Långsam men rätt skön lördag. Jag lyssnar på Sportradion.
Klockan är fem i två, paus. Malmö är just nu svenska mästare. Men det är inte över förrän den feta damen sjunger.
Jag är alltid BoIS-are men efter 25 år i Malmö och lagen i olika divisioner, är det klart att jag håller på di blåe också.
BoIS spelar oavgjort hittills men det är nästa vecka som är viktig, kvalveckan.
Janne ringde igår, och jag cyklade till Sibbarps kallis, det är verkligen kallt som smärta i fötterna. Men härligt efteråt, man ångrar aldrig ett bad.
Variant på sechuankyckling sen.
Får väl bli rester snart, till lunch. Sen en cykeltur till.
Långsam men rätt skön lördag. Nu börjar andra halvlek.
nu är rekordmånaden snart över. jag hoppar över simningen idag, tror jag. för många lovungar, inget fel på dem, glada. men meditationsaspekten försvinner. sticker kanske till sibbarps kallis. ska i alla fall cykla ner till havet. är rätt sugen på att dra igång det dokumentära skåneboksprojektet, bild och text, om människorna. söka pengar alltså. men det som krypspringer i pipeline är romanen om kyrkorna, om människorna. ja. det var rekordmånaden det, små steg, men de går framåt, uppåt.
Den råkapitalistiska tiden, den skamlösa kommersiella tiden.
Det finns en bra sak jag kan komma på med den nya tiden,
Det är söndagarna. Det är långfredagarna. Det är att allt inte är stängt.
Det har blivit ett annat ljus, i denna vintertidens första dag.
Igår var jag i Borstahusen med Elsa. Det var ett annat mörker, och regn. Kring mina föräldrars hus alldeles nära havet, vinden från sydväst, och regn, känner man verkligen hösten in i märgen.
Men en trevlig kväll inomhus.
Pappa körde mej till stationen. som så många gånger förr. P2.
Vinden på perrongen när i alla fall tåget kom i tid.
Elsa stannade hos farmor och farfar.
Några förfulla 25-åringar gapade och jag saknade alla trasiga freestyles som ligger i mina trasiga lådor.
Lördagkvällarna på tåget är sej lika, som 80-talet när vi tågade (turade på pågatåg) några varv till Kävlinge.
(Är det för övrigt någon som vet hur tågtrafiken såg ut 70- 80-tal i LA, visst var det väl tågfritt några år?)
Lokala nyheter på radion. Och Ring så spelar vi. Gråväder. Trådens grenar vinglar i vinden.
Nästan normal sömn inatt. 08.32 nu, och jag har ätit frukost och mediciner. Druckit tranbärsjuice.
Igår drack vi kaffe och åt morotskaka på Sibbarps kallbadhus. Janne och jag och de andra gubbarna.
Att sitta i bastun och se ut över havet. Vedträn brinner. Och sen ut på bryggan. Tretton grader i vattnet. Två dopp. Det var härligt, en smula värk i fötterna av kylan. Värk till en viss gräns kan vara skönt.
Men det är inte så skönt med temperaturen i min lägenhet, för kallt, ska ringa MKB på måndag.
Nu pallar jag inte mer Ring så spelar vi. Ska skriva lite bok istället.
01.40. Min sovmedicin biter inte alltid. För svag. För att jag inte tar starkare och blir tablettmissbrukare. Men när jag måste gå upp tidigt går jag upp tidigt. Som i morse. Det gjorde att jag somnade tidigt. Och nu är jag vaken och äter fryst ananas för första gången. Jag som alltid avskytt ananas, förutom glassen split. Jag kollar på en Nils Poppe-film, Fabian Bom. Skrattade åt sådana filmer som barn. Nu är jag inte så förtjust i när det springs i dörrar och det blir missförstånd som en blind elefant skulle se på tre mils avstånd. Men han snubblar bra och jag tänker ibland på tidiga Chaplin. Men många vill ha färgat kosknn till sin melodifestival. 01.59. Var och en får bli salig på sin sätt, en nerregnad hopfällbar plaststol från Ullared på buskisteatern i Falkenberg. 02.01. Jag pallar inte med Poppe nu, ska kolla deckare med Frost istället, sova snart, hoppas jag. Den här månaden har jag slagit rekordd i inlägg, efter femton år i bloggofären. Vad gör det mej till? Min egen rekordhållare, I suppose, Med samma men annorlunda längtan,
Gastroskopi idag. Det är inget jag har något emot. Jag blir sövd. Det ärr lite skönt flummigt när man vaknar. Problemet är att fasta och, den här gången, gå upp tidigt och inte veta exakt var kliniken ligger. En privatmottagning som var specialiserad på flygmedicin. Men det gick bra, doktorn var nöjd, och jag. Lite snurrig sen i bassängen, och sur över en inbetalning på några tusen som jag trodde att jag fixat. Åt potatisgratäng och marinerad kall fläskfilè, tomatsallad och oliver. Eftermiddagslur sen. Imorgon åker min tolvåriga flicka till Spanien, utam syster, mamma och pappa. Med kompis familj. Och i nästa vecka åker min sextonåriga flicka jälv med pojkvän till Stockholm med pojkvän, de ska bo på hotell, de två. Alla hotell tar inte emot omyndiga, har vi lärt oss. Jag ska fesata till det på höstlovet med att åka till Kockum Fritid, och en dag till Landskrona för att hälsa på mina föräldrar. Jag ar pengar så att jag klarar mej ett slag, men några tusen mindre än jag räknat med. Det måste hända något positivt ekonomiskt innan våren.
jag lyssnar mycket på musik.
men det är inte på liv och död längre.
som under de formativa åren.
många lägger ut sina viktiga album på fb, skickar vidare.
men jag har inga vänner som vekar bry sej om vad som brunnit i min skalle, snyft.
så jag ber mej själv, och då råkar det bli tretton och inte tio album.
snabbt nertecknat.
alla är exakt lika strålande, ingen är bättre en någon annan.
det skulle kunna bli en annan lista imorgon, eller exakt samma.
this is the sea - waterboys
born sandy devotional - the triffids
diamond life - sade
sentimentalsjukhuset - toni holgersson
the boatmans call - nick cave
if i should from grace with god - the pogues
... sjunger sonja åkesson och lars forssell - ulla sjöblom
den andra världen - kajsa och malena
tracy chapman - tracy chapman
tonårsdrömmar - noice
evangeline - ulf lundell
easy pieces - lloyd cole
songs for drella - john cale & lou reed
vaknade sex. åt hallon och mediciner. somnade om.
jag har inte lärt mej min nya telefon, kan inte ställa in larmet.
mamma ringde (som överenskommet) och väckte mej halvåtta.
bussen till Gustaf och i gott om tid till Öppenvården.
varit här förut, tre fyra år sen.
tillbaka. Bertil har slutat, ny terapeut. verkar bra.
sen Kockum Fritid. Hann precis simma 1000 innan det var äldre damer överallt, tog platser till vattengympan.
det blir lite stressig när de ska ta sina gympingplatser tio minuter innan de börjar.
bara stå. som att vänta på en buss.
så inte bästa simningen, jag söker ju inte bara motionen, jag skriker även efter lugnet.
fick inte riktigt det i bastun heller, då de renoverar duscharna, oljud och fullt påklädda hantverkare.
men ångrar jag ett bad? nä.
lugnet kom i Kockums lunchrestaurang (som av någon anledning heter FreDa).
pocherad lax, hollandaise, bra salladsbuffé.
skrev klart ett bokkapitel till kaffet.
hemma nu. betinget för idag är klart. jag skrev verkligen mycket på kort tid. ett stycke jag tänkt mycket på.
resten av dagens jobb är bonus.
tidigare än vanligt.
nu skiner solen.
nu blir det skriva in i datorn.
sen ser ni mej långsamt på en låg sadel, cyklande längs havet i Limhamn och Sibbarp.
nu kommer våren. tidigare än vanligt.
natt till söndag. 00.48.
jag träffade en blodhund på bussen.
den var stor och vackert brun,
vackra bruna öron.
vackert bruna ögon.
jag minns när jag var sådär fem.
en blodhund ryktades lös i vårt kvarter.
jag tänkte på vampyrer.
det var då jag lärde mej Mumintrollets ensamhet
att vara vaken när alla andra sover..
jag tänkte på en basset jag kände en gång.
han hette Texas och jag var i tioårsåldern.
jag älskade den hunden.
hur den drog o mej i sin vittring.
jag borde kanske skaffa en hund.
istället för att trakassera blodhundar på bussen.
den längtade ut vi varje hållplats,
sen bastade jag, simmade jag, bastade jag.
sen skulle jag äta indiskt på Möllan.
men åkte hem till lin lax och spenat, somnade framför nyheterna.
nu är det natt mot söndag. 00.56
nu kan jag inte sova.
nu skulle jag vilja ha en blodhund som låg vid mina ben, värmde dem mjuka.
"Fyrtio år", sa han och det glittrade i det bakåtslickade håret, "nästa nyårsafton", sa han och en discokula snurrade i taket.
Det var på restaurang Dallas, en sylta på Södra Förstadsgatan.
"Ett till ..."
"Är du säker, grabben du blir tjock ..." sa han, vit skjorta och väst, "det här är min kyrka, här är jag gud ..."
"Jag tror inte på gud", sa jag, nitton år. Pappa och farfar hade tagit tåget hem till Landskrona. Vi hade lyssnat på en orgelkonsert med Bach, Johanneskyrkan alldeles i närheten. Farfar hade gett mej en femhundring, det var ovanligt, han hade haft tårar i ögonen.
"Såhär nära har jag nog aldrig varit", hade han sagt när vi skakade hand och de tog bussen ner mot Centralen.
"Ett till ...", sa jag, hade sexton, blev tjock. var nära att köra en runda till, som jag brukade tills jag blev pank. Men mannen suckade och la skyddsduken över Black Jack-bordet.
"Nä, fyrtio år, det tar ut sin rätt", sa han, "jag tar långpaus nu", sa han och viftade mot bartendern, "... med lingondricka", sa han och satte sej i ett av båsen, fick en grogg. Det var mörkbrunt. Det var inte så mycket folk. "I fyrtio år har jag firat nyår vid rouletten eller Blackjacken, det borde vara över nu, men ... jag har ingen aning ... jag har inget annat ..." Skrik av ensamhet. Jag måste ut.
Klockan var snart tio. Jag drack upp och gick ut, det blåste löv och rullade kastanjer, sneddade över Möllevångstorget och in på Tjugosjuan, där spelade Sara, Kalle och Lalle flipper. Det var varmt innanför höstblåsten.
Dricker te i den tidiga morgonen. 4.42.
Om en stund ska jag koka två ägg. Äta mina hallon.
Och de förbannade kortisontabletterna. Håller på att trappa ner. Men är svullen.
Men de ska ju hjälpa, så ...
Men de gör mej trött.
Sovit mycket under gårdagen och fram till nu.
Det blev ingen simning.
Hjärnan är fylld av energi, men kroppen är trött vissa dagar.
Idag går jag ner till två kortisontabletter, om två veckor är jag färdig med kuren som då varat i ca två månader.
Jag försöker tänka på roliga historier. Det är särskilt en som jag minns som väldigt rolig, men inte minns.
Hur vi kunde sitta hemma hos någon, eller på krogen, berätta vitsar och trivas.
Jag vantrivs inte nu. Är bara så trött på att vara trött.
Två veckor kvar.
Jag förväntar mej inga underverk då, men piggare, och att all vätska som kortisonet samlar på, försvinner, att kilon försvinner, att mitt anlete blir mindre runt.
En gång tömdes jag på 17 liter vätska, det är sju åtta år sen.
Nu går inte det, vätska finns i olika fickor i framför allt magen. De kan inte sticka in sju slangar.
Jag får hoppas på de vätskedrivande piller jag också knaprar.
Jag uppskattar sex månader. Att skriva klart min bok.
Mindre förlag: utgiven 2020.
Större förlag: utgiven 2021.
Jag ska försöka ha tålamod att vänta.
En sak som jag har lärt mej långsamt under denna halv- och helkonvalescens, och jag är inte fullärd: Tålamod.
4.55. Snart dags att koka ägg. Sen en tidig förmiddagslur.
Vissa dagar längtar jag efter julen. Inte presenter och hysteri och stress.
Julskinka och lax. Barnens glädje.
Jag vet inte hur det blir i år. Det verkar som alla ska vara någon annanstans.
Det får gå det med. Jag kan ensamhet. Men jag hoppas att vi seglar vår traditionella gubbjul på annandagen i hamn, att vi angör den bryggan.
Men ägg nu. Sen jobb. Sen simning eller kallbad i Sibbarp.
Jag ser på Att angöra en brygga. Jag kan bli stressad av allt fumlande och snubblande.
Det är livet, sa Bull, ett ständigt fumlande och snubblande.
Jag har träffat Märta Tikkanen några gånger. En gång när vi båda läste på litteraturbaren Stanza. Vi kom att prata om Stig Claesson, Slas. "Han gillade aldrig mej", sa Märta och berättade om när Slas kom på besök och ville ha Märtas make, Henrik, för sej själv. För att supa. Han var oförskämd mot Märta som skrev böcker, jobbade och hade hand om barnen, försökte hålla Henrik i hyfsad schack, skick. Det var svårt. Så hon blev ett hatat huskors innan Slas for hem sjuk, ibland akut med dille.
Jag tittar p Min sanning med Marianne Mörck. Hon berättar rakt och öppet om giftermål med en alkoholiserad körsångare. Hur hon inte vågade gå hemifrån innan han fått i sej en 37:a, "annars klarade inte hans nerver dagen", hur hon tog hand om barnen, hur de drev teaterrestaurangen hur hon ständigt oroade sej, hur hon hämtade honom hos andra kvinnor, hur hon drack med honom, hur hon hotade honom att gå, hur hon gjorde allt som en medberoende gör. Hur dåligt hon mådde.
Vi män. Vissa av oss försöker. Vissa av oss försöker inte. De finns en godhet hos alla, vill jag tro, men den kan vara svår att hitta fram eller in till. Särskilt när missbruk är involverat. Ett missbruk ingen bett om.
Grått väder. Lyssnar på lokalradion. Trött men okej. Det blåser. Någon får Nobelpriset i ekonomi. Jag bryr mej inte. Jag brydde mej inte när jag ekonomisk linje på gymnasiet. Jag var en dålig student. Jag var en störig elev. Hela mitt huvud var störigt, sorgset, ledsamt. Då började flykten. det var kul att dricka öl, spela teater och spela musik med Windy. Det var nätterna, de vakna, de rädda. Orkar jag verkligen skriva en bok till om att gräva. Ja, jag tror att jag måste det. Jag gör listor på roliga händelser. Allting måste balanseras. Nu ska jag äta fisksoppa till lunch. Jag gjorde en härlig räkbuljong igår. Sen blir det simning och bastu. Dagarna plöjer nästan likadana fåror, nästan.
Söndagkväll är P3 Soul. Konstig dag. Vaknade normalt vid sju. Åt ägg och hallon, drack te. Skrev någon timme. Sen cykeltur och inköp av ingefära, sej och och lite glass. Hemma vid halvelva. Skulle bara vila lite i soffan. Sen simma på em. Men somnade. Vaknade kvart i fem, helt förvirrad. var är jag, vilken dag är det, vem är jag. Citrondryck med ingefära. Hann inte till simmet. Regmkläder och cykeltur. Nu är det soul och jag gör räkbuljong.
Jag började mitt läsande liv med Tvillingdetektiverna. I sjuan gick jag över till Agatha Christie. Det visas en dokumentär om henne på svt-play. Den ska jag se vid tillfälle.Det var något exotiskt. Det lever kvar, att ta sej in i andra världar med hjälp av litteraturen. Jag hängde på högstadiets skolbibbla, Bibblan som en stark kraft av luftintag, av liv. Sen kom Saabyes Christiansens Beatles, Lundell, Kerouac, Bukowski, och Birgitta Stenberg Marguerite Duras som jag kämpade för att ta mej in i. Willy Vlautin är mitt senaste fynd, jag längtar så efter en ny bok av honom på svenska. Nu kommer solen igen. Jag har tvättat kläder i duschen, finge de bara torka snart. Jag vet inte om jag ska ta en cykeltur och spara simningen till imorgon när Kockum stänger senare. Jag vill basta, tar kanske Sibbarps kallis idag, men vill gärna ha sällskap. Det är verkligen gott med frysta hallon, limejuice och lite socker. Jag är glad att det fortfarande finns ett ljus att skönja. Jag är glad för min nygamla soffa.
Efter två nätter med normal sömn, är jag nu vaken i natten igen. Klockan är 3,32 och jag trivs. Det är mörkt utanför, sparsamt med ljus härinne. Det är stilla. Det är inte vargtimmeångest. Det är inte högintensivt arbete, det är skissartat, idéer och skeenden som skrivs ner. Kyrkoutfärden för tre generationer män, kanylerna i kyrkan på Vesterbro, Hviids vinstue och varsin pölse vid Kultorvet där bakfulla byggnadsarbetare fumlar med ett två meter långt järnrör till en ställning, som ett tungt spjut från fjärde våningen landar det en meter från pojken, hans farfar blir alldeles darrig och de måste gå en halvtrappa ner och det är lördag och tradjazz och tända ljus och ett elektriskt element. Och farfar måste tända en ny cigg på den gamla och berätta om hur nära det var, hur nära döden man alltid går, om järnvägsrälsen på 20-talet och ett dndrande tåg som var osynligt i den tidens sol. 3,42, när jag har storyn, När jag ser de där tre generationers musketörer, på jakt efter kyrkomusik, eller om det är något annat.
Busväder. Som politiken. Det blåser snålt och starkt. Jag förstår inte i närheten av allt. Men jag fattar egoismen som styr allting. Som mer och mer breder ut sej. Det är självklart nu, att skita i andra. Ingen ifrågasätter dej när du pissar vasst i öppna sår. Det är en sådan stark "skit i andra"-attityd som accepteras. Så slipper du skämmas själv, när du vräker ur dej ditt förakt. Och här sitter jag och drömmer om hallon. Och jag var på soc igår, jag får hjälp av en kvinna där. Inte ekonomisk, social hjälp, vi samtalar. Jag dricker kolsyrat vatten. Jag ser människorna i väntrummet, många ser inte ut att må bra Hur många miljoner människor blir de föraktade och hatade av. Det är fredag och ikväll ska du lyssna på Tomas Ledin. Någon ska öppna en flaska vin för hundrasjuttiorvå spänn, ett fynd. Jag är lycklig över min spenat och mina hallon.Jag är lycklig över att jag känner människor som ställer upp för mej. Jag är lycklig över att jag inte blev vräkt under sommaren och den tidiga hösten. Utanför bankar busvädret på och vill tränga sej in. För en stor del människor är det busväder nu och hela tiden, ständigt spottande mot kvävning,
Nyklippt. Äntligen. Och fem olika bussar. Simmat. Köpt sushi, barnen, deras mamma och jag. Milt väder. Någorlunda stabil i humöret. Telefonsamtal, telefonköer, omkopplad. Men några saker löste sej, några andra kvar till i morgon. Det saknas, det där speciella måstet i bokskrivandet, men det kommer, det är bara att hugga djupare in i trädet, vänta på saven. Under tiden dricker jag grape tonic.
natten är sej lik
stilla som ett stilla regn
stilla som ett långtbort skrik
allt jag inte hör
men något skaver, stör
men jag blundar in i mej själv
ingen dansar, ingen för
bara natten, går på tomgång
bara ekot av en sång
jag minns en stig vid en brant
som stupade neråt havet
att balansera på en en kant
som långsamt eroderar
natten är sej lik
jag lämnar mörkret utanför
det är hanterbart
det som stör
Måndagmorgon. 4.37. Släckta fönster. Tom gata. Joel Almes nya. Bra. Andra koppen te. Kvällste. Jag ska låta det bli ikväll igen snart. Ta en eftemiddagslur vid sex på morgonen. Måste bara skriva lite mer först.
Jag simmade och bastade tills de stängde på Kockum igår. Jag får vänta några dagar till att låna på bibblan. Har inte råd att betala skulden där nu.
Släckta fönster. Utom mitt. Jag går igenom mina bokhyllor. Måste ha en säker bok till bussresan och bastun.
Tror att jag ska köpa blomkål sen.
Igår var det ljuvligt vid lunchtid. Satt vid hoddorna i solen och läste Max Lundgren.
Vågar jag be om någon bänksittardag till.
Cyklade lite längre igår. Ska höja sadeln lite till. Steg för steg. Tålamod.
Det händer att jag känner mej ensam. Det händer att jag känner mej nöjd. Och jag ska ju träffa socialsekreteraren om någon dag.
Det händer att jag saknar sjukhuset, att vara inlagd. Tryggheten.
Jag försöker komma på vad jag längtar efter. Tryggheten. Solen. Att kunna bada salt. Att kunna springa och leka. Jag vet att en del är försvunnet. Jag vet att en del kommer tillbaka.
4.48 nu. Veckan är ett oskrivet blad. Lite klotter och släckta fönster.
Jag höjer min cykelsadel steg för steg. Det är jobbigt att cykla med för låg sadel. Men det är vanskligt och jag blir lite rädd, om det blir för högt upp. Det är inte höjdrädsla, det är min otydliga balans.
Jag vill ha en damcykel. Jag hade det i vintras och våras, men snodd, så klart.
Jag minns kanalen på 90-talet. Hur vi stod med någon sorts stör med krok och försökte fiska upp min orangea damcykel som någon slängt i. Det var vid Centralen. Jag minns att vi gav upp och gick över gatan in på puben med järnvägen i taket. Spelade dart och satt i skinnfåtöljerna vid fejkbrasan, pratade om Peter Kihlgård och Suedes Trash som vi alla tre, trots olika musiksmak, bara kunde älska.
Den senaste damcykeln var egentligen Annas, En Skeppshult. Den gjorde mej lycklig och fri. Också försvunnen vid Centralen.
Jag får pengar i veckan. Ska jag offra en tusing på en damcykel. Eller ska jag fortsätta höja min herrcykelsadel och bli en riktig man.
Sådant kan man fundera över 3.34 en söndagmorgon, den första i oktober.
dessa tidiga morgnar.
jag skriver bok.
det går onormalt långsamt.
det är koncentrationen som fallerar ibland.
det är vissa tvivel om vad jag vill lämna ut.
det är så mycket annat att tänka på.
men det är lördag och antingen blir det Sibbarps kallis, eller Kockum Fritid för tredje dagen i rad.
det är rätt ensamma dagar.
nu blev klockan fem.
jag måste nog snart ta en tupplur.
jag måste äta spenat till lunch.
jag måste köpa citron.
det är sådana saker, lördag morgon i oktober.
Första gången jag besökte Kockum Fritid var 1988, när jag tentade naturvetenskap för att få fullständiga betyg från gymnasiet.
1991 bodde jag i LA, gjorde vapenfri tjänst i Rosengård. Då fick man ett medlemskap hos Kockum. Någon gång simmade jag, men oftast spelade vi bowling. Sen drack vi enlitersöl på Rådhuskällaren,
Det känns som ett liv sen.
När jag flyttade till Malmö, 1994, blev jag medlem, och har varit det sen dess. I perioder har jag simmat fem dagar i veckan.
"Ditt andra hem, pappa", sa min dotter efter middagen idag.
Men jag varit borta sen tidigt i våras.
Men idag var jag tillbaka.
Jag tog det lugnt, först två basturundor med en bok av Max Lundgren.
Sen stillsam simning. Vilken njutning!
Sen en bastusittning till. Bytte om, träffade Janne.
Älskade Kockum Fritid, så härligt att vara tillbaka, lugnet.
Jag brukar bada in i oktober, åtminstone någon gång.
I år badade jag inte ens i september.
En sargad sensommar till viss del.
Min längtan efter att komma tillbaka till Kockum Fritid, till bassängen, överskuggas bara av min längta efter bastun.
Jag vill åt värmen.
Jag vill simma, men kortisonen får min kondition att svikta något.
Och balansen är lite knackig.
Och jag orkar inte cykla, det får bli buss.
För idag måste det vara dags att få lukta älskad klor igen.
tolv minuter över fyra. grannen på andra sidan gatan vaknar också. jag är något frusen. ska jag ha långkalsonger idag också.
jag har sovit i knappt fem timmar. ska jag ha raggsockor när jag gör det sista till ansökan som ska in idag. ett halvtidsjobb. som klippt och skuret åt mej.
att komma ifatt med ekonomin. att åka tåg två dagar i veckan, till en sjö och gamla trähus. jag undrar vad grannen jobbar med, något med oregelbundna tider, mad tanke på tända och släckta lampor. man lär sej mer och bättre när mörkret kommer tidigare. dagen kommer senare.
men många fåglar verkar ha tagit semester. måsarna har tystnat.
04.21. jag tror att jag ska göra klart ansökan snart. ta mina mediciner, koka mitt ägg och kaffe, yogurt och frysande hallon. och medicinerna.
jag vill inte vara någon annan. för ett halvt liv sen, ville jag vara en kalv på en särskild äng vid ett särskilt hav.
då vakade jag också i natten. då såg jag också ljus. då kände jag också gemenskap med dem jag inte kunde nå. bilarnas ljus på väg mot morgonen. någon som lyssnade på nattradion.
ibland borde jag gjort annorlunda. men jag ångrar inget. det är inte lönt ändå. jag är lite frusen.
jag undrar om grannen har en bastu i källaren. det hade jag i lägenhet jag bebodde något åt. det var under den tiden jag fortfarande kunde ånga saker. en maskerad som spårade ur.
det var på den tiden när utställningen Betong visades på Malmö konsthall. jag var där flera gånger, tittade ner i det svartaste svart. det omöjliga.
jag tänker mej att grannen på andras sidan gatlyktorna, är en ensamstående man i min ålder.
jag tänker mej att han såg utställningen Betong tre gånger. att han åt soppa en gång. precis innan lunchen tog slut. att han gick och spelade flipper sen. att hans cykel var snodd och slängd i kanalen vid Centralen. att han ångrade att han snålat, att han köpt det billigaste låset.
jag önskar verkligen en bastu i källare. då skulle jag gå ner dit i mina långkalsonger.
jag ångrar inget. men jag har fortfarande drömmar. som en kantstött byrå som varit någon mormors.
nu kom oktober.
nu kommer morgonen. jag väntar på ljuset. gick upp halvsex.
jag ska fortsätta äta indiskt sådär en gång i veckan. men inte tikka masala.
jag glömmer det ibland.
det finns så mycket annat gott som är indiskt.
sen gick jag till Ölkaféet och drack tranbärsjuice. skrev klart en ansökan cch skrev in bokanteckningar.
det bör komma en roman nästa år.
jag läste Sydsvenskan också och tog en 7-up, det var längesen senast.
jag tror att det var vid campingplatsen med stugorna vid sjön Nossen utanför Vimmerby, där jag fick ett stugstipendiet för några år sen. tio dagar. en roddbåt.
vi rodde över sjön för att bada vedeldad basuflotte.
jag saknar de dagarna.
idag ska jag ta prover igen. jag känner ett lugn på sjukhus, trygg.
just nu går jag på en kortisonkur. jag svullnar upp och får sämre kondition, men det är ju tilfälligt.
jag lär mej tålamod.
jag har skaffat min första smartphone, fattar den inte riktigt än.
på torsdag ska jag laga någon middag i ugnen, till mej och mina barn.
det kan bli lite ensamt nu när jag inte orkar cykla in till stan.
och jag väntar på pengarna nästa vecka. så jag lägger inte slantarna på buss i onödan.
idag kommer en kompis hit. han har en orm och två ödlor. ibland träffar jag honom med en levande mus i ryggsäcken.
nu blir det kaffe, yogurt, frysta hallon och ägg.
sen jobb innan provtagning, promenad.
sen bibblan och skriva för hand och läsa tidningar.
ja, så ser oktobers första rapport ut.
Det har varit väl mycket sjukdom sen oktober förra året. Inte hela tiden, men för ofta. Inlagd två gånger.
Den där jävla sjukdomen.
Det har varit väl mycket fattigdom också, inte hela tiden, men för ofta.
Jag sitter fortfarande på någon av bänkarna varje dag, fast det börjar bli något kyligt.
Dåligt flås, men jag är på väg tillbaka.
Jag har pengar nog även om det är fattigt i en och en halv vecka, när jag får pengar från Författarfonden. Men skulder.
Orkar inte cykla som förr, men det går långsamt framåt.
Nu tar jag på mej långkalsonger, extra tröja och höstjacka. Jag ska ner till havet och förhoppningsvis sitta en stund på en halvsolig bänk med lä. Havet.
Hoppet är det sista som dör.
jag har ett darrigt skrivet vykort på en högtalare. jag ser det varje dag när jag sitter vid mitt skrivbord. han jobbade på Posten. Det var tryggheten.
han finns inte längre. jag har skrivit alla mina böcker vid det här skrivbordet. det är tryggheten.
jag väntar på att dimman ska lätta. jag har skrivit ner många idéer på bänkar. det är inte många bänkdagar kvar i år.
jag vill ha klar himmel. jag vill ha tryggheten.
han var en händig man. trygg när han rökte sin pipa.
och sen så darrig på slutet. jag saknar honom förbluffande ofta. en annan tid.
vilken jävla sommar och sensommar. jag har levt från hand till mun. ständigt på jakt efter pengar. absurt, då jag ska få 255 000:-, men inte förrän kring den tionde oktober. Så jag har fått kräla för lån. och all oro och ångest. nu närmar sej ljuset i tunnelns slut. men jag har en runda räkningar kvar. tack till de som ställt upp. om det är någon som vill köpa någon av mina böcker så är nu ett ypperligt tillfälle. Den senaste Uppför backen baklänges t ex, två kortromaner, Limhamn, Möllan, Röstånga, Heslingör. Eller hybridromanen Jag fastnar i Love will tear us appart. Eller någon av Bluesböckerna fån Landskrona, med foto av Thomas H Johnsson. Dessutom har jag varit sjuk, fast ny medicin gör att jag mår bättre. En telefon gick sönder, sen försvann den nygamla.
den här solen, min älskling, är vad vi fann.
gatorna är skitigare nu.
den här solen, när du sprang.
jag träffade honom igen. mannen med fiolen,
jag undrade. han som går runt och samlar burkar.
han tittade upp mot solen. "jag lever bara livet,"
den här solen, min älskling, du döljer dej för den.
Jag skrev en låt en gång, Bilder av dej. Den handlade om en särskild ung kvinna som jag var ihop med i det tidiga 90-talet. Vi är fortfarande goda vänner. Vi umgås. Våra barn umgås. Men den låten kan översättas till flera passager i mitt liv. Till flera relationer. Allt bygger på att jag och min storebror satt i en liten Toyota när han just tagit körkort, jag tryckte in ett kassettband, The Cure, Killing an arab (nej, det är ingen rasistiskt sång, ni puckon som vill se sådant överallt, och då menar jag inte ni som tror att det är rasistiskt, utan de som tar varje chans att själva vara rasistiska, ni är för många), som stammar från Albert Camus` Främlingen, en av världens bästa böcker. Min brorsa sa: "Är det en ny låt ni skrivit", alltså Windys och mitt band The QK´s. Jag blev något smickrad men blev tvungen att erkänna: "Nej." Jag skrev Bilder av dej efter att ha varit fullständigt kär ett längre slag, blivit fullständigt knockad av Pictures of you med The Cure. Det finns ett antal människor i ens liv som man aldrig blir av med, föräldrar, barn, syskon, vänner, och gamla flickvänner. Det är bra tycker jag. Jag är glad och tacksam för att jag har god kontakt med dem jag har hållit av och alltid kommer att hålla av.
Det finns många människor jag högaktar. Märta Tikkanen, Birgitta Stenberg. Reni i Stone Roses. Flera vänner och människor i min familj. Klas Östergren. Och många många fler. Frågan är ändå om inte Peps Persson är den jag högaktar mest. Det sägs att Clabbe af Geijerstam hade ett teveprogram där Peps skulle spela Onådens år. Clabbe bad Peps att inte sjunga kukar. "Men dom är ju kukar", sa Peps och vägrade ändra på texten. Onådens år. År efter år.
Jag tänkte skriva om Pär Hansson. Han är poet och en kär vän till mej, även om vi inte träffas så ofta. Hans senaste diktsamling heter Kajak och den är förbannat bra. Jag återkommer till den ständigt. Den är så rik.
Och sen vill jag nämna Lasse Berghagen, han har betytt mycket för mej.
När jag framträdde på Arvikafestivalen år 2000 träffade jag Pär, jag visste vem han var men det var första gången vi träffades. Efter uppläsningarna fick vi sova i en gympasal. Det var natt. Vi var något berusade och Pär, som är en fysisk person, tacklade mej när vi spelade basket, jag ramlade och bröt nyckelbenet. Det var sådär. Men det var en sjyst tackling, ingen skugga ska falla över Pär.
Lasse Berghagen har jag bara träffat en gång, då var jag sex eller sju år. Det var på Kronprinsen i Malmö. "Är det din grabb det här", sa han till mamma, och la en arm över min axel. Mamma tog ett foto. Jag har det någonstans. Jag kan fortfarande beröras av några av hans sånger, jag har fört dem vidare till mina döttrar.
solen försvann. vintern vann. handskarna blev alldeles våta.
vintern var grå. jag såg dej då. tillsammans med en kråka.
vad tänkte du på. stenarna. eller allt vi gjort, vi båda.
du kom och försvann. vem var det som vann. var det ingen eller var det båda.
Att vara fattig. Att vara ledsen. Att vara orolig. Att vara desperat.
Jag märker försent att jag kör över glassplitter efter festprissarnas hamnfestival i Limhamn.
Det enda jag tänker, nej! inte punka nu också.
Jag har en del mat, efter hjälp från en vän. Men jag har inget för extrautgifter.
Sanningen är att jag har bara skulder.
Jag träffar människor som är snälla och trevliga. Vi har intressanta samtal. Jag får höra att det är fantastiskt vad jag åstadkommit, ibland. Sjutton böcker. Redaktör för flera antologier, hundratals tidningsartiklar.
Sanningen är att jag har bara skulder.
Jag har inte levt ett perfekt liv.
Men att jag skulle hamna här.
Det trodde jag aldrig.
Jag fyller femtio på tisdag. Det känns lite konstigt. Visst är jag något sliten, men ung, tänker jag.
Jag har hängt vid de där fiskehoddorna mellan småbåtshamnen i Limhamn och Sibbarps kallbadhus i tjugofem år. Suttit på någon av bänkarna, läst och skrivit.
Jag har inte mycket pengar för tillfället. Egentligen hade jag tänkt ordna en stor fest, men det funkar inte. Jag har inte råd, helt enkelt.
Så på tisdag kommer jag att sitta på någon av bänkarna vid de där hoddorna, ha picknick. De som vill komma är välkomna. Från klockan sex sådär.
Bengt Eriksson har recenserat en hel del av mina böcker. Han är rätt karg och kunnig i sin stil. Han var med och startade musiktidskriften Schlager som jag brukade läsa på Gullstrandsskolans bibliotek. Jag har kvar några snodda ex därifrån som jag läser då och då. Bengt Eriksson och jag bodde ganska nära varandra i Vollsjö under lite mer än ett år, men vi träffade aldrig varandra, vad jag minns.
"Jonas Bergh skriver på och kring krimigränsen, någon gång en deckare och alltid noir = ett slags krimi. Stämningsläge: från grått till svart. Det gäller såväl berättandet som Berghs personliga skriftspråk, en egen stilistik han mejslat ut under tjugo års författande.
'Uppför backen baklänges' (Recito), består av två kortromaner. Den ena, 'Jag höll hans hand när han dog', handlar om Kid, en tuff tjej i ett Limhamn som också finns, och den andra, 'Balladen till min bror', om bröderna Plura och Carla (?!) från 'det skogiga Skåne'.
Bergh ser personerna i ögonen när han skriver. Författaren och hans personer – ja, människor – befinner sig på samma mark- och gatunivå."
Jag är rätt trött på författare som ska positionera sej. Antingen med att vara sådär Camilla Läckbergiga, som är stolta över att de bara vill underhålla och tjäna pengar. Eller de rättrådiga som måste kalla sej arbetarförfattare. Som att de är lite bättre och duktigare då, lite finare. Jag har svårt med etiketter. Jag har svårt med människor som diskuterar vad som är punk och inte punk. Ja, jag har svårt för regler. Jag har svårt med människor som måste berätta hur duktiga de är för att de är ödmjuka. Sådana människor har jag svårt att lita på. Jag vill också underhålla. Jag har varit politisk sen jag var fjorton. Alla jobb jag har haft har varit sk arbetarjobb, städare, lagerarbetare, vårdare. Men jag tycker att det är ett koketterande i att kalla sej arbetarförfattare. Precis som jag tycker genuint illa om när pressen etiketterar en del som invandrarförfattare. I Malmö kallas jag Malmöförfattare och i Landskrona för Landskronaförfattare. Varför hålla på med sådan simpel smörja. Skriva folk på näsan. I min yrkesroll är jag bara en simpel och fattig författare. Jag har skrivit ganska mycket om underklassen, den tycker jag är intressant, eller människorna, det är de som intresserar mej. Jag har skrivit om rikare människor också. Men poängen är att resten får man ta reda på genom att läsa mina böcker, och bestämma själv. Sen kan man skriva sej själv på näsan, eller någon annan. Exakt vad man vill. Jag vill inte etikettera mej och berätta för andra vad jag sysslar med, det får andra göra (och det har rätt många gjort genom åren). Det måste finnas en frihet och en tolkningsmöjlighet för alla.
En av mina bästa vänner har ställt upp för mej när jag har haft det svårt, många gånger. Ibland har jag sabbat tilliten, även om det var längesen nu.
Jag befinner mej i en något krisig situation just nu, ekonomiskt. Då ställde en annan av mina bästa vänner upp. Jag behövde inte ens fråga.
En av mina kvinnliga bästa vänner gjorde samma sak.
Min allra bästa kvinnliga vän ställde också upp.
Jag glömmer givetvis inte min allra äldsta kvinnliga vän.
Idag firade vi min yngsta dotters tolvårsdag. Det var trevligt. Jag gjorde mat till klockan två på natten, jag kan ju ändå inte sova. Men jag har inte mått så bra. Denna ständiga oro. Det enda som funkar är skrivandet. Jag flyr in i det.
Jag har svårt att sova. Jag har svårt att äta.
Jag är så tacksam för de människor i min närhet som alltid ställer upp.
För ibland kan man känna sej rätt ensam och rädd.
Och ibland har man gjort korkade saker.
Anledningen till att jag inte skriver ut dessa godhjärtade människors namn är för att de inte vill. De visar sin solidaritet i det tysta.
fan. jag är så förbannat trött på alla rasister jag stöter på här och var. men de är ju inte rasister, in my ass! bara för att man inte kallar sej rasist kan man inte svära sej fri. när man har rasistiska åsikter. jag är så trött av att min luft förpestas. som vanligt är det okunnigheten och de snabba lösningarna. som vanligt är det idioterna som skriker högst. "känner du någon arab?" "aldrig i livet!" "du bara hatar dem?" "ja, jävla pack!" det är hämtat direkt från verkligheten. jag vill kalla mej nyfiken. det är kul att träffa annorlunda människor, höra deras historier. och jag har försökt förstå mej på rasisterna, lyssnat på dem, ställt frågor. men det fungerar ju inte. det finns ingen diskussion. det finns bara hat och okunskap, dumhet. däremot känner jag flera invandrare från muslimska länder som är nyfikna, som vill lära sej om Sverige. jag säger inte att integration är enkelt, eller ens bra skött. men solidaritet, för helvete! om ni ska gapa om vad som var bättre förr. läs på! solidaritet! börja med Gustaf Rune Eriks. Och tänk någon gång: klass, inte etnicitet,
jag skulle berätta om kärleken. kommer den igen. dessa blixtar. dessa bilar som sladdar i halkan. kärleken, slutar den. jag vet inte om du läst tidningen. svanfamiljen som skiter i allt. vi måste gå våra egna vägar. stoppar trafiken. vi måste gå våra egna vägar. det finns ett slott ute bland träden. jag har spytt i vallgraven där. det var människor som byggde det. de var trälar. det är som pyramiderna. kan du gå dina egna vägar.
Jag skulle vilja prata lite om Bosse och Maria, två av de allra viktigaste människorna i mitt författarliv. Deras glöd och intresse.
Först vill jag bara säga att Anne också var viktig, på Fridhems folkhögskola, men jag hade så mycket annat för mej då, så jag kunde inte riktigt ta till mej.
Leta speciell svamp med Anna och Micke, måla konstiga tavlor, röka konstiga cigaretter. Det är mer än tjugofem år sen, fixa pengar, brygga vin. Åka iväg.
Jag älskade folkhögskolan. Att komma hem. Och jag skrev en del bra grejor, men mest var det slarv och larv.
Så jag fortsatte till Skurup, till Maria och Bosse. Jag flyttade till Malmö. Jag umgicks med Niclas (idag poet och översättare) och Jesper.
Maria och Bosse hade en sådan glöd för litteraturen. Och två helt olika sätt. Det mjuka mot den mer burdusa bluesen. Jag kände mej så hemma. Att bli tagen på allvar. Att själv bruka allvar.
Att närläsa Peter Kihlgårds Koncipieringen av en gädda, innan Peters besök.
Och andra året när vi åkte till Prag, väl litterärt förberedda efter att ha läst Charta 77-häften med tjeckiska författare. Vi bodde på något studentställe, Bosse på hotell inne i stan, vi var sex elever och Bosse. Han kom och väckte oss bakfulla ynglingar. Stadsvandring. Vid tio sa han: "Nu börjar det nog bli dags för vår första öl." Så hängde vi på någon tjeckisk sylta och gick vidare. Lyssnade på jazz på kvällarna innan vi yngre gav oss ut i natten.
Och ständigt dessa samtal, om litteratur, kultur, musik. Aldrig platt. Alltid med humor. Alltid med blues.
Och jag minns ett textsamtal med Maria, jag var ganska nöjd, hade nästan skrivit en hel roman. Tyckte att den var skitbra. Men det var den inte. Den var för självupptagen, för dåligt gestaltad. Maria sa det utan att säga det. Hon sa de bra sakerna, sen fanns inte mycket kvar. Men jag fattade något, och av det som var kvar och lite mer och självinsikt, blev det min första roman.
Jag lärde mej så mycket där i Skurup. För att det var kul att lära där, stimulerande. Jag har alltid haft svårt för lärande av tråkiga saker under tvång, så var det inte där.
Det blir inget poetiskt eller fåglar eller mustiga anekdoter i det här blogginlägget. Bara en stor tacksamhet till Bosse och Maria.
alla dessa år av slit. av letande. de är inte över än. vi såg nån dansk jazzmusiker i natten. alla dessa år av tvekan. det var på Roskildefestivalen. hon hade rutiga kockbyxor. vi skulle komma att gå igenom mycket tillsammans i livet. alla dessa vanliga fåglar som jag fascineras av. som att svanen jag pratade med för trettio år sen är samma som jag pratade med idag. alla dessa år av slit. den eviga historien om att inte passa in. om att göra sej till. eller att inte göra sej till. idag har min yngsta dotter kramat mej fyra gånger. vi har ätit lax. vi har pratat om dans. att hon hellre vill dansa mer än att spela fotboll. hon har aldrig sett en fotbollsmatch (förutom de hon själv spelat, fast kanske inte dem heller). alla dessa år av slit. hon ska sluta med fotbollen. jag vet inte vad jag ska sluta med. kanske med samlandet. jag vet inte vad jag ska börja med. kanske med dans. som svanen som får syn på något och springer med sina stora fotpaddlar på vattnet, lyfter och iväg. jag kanske ska skaffa körkort. kanske skaffa en husbil. du såg solen som en dans, när de lugna vågorna rörde sej. du rörde på din kropp. som dans. jag kanske borde börja med dans.
det finns ett träd bakom taken. det är inte det som väcker mej. det är himlen. det är hur vinden blåser. det är en skorsten utan rök. det är min mormors frisersalong i källaren. där fanns ett förråd där jag önskade att bo.
det finns en himmel över trädet bakom taken. det finns en diakon. i mej finns en svårbestämd tro. min kompis fick hjälp med hyran. att inte ha någonstans att bo. det finns en kyrka i varje sann själ. en kyrka med olika tro. en kyrka där alla kan bo.
jag ser honom ibland på gatan. han går bakom träden bakom taken. vi sätter oss ner på en bänk. vi gör sånt man inte får göra. i detta förlovade land. att driva bort från en strand. att inte vilja vara på land. att vara trött på "sunt förnuft". att allt bara rinner. som vatten som skövlar all sand. du springer, jag önskar du hinner.
På onsdag tar min brors dotter studenten. Om jag minns rätt är jag hennes fadder, eller gudfar. Av någon anledning är jag det till flera flickor, vilket jag kan tycka är märkligt, men en ära. Att sprida Guds evangelium har kanske inte varit min främsta sida i livet.
När jag tog studenten gjorde jag det med tämligen usla betyg. Jag gick av ytterligare en konstig anledning ekonomisk linje, i de ämnena hade jag ettor och tvåor. Ganska mycket frånvaro. Jag hängde i skolbiblioteket hellre. Jag intresserade mej för svenska, engelska, samhällskunskap, och i viss mån historia (när jag inte hade dödsångest och blev helt stel av all dåtid, alla döda människor). Spanska var kul tills det blev svårt. Man kan inte kalla mej plugghäst. Jag hängde mycket i biblioteket nr mina klasskamrater gick på lektioner. Där läste jag musiktidningar och böcker, skrev. Snodde böcker. Bibliotekarien hette Margareta. Vi hade en ganska trevlig jargong, även om jag var en dryg snorvalp. Jag har en del böcker från det skolbiblioteket. Böcker som jag läste och kände att den här måste jag läsa om. Jag hade sällan pengar, och de pengar jag hade gick sällan till böcker. Så jag snodde. Klas Östergrens Ankare, t ex. Det fanns kort i en ficka på baksidans innerpärm. Radiojournalisten Roger Wilson (som jag spelat teater med) hade lånat den innan jag snodde den. Idag har jag suttit i värmen och läst Stig Claessons mästerverk Om vänskap funnes, också snodd från nämnda skolbibliotek.
Nä, man ska inte stjäla. Men man ska göra det man älskar.
Jag älskar böcker. Det var längesen jag stal något.
Men jag har fått ihop ett skapligt bibliotek. Mest pocketböcker från antikvariat, eller inbundna som jag fått från förlag eller vid jul eller födelsedagar.
Jag säger inte att du ska gå till biblioteket och stjäla böcker, och sen gå tillbaka och be dem beställa ett nytt ex. Men det är en intressant tanke.
Jag hade ett skrivprojekt med ungdomar i Landskrona för några år sen. Hade ett informationsmöte i Gullstrandsskolans bibliotek. Margareta jobbade kvar. Biblioteket var flyttat. Nu är hela skolan riven. Hon kom ihåg mej. Jag kom ihåg henne. Jag skämdes och var nära att be om ursäkt för mina stölder, men jag vågade inte.
Det var inte några ungdomar som gjorde sej omaket att skolka från tråkiga lektioner för att läsa böcker på bibblan längre. Tiderna förändras. Och skolbiblioteken försvinner eller fuskas bort. Ingen människa blir smartare av att inte läsa.
jag tror att vi borde diskutera detta med konst (och då menar jag konst i ett brett perspektiv, foto, tavlor, installationer, musik, litteratur). det finns rätt många människor idag som hävdar att de sysslar med konst, skriver en skitbok utgiven på eget förlag, kallar sej författare. målar lite kitsch med akvarell- eller akrylfärger, kallar sej konstnärer. tar några foton med sin mobil, en solnedgång här, ett utslaget träd där, ett bröllopspar vid havet, kallar sej fotografer. det får gärna finnas dansband, de gör människor glada och berörda. allt får finnas. men det är inte konst. tavlor och fotografier utan gediget handlag, tydlig avsändare och utan tydliga skrik: jag måste säga något! är inte konst. platt skrivna böcker med påklistrad "samhällskritik", skrivna för att sälja, är inte konst. att många tycker om det är inte bevis för att det är konst, det är bara bevis för att människor är ytliga och inte orkar gräva, se om, läsa om, lyssna om. man vill bli underhållen. det är okej, men det är inte konst. jag är ingen snobb. jag är bara förbannad. på den skit som finns överallt. på det allmänna förflackandet, av kunskap. vem fan vill ha en snickare som inte kan snickra, en målare som inte kan måla, en elektriker som dör av högspänning. det tar åratal av utbildning, träning och övertygelse och talang att bli en bra yrkesman/kvinna, hantverkare, konstnär. jag önskar egentligen bara att människor överlag skulle skaffa sej tålamod, betrakta, läsa, lära sej, istället för att kalla banal underhållning, eller skit, för konst. (och ja man kan, objektivt, ganska lätt skilja agnarna från vetet.)
nu är det första juni
här är den sköna sommaren
jag kollar på Evert Taube
min brorsa fyllde femtioett
jag cyklar på en damcykel
min före detta svåger fyllde femtio
och Windy och Janne och Myran
här är den sköna sommaren
och ibland på en motionscykel
inomhus
här är den sköna sommaren
och jag slänger bort allt ljus
eller sitter jag på bänkar
jag har knappt några pengar
jag pratar med kråkfåglar
jag kan deras släkte
men inte deras namn
jag väntar på besked
pengar som kanske inte kommer
här är den sköna sommaren
då är jag rökt
då är jag pank
då faller alla murar
då ska jag råna en bank
när klockorna ringer
när man lever i en låtsasvärld
jag köpte en hamburgare nära havet
annars äter jag knappt kött
"femton år", sa hon
"jag förstår inte hur jag stod ut, aldrig vila."
hon hade stängt ett slag
jag trodde att hon hade dött
hennes man har lagat mina skor
här är den sköna sommaren
hon ska jobba i oset och mjukglassen
tills gässen börjar bita
jag bär väl på en sjukdom
den är inte dödlig än
jag läser Stig Claesson
igen och igen
Vem älskar Yngve Frej
här är den sköna sommaren
som jag har lovat dej
röken ligger tät
jag träffar några sverigedemokrater
först gnäller de på att blattarna tar deras jobb
vi måste ta hand om våra egna
sen gnäller de på att blattarna inte jobbar
jag säger: du slutade ju frivilligt ditt jobb, för du pallade inte
sen säger de för åttonde gången att de inte är rasister
dimman lättar inte
sen säger de att det är ju kvinnan som sagt det
att han tafsade
sen säger jag att han har erkänt
att problemet är att han inte fattar att det är ett problem
sen säger de att vi kan inte hjälpa alla
vi hjälper inte alla, långtifrån
svanarna försvinner i diset, jag hör bara deras plaskande fötter
när de lyfter, eller flyr
sen säger de att vi måste ta hand om våra egna
det är då mina ögon blir svarta
det är då jag blir apatisk
kanske som en kvinna som blir utsatt för sexuella övergrepp
det är då jag tappar hoppet
våra egna
när blev svenskar ett överpriviligerat folk
när blev vi skapelsens krona
branden som skingrar det dunkla
när blev andras liv mindre värda
vem satte dej på den höga hästen
sen säger de att Jimmie är den ende som säger sanningen
propagandan har alltså ätit sej in i de opålästas huvuden
vad jag tycker
lämna över landet till de idiotiska snillena
låt deras inkompetens få blomma fullt
ge de sjuka sjukdom
krossa de ruttet värpta äggen
så kan detta så småningom gå över
efter Armageddon
Idag ska vi fira min mammas födelsedag. Man griper efter strån. Åren som går. Barnen och deras mamma och jag tar tåget till Landskrona, vidare till Borstahusen. Det är en plats jag älskar av hela mitt hjärta. Man griper efter strån. Man tar vad man får. Min yngsta dotter ska spela teater idag. Breakfast Club, Kvarsittningen, på MAF, det ska bli kul att se. Hennes syster med pojkvän följer med. Sen vidare till Bortsahusen. Jag skulle kunna dö för dej, Borstahusen. Inte för de några uppnästa snobbarna. Men för din natur, havet har alltid varit min natur och längtan. Och för de många trevliga människor jag träffat genom åren. Min dotter ska spela Breakfast Club, den coolaste filmen under några veckor av mitt liv. Man tar vad man får. Man når det man når. Jag nådde norrut. Jag cyklade på våren, bort till Sandbergen, min freestyle och någon folköl. Jag var sexton år. Man tar vad man får. Jag har alltid skrivit. Där blev det, på en stock vid branten som kunde rasa, som skulle rasa, naturlyrik med punkinslag. Jag hade ett kassettband i freestylen med nästan bara Prärien igen. Prärien igen.
Lars Adaktusson vill inte att en våldtagen tioårig flicka i Paraguay ska få göra abort, han röstar mot ett fördömande i EU, precis som han gjort i 31 andra fall kring abort. Där står han i sin självgoda Trumpfrisyr medan människor, barn, fortsätter lida, machostuket fortsätter överallt, en man ska väl få knulla om han vill knulla.
Och en annan man var full och knullade ett får som dog.
Och en annan fårskalle, Peter Lundgren, var lite packad, och hö hö hö, tog sej innanför behån, låste kvinnans ben och höll fast, "nä, det har väl hänt alla, hö hö", säger han ungefär och hans fascistkamrater håller med. "Typiskt kärringar att ställa till det."
Men en förvirrad posttraumatisk stressad full tonåring som rör häcken på en svensk flicka på en festival, ska utvisas till kriget och den antagliga döden.
Jag försvarar inget av ovanstående exempel av övergrepp.
Men Peter Lundgren är forftfarande nummer ett i EU-valet. Han som gjorde narr av Fredrik Virtanen (som betedde sej illa), är nu ledsen och gråter över att vara utsatt för ett drev, "de som inte varit med om det, vet inte hur det är", snyftar han, puckot.
Jag undrar hur mycket han vet om hur de kvinnor som utsatts för sexuella trakasserier eller värre, känner det. Men han bryr väl sej inte. Han hö hö höar väl bara med sina puckade manssvin på nästa fest där någon annan kvinna utan makt blir utsatt.
Och Jimmie är glad, ännu en skandal som ger dem fler manliga puckade väljare i Grisaknullalandet där Svindemokraterna vill klä sej i folkdräkt, kvinnorna bära hucklen, men ve den muslimska kvinna som väljer att bära slöja.
igår vaknade jag fyra på morgonen. ungefär samtidigt som solen som aldrig sover. jag skrev på min roman i några timmar. klockan sju hade jag tvättid. snart åker jag till Stockholm. måste ha rena kläder. jag duschade och rakade mej. jag gjorde klart en ansökan om ett stipendie som jag inte skulle banga för att ta emot. det börjar tryta i kassan. köp gärna en bok av mej om du är sugen. medan tvätten torkade cyklade jag till Malmborgs och köpte en tidning. cyklade lite till. satte mej på en bänk med min skrivbok och skrev i solen som aldrig sover. det blir en bra roman. sen läste jag tidningen och pratade med en hund och en kråkfågel som jag inte kan namnet på. ringde min mamma. sen cyklade jag hem och somnade som en stock i två timmar. sen kostade jag på mej en utelunch i Limhamn. pekingsoppa och fisk med remoulade. och flera tidningar. jag tycker om tidningar. många klankar ner på kvällstidningar, men det är ju bara att hoppa över skiten och läsa det andra. jag tycker om Aftonbladets ledarsida. jag tycker om Expressens kultursida. jag gillar att läsa utrikesreportage och om sport. och sen var det dagens stora begivenhet: Geijerskolans cabarét där min yngsta dotter deltog. hur jag än gör kommer jag nästan alltid försent. det är inte för att vara häftig. det är för att jag hatar att vänta. men jag vill vara på plats sådär två minuter innan saker börjar. jag har blivit bättre, men inte perfekt. det var en härlig cabarét, framför allt sångerna. då tänker jag på Lars Forsell och Pär Rådström och Beppe, Lulu Ziegler, Ulla Sjöblom. jag skulle vilja vara med på den tiden. jag skulle vilja vara en cabarétförfattare, och kanske även stå lite på scen. till helgen är det dansuppvisning men då är jag i Stockholm, då det var slutsålt och jag inte fick plats. nästa helg ska hon (min yngsta dotter, alltså) spela Breakfast Club på MAF. jag gläds åt hennes konstnärliga ådra som hon har från sej själv men kanske också från sin mamma och pappa, och längre bak i släkten. min äldsta dotter läser böcker. föreställningen igår avslutades med en fin sång som jag aldrig hört förut.
det var dagarna av sol och värme. sen kom dagarna med den kalla blåsten. jag glömmer aldrig linorna som tjuter mot båtarnas master. nu är dagarna av puckade politiker, de flesta från höger eller den brunsmörja som fler och fler kletar in sej i. denna totala kortsiktighet. att bara fiska röster NU. aldrig långsiktigt. att inte intressera sej egentligen, mer än det att kunna norpa åt sej tio- hundratals tusen kronor med fusk eller omoral. att förvränga siffror. och alla av dessa "vanligt folk", ja, det är tydligen vanligt och fint att vara totalt oreflekterande och puckad, obildad, tro på skrönor skapade av strategiska rasister eller svaghetsförnekare. och varför diskuterar man kärnkraft i en EU-valdebatt? EU har inget med svensk kärnkraft att göra. det var de dagarna av sol det. varför kallas de rikas bidrag för avdrag? varför kallas en mycket låg arbetslöshetsersättning (försäkring som man betalar för) för bidrag. det är de mäktiga högermännens (och kvinnornas) retorik, för att blidka medelklassen och den alltmer välgödda övre arbetarklassen. det är att skapa hat, att sparka neråt, och sen spotta eller bomba. det var dagarna av sol och värme som svett utnyttjade afrikaner i alla år. du som inte läser böcker, du kan ju läsa Utrota varenda jävel av Sven Lindqvist, åtminstone, men det pallar du inte, du pallar inte bry dej om klimatet, du köper ogrundade brunhögerlögner om att det bara är snack. jag är så förbannat trött på er. solen dödar er i egoismens och okunskapens mest framgångsrika tidevarv.
Stig Hansén, som jag har uppskattat i flera år, både journalistiskt och författarmässigt (i böckerna om hans far och om Bob Dylan, och även i flera handböcker om att skriva, jag träffade honom en gång på bokmässan, men jag presenterade inte mej) recenserar min senaste bok i HD och Sydsvenskan. Då det är en låst artikel (vilket jag kan irriteras över ibland men tycker att så måste det vara ibland, journalister måste få betalt, allt kan inte vara gratis) får ni den här istället:
"Kvinnan som är 23 år, utlovar att nu ska allt berättas. Om Onkel Sven på Möllevångstorget som spelar gitarr och sjunger sånger av Leonard Cohen och Joni Mitchell. Om Bill som hon tycker om att bada med. Om barnen som hon jobbar med, de som har lite svårt att förstå verkligheten.
Så lyder den ena historien.
Den andra handlar om den 47-årige mannen i Röstånga som snart ska få besök av sin bror, inför vilket alla undrar om det är något allvarligt som skett. Dagen han kommer är allt dunkelt, han medger det dumma han gjort, men innan den största av sanningar ska fram, så hinner de med en öl till.
Dessa två kortromaner är grannar i Jonas Berghs Uppför backen baklänges och ger oss ett Möllevången för 25 år sedan och ett Röstånga och Helsingborg från idag.
Men allt är skimrande tidlöst, för Bergh behärskar verkligen konsten att rikta blicken mot små så kallade vardagshändelser. Samtidigt ser vi hela världen, eller rättare sagt hela världar. Några möts, de försöker nå fram till varandra, hjälper till - allt medan deras bakgrunder smygs in, beundransvärt sömlöst. Här förekommer visserligen en del brottslighet, men i förbifarten, som om det inte är det viktiga. I stället för det onda och bråda, ser man personerna som mitt i livet på något sätt dör långsamt.
Det finns något som kanske aldrig borde ha hänt, men imorgon är förhoppningsvis en ny dag. Bergh ger oss flyktiga bilder och snabba nedslag, ändå förstår man alla i deras ensamhet.
Ja, Jonas Bergh förför: han har språket i famnen, han ger oss miljöer vi tror oss ha varit i, han får oss att dröja i det som först låter som en schlager eller folkvisa. Tills vi hör att Jonas Bergh ljuvligt finstämt gestaltar Leonard Cohens Sisters of mercy: Oh the sisters of mercy, they are not departed or gone. They were waiting for me when I thought that I just can`t go on"
Jag somnade för sent och vaknade för tidigt. Men framåt eftermiddagen cyklade jag från Limhamn till Centralen, tog tåget till LA, som blev sent, missade bussen till IP. Men trevligt ändå att träffa Ivan (General Knas) som missade sin färja till Ven. Men jag fick komma in på matchen gratis (Windy hade biljett) men jag borde ha fått betalt. Gud, vilken seg och tråkig fotbollsmatch, BoIS mot Tvååker. Så mycket fummel och felpass, och när "Matchens lirare" just blivit utsedd i högtalarna slog han ännu ett felpass. Jag håller alltid på BoIS, men den lojhet och ickevilja, ickekvalitet som de flesta visade upp, herregud. Det tar nog ett slag innan jag utsätter mej för det igen. Jag menar, tre timmars resa för att plågas i 90 minuter plus tillägg.
När jag gav ut min första bok sålde jag den för sextio spänn på krogen, det var två öl på de krogarna jag gick på då (slutet av nittiotalet). Min tanke har alltid varit att om människor som inte så ofta läser böcker, eller läser mainstream, kan tycka om lite mer avancerad litteratur. Där berättelserna inte bara flyter genom. Och varför ska berättelserna inte bara flyta som stekta sparvar in i munnen? Jo, för att med hjälp av stilen, kommateringar, punkter som inte alltid är vanliga, men behövliga, måste läsaren stanna upp. Genom meningar som inte är journalistiskt uppbyggda måste läsaren stanna upp. Och tänka. Och då sätter sej det budskap man förhoppningsvis har i huvudet på läsaren, och berikar. Detta får inte ske konstlat. Då blir det bara ... konstlat. Och rytmen, musiken, melodin, viktiga saker som saknas i många storsäljande glömböcker. Min senaste bok säljer jag för hundrafemtio spänn, på lunchkrogen, via nätet eller var som helst. Kom och köp!
ner ner
alla bruna fanor
låt ungarna brinna eller drunkna
det är en vanlig människas ord
fler och fler och fler
låt ugnarna göra sitt jobb
samma gamla puckade monster
som sparkar ner ner ner
om vi kunde förutse dessa förluster
samma gamla puckade monster
om vi kunde abortera dessa svulster
töntarna med slipsar innanför skjortan
de blir fler och fler och fler
så sprider sej ringarna i det skitiga vattnet
så slocknar det hånfulla skrattet
och du, tyst, ser ser ser
Vi var väl tio när vi bildade Tredje världskriget. Ganska snabbt ändrade vi namnet till QK (med bakvänt K) som sen blev The QK´s. Det var jag och Windy. Vi började med att spela "tolkningar" av Noice första platta. Jag hade hörlurar och sjöng texterna medan Windy improviserade på gitarr. Under åren jag spelade i olika band tyckte jag att det var kul att spela live inför andra, men det roligaste var alltid att repa.
Vi började snabbt skriva egna låtar. Vi spelade ofta in på kassettbandspelare. Vi hade en liten casiosynth och jag köpte en begagnad elorgel. Vi repade i varandras pojkrum. Många låtar var skojiga med sexanspeglingar, inte särskilt subtila. Andra var mer socialrealistiska, även om vi hittade på, historier om alkisar, guerillarörelser. Vi lyssnade på progg och Dan Hylander. Ebba Grön.
Vi gjorde inte särskilt många spelningar (förutom på hemmafester) men några. På vår högstadieskola, på en fritidsgård. På ett diskotek där DJ´n helt sonika stängde av ljudet med orden: "Såhär ska riktig rocknroll spelas", och satte på nån 80-talsskitlåt. Och på Amatörteaterföreningen Harlekin några gånger.
Och, den famösa spelningen på vår gymnasieskola, julavslutningen 1987. Där vi verkar ha koncentrerat oss på under bältet och pacifism. Då var vi partykonstellationen QK-Band med våra vänner, Jonnie, Myran, Ivan och Jerry som dansare respektive kör.
Titta och njut av den ruffiga inspelningen med den tidens mest moderna videokamera.
Igår var den varmaste dagen hittills i år. Men blåsig. Men jag vet mina ställen. Jag vet var det är lä och sol. Sitter i T-shirt på en bänk och läser Beppe Wolgers Cabaret. Det var en annan tid. Sen kommer jag hem och skriver bok, börjar lyssna på Noice, första plattan bäst, andra okej, tredje har Vi rymmer bara du och jag, resten orkar jag inte bry mej om. Allt bra skrivande handlar om desperation, återhållsam eller skrikande högre. Har den här retliga allergihostan. Eller vad det är. På den där bänken, det är en trevlig svart fågel där, någon sorts kråkfågel, spatserar rätt snyggt. Annars är det stilla bakom blåsten. Äter lunch och spelar lite gitarr med min äldsta dotter sen. Idag ska jag släppa boken en gång till, på bibblan i Limhamn.
De här dagarna, cykeldagarna, terapidagarna, skrivdagarna. Jag har tröttnat på politik, det känns mer hopplöst än någonsin. Jag saknar ideal som jag kan ta till mej. Jag ser och hör för mycket som jag avskyr. Det är förskjutningen, tillbakagången, i samhället, till att de som har det bra ska ha det bättre och de som har det dåligt ska ha det sämre. Nog nu. Men det kan jag ju drömma om. Men som vanligt, när makten bygger torn, rasar de förr eller senare, och det byggs underifrån också, en bredare motattack. Men den verkar inte finnas inom partipolitiken. Det kanske börjar bli dags nu, för en smygande stillsam revolution. Så tänker jag på min cykel de här dagarna, när mitt hav ligger kvar, när mina skrivböcker fylls, när jag har hopp ändå, terapidagarna.
Nu har Btj recenserat min nya bok, Uppför backen baklänges, recensionen ligger till grund för bibliotekens beställningar, så nu är det bara att hoppas att många nappar. Om du nappar så går det bra att beställa boken av mej, eller från någon nätbokhandel. Tipsa gärna ditt bibliotek om inköp, om du har lust.
"Hans nya bok innehåller två berättelser eller kanske snarare kortromaner. Den första Jag höll hans hand när han dog utspelar sig runt Limhamn i Malmö och huvudkaraktären är Haley, en 23-årig kvinna vars föräldrar är döda. Historien handlar om Haleys döda släkting Onkel Sven och hennes nyfunna kärlek Bill. Författaren skildrar människor i utkanten av samhället med teman som sorg, livsglädje och kärlek på ett mycket berörande sätt. Balladen till min bror handlar om 47-årige Plura som bor i Röstånga och väntar på att få återse sin lillebror Carla som behöver hjälp. Det är en syskonskildring med nerv, autenticitet och kärlek. Bergh har en förmåga att skriva både brutalt och finkänsligt, hans karaktärer rymmer både styrka och skörhet. Språket har en poetisk täthet som man vill stanna upp i och låta meningarna sjunka in. Mycket läsvärt."
att få röra dej igen. det är lördag. solen skiner. jag ska till Landskrona igen. jag ska berätta om en bok. den handlar inte om dej och mej. den handlar om dej och mej. man kan hitta på när man skriver. man kan få världen som man vill ha den. jag har staplat böcker som jag skrivit. jag lyssnar på The Fine Arts Showcase. kommer du ihåg den kvällen. solen skiner. jag ska åka till Landskrona igen, med min äldsta dotter. hon är uppvuxen med boksläpp. jag har gett ut rätt många böcker. alla handlar inte om dej. eller. att få röra dej igen. ibland tänker jag på lycka. att den är farlig. att klättra för högt. det gör ont när man faller. det är en gammal historia. men missförstå mej inte. jag mår ganska bra. det var trevligt på det där hotellet med alla Marshallstackarna. jag pratade med en snubbe i receptionen. "varför har ni en massa stärkare överallt i lobbyn och restaurangen, tavlan på väggen i vårt rum, ett fotografi av en gammaldags mick?" han verkade lite osäker, men sa: "jag tror att det var ett stort rockband som spelade i Malmö och glömde sin utrustning." jaha du. det var nog inte The Fine Arts Showcase. men att få röra dej igen. vissa frågor ger inte perfekta svar.
Idag är det söndag. Idag ska jag åka till Landskrona. Idag vaknade jag klockan sju. Skrev på det som blir min första traditionella (eller, vadå?) roman på några år. Den heter Åh, hjärta och bör bli klar under sensommaren eller hösten. Idag är det söndag och det fina med det jag sysslar med, jag kan jobba alltid, jag kan vara ledig alltid. Det dåliga, jag kan vara fattig alltid. Men det ska bli kul att åka till LA, The Big Apple (som Maddi sa), det var några månader sen. Vi ska fira min pappas födelsedag. Sen ska jag gå ner till vattentornet och suga in. Det är söndag och igår var en varm dag. Jag skulle vilja se ett politiskt väderomslag. Dessa höger- och rasistpolitiker som tycker att det är självklart att sko sej på andra (ja, det slinker ner en och annan från vänster också, är sossarna vänster?) och håna miljöfrågor och och och, jag orkar inte vara specifik, jag är inte mindre politiskt, det är bara människorna som blir dummare och latare. Men idag är det söndag och jag är rätt förtjust i söndagar. Jag är rätt förtjust i min motionscykel. Men jag behöver cykla mer. Imorgon är det måndag. Då ska jag simma. Men idag. Söndag alltså och klockan är nio och jag ska koka ägg och äta hallon och blåbär. Sen ska jag till Staden i vinden. Det har mojnat något under natten.
Jag har lyssnat på Waterboys sedan jag köpte A Pagan Place, -84 eller -85.
När Rickard och jag reste runt i Nordirland och Irland tidigt 90-tal kom vi till Spiddal, där Atlanten är mäktig, tog några pints på puben där Waterboys brukade jamma på kvällarna efter dagens evighetsinspelningar av det som skulle bli Fishermans Blues (och några skivor till och en box). Där fanns en bild på väggen av ett sådant jam och jag önskade att vi varit där några år tidigare.
I Galway köpte jag en tin whistle. Pogues var ett annat favoritband. Är ett annat favoritband, precis som Waterboys är. Det märker jag när jag lyssnar på Out of All This Blue från 2017. Många bra låtar bland de 23 (34 på deluxe-utgåvan) som finns på plattan.
Vi var en liten familj som flyttade till Limhamn på våren 2005. Först bodde vi på Järnvägsgatan, nära gamla färjeläget, i ett hus som kallades Gula faran. Det var tydligen där man hade för- och efterfester, före och efter Dragörturandet.
Nu bor jag på min fjärde adress i Limhamn.
Jag trivs här. Havet, fiskehoddorna, alla badplatserna, kallbadhuset, bänkarna, den lilla staden i den stora staden (Malmö), och det tar bara tjugo tjugofem minuter att cykla in till Möllan.
Det finns så klart människor jag tröttnar på, att höra deras litanior om tiggare och invandrare.
Det finns också en irritation över alla som kör sina stora bilar överallt och liksom skiter i trafikregler när det gäller en cyklist.
Men det är en sjyst blandning i Limhamn. Som Landskrona och Borstahusen i ett.
Och jag trivs i Limhamn. Jag tycker om att ha mina stamställen, allt från krogar till min cykelkille, Robban, och bokhandeln. Ostaffären. Och bibblan.
Just det! På lördagen den sjätte april kommer jag att släppa min nya bok på Limhamnsbiblioteket, klockan tolv. Det blir kaffe och kakor, uppläsning och snack om boken. Signering och försäljning. Du är hjärtligt välkommen!
när vi flyttade till Vollsjö, till huset med tio rum, krävde jag två saker, en moped och en motionscykel, det fick jag köpa, vi hade även en bil, men jag har ju inget körkort, och en dotter på fyra månader, jag hade min egen lättölspub, den påminde om en vitkalkad grekisk taverna, elda i kaminen, ta på sej en cowboyhatt, jag har sökt stipendium till Aten igen, har varit där två gånger, jag har också fått en ny motionscykel i för tidig 50-årspresent, den var svår att montera, och lite sämre än den gamla som rostade sönder på en balkong, men den nya funkar, jag tittar på youtube-konserter och cyklar, men mest gillar jag att cykla ute, men det är en annan ansträngning på motionscykeln, ett komplement, i Vollsjö var det underbart att cykla, upp till bibblan med mängder av böcker om och av Sture Dahlström och Piraten, ibland cyklade jag förbi Dahlströms Heingeborgen bara för att få känslan, och vi tog bilen till Kivik och gick förbi Piratens gamla hus, ner mot hamnen, eller upp till Pomona Inn, men jag cyklade bland gårdarna, grusvägarna, men alla hundar som skällde, jag blev biten av en, och då kom rädslan, då kom motionscykeln, jag hade ett rum med bara en bandspelare och cykeln, spelade in speciella band med fartiga låtar, jag kallade dem manickband, jag kallade cykeln för manicken, och att titta ut genom fönster och känna att man ändå färdas.
Kollar på Himmel över Berlin. Igen. Ska bli kul att se hur jag reagerar idag. Så tycker jag, att man läser om böcker, ser om filmer, när man blir äldre och förändras, ser vad de ger en den här gången.
På den tiden. Då hängde vi i replokaler i Alléskolan i LA, hade en teve i vår lokal, drack glögg från kaffebryggaren och höll paus för att se på Fem i familjen och Smash, en väldigt liten teve. Hängde på billiga krogar där vi fick spela ibland, krita ibland, såg på filmer i små lägenheter.
Då var det musik. Nu är det musik. Då var det skriva. Nu är det skriva.
Så jag åker tillbaka till LA igen, 30/3, en lördag klockan två, för att berätta om min nya bok, läsa ur den, och prata om några andra av mina böcker. Museets Café Nell Walden. Du är välkommen.
Nu ska jag kolla vidare på Himmel över Berlin.
du stod alltid bakom mej
även när jag inte föll
du stod alltid bakom mej
som vi kunde skratta
som vi kunde prata
som vi kunde lyssna på lokalradion
skånska orter och ord
de där dagarna med sovmorgon och te
som vi kunde äta kebab i Helsingborg
på väg till sjukhuset på åttiotalet
i bilen med Eldkvarn, sprutor mot allergin
när kebab var alldeles modernt
du stod alltid bakom mej
du kom till fängelset
jag var tjugo år
du hade hyrt en teve
du stod alltid bakom mej
vi hade våra duster
vad är ett liv utan duster
du stod alltid bakom mej
jag önskar att jag kunde lindra dej
suga bort din ångest
som du sög bort min
du stod alltid bakom mej
jag kommer alltid att vara skyldig dej
Jag cyklar mina rundor. Lyssnar på låtar i min freestyle. Tackar för det milda vädret.
Jag lyssnar på Magnus Lindberg. Tycker verkligen om den nyss avlidna sångaren, närheten.
Jag tänker mycket på dej.
Jag tänker rätt lite på hur man skriver, det är en av få saker som jag kan, det är begåvning och en jävla massa träning, det går på känsla och en kunskap i ryggmärgen.
Du måste lära dej hantverket, annars kan du skita i det.
Om du kan hantverket räcker det med tre ackord, fråga Lou, fråga Magnus, om du är i himlen.
Jag tycker mycket om att bo över vägen och lyktorna. Jag ska köpa en motionscykel och titta ut och lyssna på Avantgardet och Blondie när jag svettas.
Jag tänker mycket på dej, och dej och dej. Jag önskar att du får fortsätta dansa.
Jag ska fylla femtio år. Det är någonting utanför mitt förstånd.
