barn (eller är det bara barn som gör elaka saker, det är väl skillnad) för när jag hade ett smashläge och en grupp klasskamrater som säkert skulle skratta, jag kunde ju inte låta bli att smasha då (och samma kväll kunde det vara slutet av mars eller april och jag kunde cykla hem som en mycket liten pojke inför träden som slog ut, grönskan och värmen som strålade genom allt och där låg havet och tidigare hade man kunnat klättra upp på de höga plankstaplar som nu lades ut som långa bryggor i vattnet, de stilla kvällarna när fiskarna vågade sej in på grunt vatten alldeles nära).

Allting har hänt och händer igen men lite annorlunda

Jag lyssnar på Anders F Rönnbloms senaste och 1994 var jag nyinflyttad i Malmö och då kom hans skiva Caviar pizza och jag cyklade inte lika långt då, simmade inte lika långt men diggade i min freestyle och nu skriver jag på en roman (och jag skrev inte lika långt då) där huvudpersonerna fanimej har hamnat i trubbel och luften sjuder av goda råd som kanske inte ens är menade som goda råd men förluster, överallt förluster (och vinster ibland som de inte ser).
Men det är 2014 nu och kaviarpizzamannen är alltså tillbaka med tydlig humanistisk avsändare men de som borde lyssna kommer inte att lyssna nu heller, som när nydemokraten Bouvin tyckte att det var bra att lejonen åt upp de afrikanska barnen och nu tycker ledande sverigedemokrater att det är för jävligt att påstått attackerade nazister inte får försvara sej, inte får sticka knivar i ryggar och (i min roman, i min värld, i staden där jag snart bott i tjugo år) darrar luften av goda råd och jag hoppas att vi orkar lyssna på de som väljer att problematisera och inte förenkla eller fördumma och avhumaisera ("vi ska inte ta hit en massa sk flyktingar, vi ska hjälpa dem på plats, om alls ..." "Men de blir ju förföljda, det är ju krig!" "Säger de ja!"), om vi orkar läsa de lite jobbigare krävande böckerna, de tidningsartiklarna, höra på den musiken, tänka de krångligare tankarna, så ... jag hoppas ... för det är väl så ... likväl som ondskan alltid har kravlat sej upp igen har godheten stått där och bankat tillbaka.
Men för huvudpersonerna i romanen jag skriver svämmar det över, de har sina onda andar som aldrig ger dem någon ro, de har sina demoner, sin kramp i magen och hjärtat, och de har aldrig handlat om att det ska vara lätt, det har handlat om att orka resa sej, igen och igen och redan 1994 var Anders F Rönnblom en ärrad veteran men han fortsätter göra det han vill, det han kan, det han måste och hela världen håller inte andan för vad han ska hitta på härnäst, men några, men jag och det stärker mej: jag tänker också fortsätta fortsätta.

Anders F Rönnblom
John Bouvin

Gamla fina Lasse Berghagen

Det var på sjuttiotalet på Kronprinsen och mitt minne är lite suddigt (precis som bilden: Lasse uppe i mitten, jag nere i mitten i blå skjorta och min bror nere till vänster i rutig skjorta) men jag vet att det finns ett annat foto på mej (blyg) sida vid sida med Lasse som sa till mamma: "Är det din den här", och la en lång arm om mina axlar så att mamma kunde fotografera. Gamla fina Lasse! Det fanns något poetiskt, vemodigt, melodiöst, sentimentalt, nostalgiskt som for rakt in i mitt veka hjärta och smörjde det: Den slitna teddybjörnen, den försvinnande sommaren, den ensamma Jennie Jennie (åh, älskade Jennie) och vagabonden utan pengar som bara hade sin gitarr (med nya strängar!) att erbjuda (nej, inte bara, han hade även Min kärlekssång till dig). Gamla fina Lasse och hans värld där även taggarna var mjuka och det var samtidigt som Omkring tiggaren från Luossa men innan Simon & Garfunkel, innan Dan Hylander, Noice, KSMB och Ebba Grön. Det var mina första formande år, en naiv dröm om soliga bad och att sträcka ut en hand, alla människor på jorden i en väldig ring. Gamla fina Lasse, mina barngrubbleriers tröstande vän och i torsdags var det verkligen vår och jag var fyrtiofyra år och tillbaka i sköna rutiner, simma kvart i nio och ut och vid tio värmde redan solen vid Groddammen mittemot bibblan och: Ännu en bänksäsong, lycka och sen åt jag en kycklingkebab vid kanalen med gymnasisterna med skrangliga kroppar och jag var ni en gång, samma osäkra skratt och in på bibblan och först leta efter en Paul Auster som jag inte läst och sen på väg till Stig Claesson för att se om kanske idag skulle Dagarna före lunch vara inne (om det är du som lånat mitt ex, hör gärna av dej) men, mellan A och C slank jag inom B för att titta till mina egna böcker och som en uppenbarelse, som ett löfte om vår, sommar och skönt melankolisk höst, stod vi för första gången på nästan fyrtio år sida vid sida, åh, gamla fina Lasse! 

att skjuta en fiende och rulla en cigarett

I juli 1988 fick jag och Windy skjuts upp till Ängelholm, vi var nog lite bakfulla men det var ett sorts äventyr. Vi skulle göra lumpen i Ängelholm. Jag var dålig påläst, det enda jag visste var att jag skulle göra lumpen utan vapen (en omöjlighet så klart). Så skulle det kvinnliga befälet dela ut våra vapen och jag var först ut men tackade nej. "Vapenvägrar du?" "Ja, det gör jag väl då", sa jag och jag var kanske fortfarande ett barn och det är jag fortfarande i så fall, jag kan aldrig förstå krig, jag kan aldrig förstå medvetet dödande.
Harry Brandelius sjunger i Da Capo om en soldat 1943, om kriget och om att en dag är det över, en dag är det slut och då kommer han åter till Ann-Sofie (om hon bara väntar). Och desperationen i mej vill ropa, ja, allt har ett slut, ja, allt är en dag över (men på ett mycket mörkare sätt än hem till kaffe med dopp och en trogen flicka, hem till ett hål i marken) precis som i denna tyska krigsschlager och en gång stod det tyska soldater och nynnade och längtade att allting är över och allting är slut och nyheterna idag berättar så tragiskt om Sveriges radios korrespondent Nils Horner som har skjutits ihjäl i Afghanistan och krig är kanske längtan efter kärlek men krig är mest av allt, misär, förlust, smärta och galenskap! och igår såg jag på Mash och en krigsgalen överste ville framåt, ville uppåt och inta en meningslös kulle och döda pojkar, skadade pojkar var inte ens namn, var inte ens människor, var bara gödsel i den röda jorden och igår cyklade jag och Elsa på Möllevången och överallt fanns tecken efter nazisternas misstänkta mordförsök (och kärlek: graffittiväggen "kämpa Showan", blommorna och ljusen vid statyn och vetskapen i korsningen: här hände det, hatet och våldet, det alltid föraktade).
Senare sommaren 1988 blev jag kallad till Malmö där jag skulle förhöras och undersökas om jag var lämplig och trovärdig som vapenvägrare och jag är kanske en pojke men jag tycker fortfarande att det är den som utan krus tycker att det är okej att lära sej döda som borde undersökas och förklara sej. (Bilden ovan har jag snott från Danne Åkesson.)

om katten som jobbar på brandstationen

Sundet blinkar i rött och grönt när jag tittar ut genom mitt gamla pojkrumsfönster. Mina döttrar sover i bäddsoffan, en tjock madrass är bäddad till mej på golvet. Det är torsdagkväll och våren kom inte riktigt men imorgon och tidigare läste jag en bok (som varit min och mina syskons) för Anna om en katt (Sam) som jobbar på en brandstation och ett varuhus brinner och brandmännen rycker ut för att rädda människorna (men katterna, vem bryr sej om katterna!?) men Sam har någon sorts intuitiv förmåga och en empatisk förmåga (och han är ju katt, så han kan hoppa och vara självständig, allt sånt, han behöver ingen order från någon brandchef som inte ser hela bilden) så han ger sej av upp på varuhusets tak där en gammal kattmamma och hennes giftasvuxna dotter sitter fastnaglade av rädsla och röken och värmen och elden.
Men det slutar lyckligt, Sam räddar dem (de balanserar över en avgrund på en planka och Sam säger: "följ mej, följ mina öron, titta inte ner, titta absolut inte ner") och blir ihop med kattdottern och de får tre barn i olika färger (hunden som också jobbar på brandstationen är en lojal vän men en annorlunda karaktär, han följer lydigt människorna).
Men det är alltså torsdagkväll (och på fredag kommer jag att anlända till ett hus i Limhamn i kvällen när det regnar och vara kattvakt och kanske få den att spinna lite, ge den lite värme och närhet, men det enda katten vill, kvällen och natten och en sorts frihet som drar, är att komma ut och göra vad en katt måste göra) och de andra sover och jag bläddrar i en dagbok från 2010 (jag letar efter tankar i en tid som jag halvsant försöker skildra) och läser detta: "Danskgubben sitter på huk i den trånga passagen, pratar med några fulla göteborgare (vi älskar Danmark, Danmark är ... är ... dejligt). När jag går förbi fiser han på min sko och fortsätter att prata om Danmark, att det är så fritt, att man kan göra sånt som är förbjudet överallt annars, här kan man köpa röd pölse ... Men det kan man ju göra i Sverige också, säger en göteborgare. Nej! Inte äkta röd pölse. Jo. Nej, här är det friare, fortsätter den danske gubben, här är det friare, inte som i Sverige (som att krampa sej fast i en gammal sannings lian som tvinnas sönder över en avgrund."

Ute och cyklar igen

Apokalypsrealistiskt flöde

Världen skrämmer mej, Europa, Sverige och i danska Ekstra Bladet hittar jag en artikel om en tre meter lång pytonslange som äter upp en krokodil efter fem timmars kamp. Det drömmer jag om under natten, vaknar flera gånger och svettas och överallt väller krigen och fascismen in och det finns ingen att lita på, allt är beräkning och smort munläder och förljugna sanningar och Gellert Tamas skriver underbyggt och bra om false memories och det är ju så, minnena blir vad vi gör dem till, som Jimmies minnen och han får minnas som han vill men jag är rädd, lögnen som sanning och vi ritar kritstreck och flyttar dem hela tiden åt höger mot brunt i färgskalan och, nä, Jimmie är inte ensam, ingen blir längre förvånad av vardagsmaten, av normen, av vita eller mörkare lögner (eller medvetna felsägningar) som kommer från många håll och Gellert Tamas och vem som helst kan gång på gång bevisa att Jimmie minns märkligt, att det fanns ungefär tre eller en invandrare (en sjuåring från Rumänien) när Jimmie var sådär elva och när han nu blivit större har minnena svullnat upp och nu (och han vet att många lyssnar, han vet att om tolv av hundra håller med honom är det en framgång, de andra åttioåtta skiter han i) räknar han till miljoner hotfulla, våldsamma gäng, då, när han var ett oskyldigt barn bland nazistkompisarna och det är inte det det handlar om, det handlar om att inte ens krokodilerna går säkra när det finns någon slugare hypnotisör som kramar musten ur den hederliga knytnävskampen (och inte sparka, aldrig kicka på någon som ligger) och vi som är motståndare till sd och andra rasister (och det lättaste sättet att slippa kallas rasist är fortfarande att sluta ha rasistiska åsikter) kan spy vår galla, vi kan skratta åt sd-Halland som tydligen ska gå till val den nittonde september (vi andra gör det den fjortonde) och säga: "vilka stolpskott, vilka lögnare", och vi kan skratta och tro att de gräver sin egen grav som några andra bygdemoraliska, nydemokratiska, stollar. MEN, så ser det inte ut. För varje utspel, för varje järnrör, för varje "getaknullare", "där fick hon den lilla horan" osv osv, för varje påhittat önsketänkande minne, varje utsaga om att DOM är problemet, DOM är inkräktarna som förstör, infiltrerar, infekterar, för varje gång vanliga hederliga människor tänker om sd:s råsopar mot humanismen: "Det här kan de vill inte komma undan med", sitter det flera som säger: "Ja! Ja! Innan muslimerna var det inte såhär, allt är muslimernas fel", och det regnar i sjön där ormarna äter krokodilerna som ätit hjortarna och någon drar kritstreck på vägen, på väggen (och säger att jag säger bara vad alla tycker, men varför är det inte fler, trots allt, som röstar brunt då? i de anonyma valen, om alla tycker så, om alla inte är så rädda, så pk? nä, det finns en solidaritet mitt i all infantilism och egoism), och innan var det fyllona, sen värmlänningarna, tattarna och haur du sitt Skaune haur du sitt Varrden, men vågar du se världen? Jag vet inte om jag orkar (för tröttheten, för rädslan, för dumheten, för elakheten, för ... jag är en blåögd politisk idiot och en gång var det så enkelt, solidaritet, godhet, sträck ut en hand och nu ... nu är det mesta fördummat förenklat) men jag står upp och jag kan också rita streck och flytta dem (och krokodilerna överlever in i evigheten).

Åsa Linderborg
Gellert Tamas
Martin Berg

om vi nu måste lyssna på svensk popreggae från 80-talet

Det var i början av 00-talet på Bullen och vi var oftast fattiga och hade tillfälliga jobb eller inga jobb.
Jag hade gett ut två böcker och ett halvår tidigare hade jag fått ett slags pris eller stipendium för unga kulturutövare, utan att jag sökt det. Det bara dök upp, ett telefonsamtal och en utdelning och en stor check på 50 000:- men nu var jag i de närmaste pank igen (hyror, mat, krogbesök, skulder och en tågluff som hon och jag gjorde, Paris, Aix en Provence, Lyon, Perpignan, Barcelona, Madrid, El puerto de Santa Maria, Lissabon, Sesimbra, Burgos).
Han hade musikerambitioner, var från Helsingborg och vi träffades inte varje dag på Bullen men ibland, på eftermiddagarna innan vänner och flickvänner brukade dyka upp, de var journalister, inte alla men det kändes så, att alla andra var journalister (eller avlönade kulturarbetare, skådespelare ...) som hade rätt att sitta på krogen efter väl förrättat värv (hur jag gjorde för att fixa pengar, för att stå ut, kan du läsa nästan sant och exakt i romanen Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in).
Så när alla dessa pk-journalister dök upp på Bullen hade musikern och jag redan suttit ett slag, bohemerna, retat upp oss på Per Gessle och Loket och alla andra som fick sola sej i glansen i ljuset i beundran, bada i pengar.
"Fan, jag hatar dem! Den där Gösta Linderholm, och hans fru", kunde musikern säga och vifta med armarna, "de går där i Provence och målar akvareller och skriver käcka eller sentimentala visor om lycka, vad vet de om livet!", kunde han säga och jag kunde nicka och vårt förakt för dem som verkade lyckas och trivas med livet visste stundom inga gränser.

På vischan och i storbyen

Just den här kvällen är Öresundsbron helt svart (några ensamma billyktor på väg över ibland) när jag cyklar över den lilla bron ut till småbåtshamnen i Sibbarp (och det är mina trakter, mina gator, det är här jag ses, eller som en skugga, trampa upp och ner när jag försöker cykla bort oron och suget) och svanarna svävar värdigt som över ytan och jag har följt de fyra ungarna sedan de var nyss utvärpta och det är lite sentimentalt i mörkret nu, när jag ser deras brungråa fjädrar bli mer och mer vita och snart ska ni flyga iväg för gott, snart ska ni flytta och bilda era egna liv och det är en stilla kväll, lätt dimma och den svarta bron men jag ser i alla fall ljusen från Köpenhamn och för någon månad sen gick vi på Istedgade och var hungriga och där låg ju Indus som serverar så god (ja, indisk) mat och i en annan tid låg Comet Bar här och i Dan Turélls Mord-böcker hette den Stjernecaféen och i Peder Bundgards bok om Dan Turélls Köpenhamn (Gaden var min far, gården var min mor) berättas det om att Onkel Danny ibland gick in på toaletten (se bild) för att köpa sej en klump.
Men nu cyklar jag genom Rosenvång, Djupadal (och det är samma gator som i Fredrik Ekelunds fina uppväxtskildring fadevår, tack för ljuset, en lätt bok, en språklekande bok, en berättarvilja, en balans, ett mörker eller en tomhet) och genom Limhamns industriområde och nu går det neråt och jag ska in i tunneln och jag har ju hög musik i lurarna (Replacements Unsatisfied, Sade Smooth operator, Van Morrison, The healing has begun) men jag hör något ändå, anar en skugga och från sidan, va!, kommer en stor häst med en liten flicka och det är alltså dimmigt och grått och stilla och såhär minns jag att heden i Baskervilles hund såg ut i mitt huvud när jag läste den på högstadiet, och jag darrar lite men krockar inte och vidare neråt Sibbarp bortom Sibbarp och där ligger det stora fältet där de tränar hundar och här ligger några få kolonistugor och det är alldeles mörkt på stigen med gropar (och jag är ju närsynt men utan glasögon), och mörkret och dimman och ängen och längre bort den nya naturen på Lernacken och där, där!, rör sej något och jag saktar ner och liksom böjer mej fram för att se och det är Baskervilles hund och det är lite skräck och det är, jo, det är rådjur och jag känner mej som ute på landet, i vildmarken, och två och tre och nu springer de bort, bara några meter framför mej och nu är de borta och jag fortsätter cykla, lite snabbare nu, men då, men då!, kommer ett rådjur till, alldeles nära (att krocka, nej!) och jag blir skakig och rädd och tänker på tidigt nittiotal och färden när gryningen långsamt kom i dimman på det småländska höglandet och där kom älgkon som ett sagoväsen och Malin körde och jag sa åt henne att stanna (för de brukar komma en kalv efter och en älgkalv är stor mot en gammal liten bil) och där kom älgkalven och vi skakade och darrade och det tog så många timmar att komma hem men nu cyklar jag förbi campingen och är tillbaks till början, den stora släckta bron och den lilla där jag ser svanarna glida fram och (varför inte?) detta är också ett slags hem eller trygghet.

Om Dan Turéll hos Den blinde Argus