vi är unga konstnärer som försöker mätta magarna, fylla dem med öl, säljer handgjorda smycken (90-tal)

kan vi inte ta dina läppar

till Jonstorps marknad

och visa alla

att hallå

vi skojar inte

vi leker bara att vi kan allt

som ni aldrig ska kunna

köpa i det ståndet

där det flyger oljiga dansbandspoeter

i varje litet hörn

av alla

glödande småbränder

som försöker skrika

ett tyst död

alla som säger

hallå! hallå!

jag vill bara titta lite

och kanske låna en cigarett

och en klunk öl

och kanske spricker bubblorna
(och vi blir bortkörda, senare den sommaren, Västervik med en särskild solnedgång, utan tillstånd, och det är dimmiga skuggor  i landsvägsnatten och: håll i mej! just nu! när vi nästan krockar med en älghona med kalv i dimmiga höga Småland … vi ska aldrig få barn tillsammans, bortkörda, och den lilla gamla blåa bilen rullar som vattenplaning, och vi somnar i en soffa i Landskrona sen, håller om varandra bland hemliga fimpar, när sommarsolen redan stiger, och vi älskar varandra, på det viset för sista gången)

och kanske ska vi stå på en bro

över floden i försvunna Europa

och se en frusen gris flyta snabbt i drömmen

kanske ska det ha gått tjugo år

andra lik som drunknar och försvinner i strömmen

och jag ska ropa:

din hjärna är fortfarande guld

och jag ska aldrig sluta tro

och kanske ska vi leva ändå 

utan att känna skuld

Golf, kul spel, tråkiga typer

jag levde för golf en gång
är ingen gårdagsromantiker
ville ha brunbeiga gummistövlar med spikar
ensam på kvällen och morgnar med sovmorgon i skolan
jag ville inte bli proffs
golfbanan som vår fritidsgård
buskarna, fukten och kylan
kortspel om pengar jag inte hade
att få dricka ölen
att slippa spela i lag
de några år äldre genierna
profilerna i rutiga byxor
jag levde för golf en gång
Arnold Palmer och Lee Trevino
och det är sent i kvällen nu
US Masters på min teve
muskulösa robotar
så tråkigt de verkar ha det
min onda rygg
jag försöker förklara för dej
golf är grejen nummer ett
US Masters på min teve
upptränade adonisar
är det golfen?
jag vill aldrig mer se
jag trodde att det var sporten
för oss som inte vill bli vinnare
allt som försvinner, eh!

Handboll!

Jag minns 1984 när jag praoade på Weibulls i LA. Hur jag smög in i ett ledigt kontorsrum och lyssnade på längdåkning, OS i Sarajevo. Och tennis, Björn Borg, hur jag var kär och skulle på party men Björn och McEnroe höll ju bara på så jag fick bli timmar försenad, missade de bästa tryckarna (och jag med min tennis-trainer, gummilinan och bollen fram och tillbaka när inte bilarna körde, det var inte för att bli proffs, det var för att det var så kul att spela matcher i huvudet, ensam i ett vimmel av allt som pågick, lugnet). Men handboll är ändå den bästa tevesporten. Fan! Respekt till alla handbollsspelare. Inget mesande där, inga överspel (jo överdrivet tufft spel, men inget gnällande) och så ofta infernaliskt spännande.

 

Blåsa förbi eller stanna i Katrineholm

Passerar Katrineholm i 200 knyck och aprilväder och sol och, nä! nu börjar det regna igen medan jag ser den blåa himlen. En annan gång stannade tåget och jag steg av i statsministerns (GöranPersson då) uppväxtstad. Det var en anan tid, i alla fall för mej, och på något sätt kom jag till en folkhögskola där jag skulle håla föredrag morgonen efter. Jag hade druckit några folköl och pratade med en av eleverna: "Var är Kristian? "Han kunde inte komma med, han har fått förhinder." "Jaha .. så ... det är bara du ...", sa han och det var i början av -99, mittemellan mina två första korta romaner. Kristian Lundberg hade gett ut flera fina diktsamlingar, och eleven (som var någon sorts arrangör, som fick mej på köpet när han bokade Kristian) var ju besviken och berättade att han skrivit en uppsats om negationerna i Kristians poesi. Och vi drack vin på kvällen (det var en annan tid) i någon korridor och han pumpade mej på fakta, och kanske skvaller. Han ville veta allt om människan Kristian Lundberg. Och jag visste inte vad jag skulle säga. Jag hade varit ett fan. Sen läste vi tillsammans en gång på Burlöv Center. Sen träffades vi på en fest hos en gemensam bekant och på det viset fick jag ett sexmånaders kulturjobb på samma ställe som han (ovanför Victoriateatern i Malmö, det var där idéen om att man kunde boka oss tillsammans uppstod, eller att jag frågade Kristian för att jag behövde ett namn som någon kände till). Jag känner inte Kristian Lundberg. Vi hälsar när vi träffas, småpratar lite (det var längesen nu), men jag beundrar hans skrivande, vissa specifika delar i vissa specifika böcker av honom har varit helt avgörande i vissa specifika delar av processen i skrivandet av vissa specifika av mina romaner. Alltså, utanför Katrineholm 1999, jag var bakfull och höll ett halvbra (eller halvdåligt) föredrag, hamnade i Katrineholm för tidigt, löste ut Kristians oanvända biljett för några hundra, drack några folköl och åkte hem till Malmö och nu är det andra tider, men hem till Malmö igen.

Två flickor och en pappa som sprutar staket

Jag skriver en dikt om två flickor jag stötte på under mina cykelturer i söndags, en äldre och en yngre, en grät och en var glad. En pappa tvättade sitt staket på Vikingagatan med en högtrycksspruta. Han tvättade ett staket. Det hördes andra maskiner också. Det är väl vår det också. Jag satte mej på en bänk och skissade på en dikt om flickan (som kanske var sexton) som grät på gatan vid de dyra husen kring Vikingagatan. Jag stannade och frågade om hon behövde hjälp. "Nä, det var vänligt av dej, nej." "Är du säker?" "Ja, det var vänligt av dej." Så grät hon vidare och jag tänkte på mina döttrar, om att nå men inte alltid kunna nå, om att backa ibland. Det är många dikter nu. Egentligen för att jag vill skriva klart romanen, men den trilskas, då är det så skönt att skriva dikt, det flyter snabbare med ständiga associationer och att många träffar mej när jag läser dem. Men jag ger inte upp romanen. Men jag blir nog klar med en diktsamling snabbare. Romanerna är mitt författarskap, de måste få ta tid. Det är ju så många sidor som ska sitta ihop. Dikter är också allvar men på något sätt enklare (även om jag slänger en del skit). Vi får se. Men det skulle kännas knäppt och slött att inte ge ut en bok i år, och då blir det nog en diktsamling.

Leonard Cohen

Det är kanske längesen jag pratade om Leonard Cohen (allt detta tjat om Lou Reed) och jag vet inte ens om jag pratat om Nina Simone, men hon gjorde en cover på Suzanne i slutet av 60-talet. Jag högaktar Nina Simone, men Suzanne är för mej så mycket Leonard, det är så mycket det tidiga 90-talet, mina sista år i Landskrona, mina första år som verkligen vilja bli författare, och den där kvällen (eller natten och morgonen) i våren som nu, för mer än tjugo år sen, när jag skrev klar min första roman med fönstret öppet i ett sällsamt rus, och Cohen på repeat. Som en ny värld med orden, lättförståeligt och ändå svårt. Ja, om Lou Reed och Velvet lärt mej attityden och inställningen, att alltid gå sin egen hårda väg och aldrig vika (och skönhet), har Leonard lärt mej en helt annan skönhet, och ödmjukhet, och nyfikenhet, det mjuka som måste finnas i de hårda (och för all del, det stenhårda i det mjuka, det finns sannerligen).

till min svensklärare på gymnasiet

de fuktiga röda stugorna i drömmen
och de fuktiga barrträden
hur kylan tränger sej fuktigt in överallt, uppåt
och in i märgen
och de fuktiga barrträden
som suger och suger
de halta kråkfåglarna som tappat färgen
som suger och suger
fukten, som kyler mej stel in i märgen

kommer du ihåg, Kerstin Bosemark, att du sa att jag duger
men ändå inte duger
du var aldrig min spegel
i det fuktiga skolhuset utslängt på slätten
för jag skulle följa dina regler
när jag bara ... livet ... jag suger
i mej allt, jag vill leva
jag vill undvika mörkret
jag provar alla sätten
alkohol och droger, sömlösa nätter
hur getterna trivdes
i Karlslund i Landskrona
hur den gamla dansbanan rivdes
hur skorstenarna sprängdes av röken
där farfar krökade och trivdes
hur han snubblade på farmor
och du, en så levande skolfröken
fyllan då: "det är därför jag finns till
det är allt jag kan och vill"

men de fuktiga röda stugorna
hur barrträden kväver mej
när jag far genom norra Skåne och haltar in i Småland
men, Kerstin, hur du tog min hand
och ledde mej vidare in i litteraturen
du var ett rött skynke
förbi dej, till mitt eget land
jag var den brunstige kalven, inte tjuren

du, Kerstin, har jag berättat om Lou Reed
har jag berättat om resan till Schweiz
det var under de där gymnasieåren
all ångest, döden, det sprutande såret
det var Hedda och rockband från Australien
det var amerikanen på diskot, weed!
och en hypnotisör som stack nålar genom kuken
det var konstiga drömmar i natten
men ändå, nånstans: jag duger
Jack Kerouac, Duras och Lou Reed
har jag berättat om Lou Reed
är du inne på Youtube ibland
Velvet Underground var hans band
han har lärt mej mycket om humor i allvaret
om det självklara i skapandet
rakt in i din egen värld
jag håller hans vänliga hand
du gör det du måste göra
du förstör det du måste förstöra
för att skapa nåt annat
du är värd det du vet du är värd

men de mörka stugorna, Kerstin, stugor som suger
allt det mörka
det var åren när jag aldrig kunde somna
det var döden överallt
det var djupt
det var: jag står vid ett stup
igen och igen och igen
och inte att falla och landa
att bara vara kvar i smärtan
att aldrig komma hem
att inte vilja komma hem
det är så längesen
men jag kan känna smärtan
ouh! desperat tomhet
känslomässig dövhet
Kerstin! kommer du ihåg bibliotekarien, Margareta
jag träffade henne förra året
på stigen över bron
det var du och hon

du, sen gifte jag mej med en svensklärare
först kall, sen kärare och kärare
hennes familj hade en röd stuga och granar
grusvägar och stängda affärer
hon sa att jag var bra
och jag berättade om svanar
hur de alltid höll ihop
hon trodde att jag sa: gravar

jag längtade så efter dej
efter våra bråk
du sa att jag fick använda mitt språk
senare (när jag blev författare)
"men här i skolan lär vi oss punkt och komma"
det var nätterna när jag aldrig kunde somna
jag skrek dikter: renare renare!
tankarna som skenade
vet du hur det är att gå sönder
Kerstin, vet du hur det är att gå sönder
att inte kunna blunda
jag står vid ett stup
igen och igen, jag andas djupt
Kerstin, kommer du ihåg att du gav litteraturen liv
minns du att du gav mej liv
fattar du att det du gav
gjorde att jag blev jag

Jim Carroll

Det var längesen jag ens tänkte på Jim Carroll. Konstigt. Han verkade vara en fängslande kille. Det var väl när jag läste The Basketball Diaries (med den fåniga titeln På driven i New York på svenska) i samband med att filmen (som var ganska bra, har jag för mej) kom någon gång på 90-talet. Men när jag pausar från skrivandet hamnar jag på Youtubes virvlande vägar, hos Jim Carroll igen. Han verkade vara en känslig kille. Dog så klart för tidigt. Det finns rätt mycket bra med honom ute i det där internet.  Och jag ska läsa honom igen.

helt naken vid din grind igen

helt naken vid din grind igen
och du ser sjön som bara sjuder
hör du mej när jag ljuger
du vet, stranden låg så stilla igår
tårar på din kind igen
som när vågorna smeker in
ser du havet när allt duger
som en liten skopa glass
som ett glas alkoholfritt vin
som när Harry mötte Sally
hur jag satt på vassa nålar
du vet, stranden låg så stilla igår
hör du mej när jag ljuger
eller kommer jag undan
du vet, världen som försvinner när jag blundar
du vet, allt blir längre ifrån
hör du bilarna på vägen
ser du deras kalla lyktor
hör du havets lugna dån
du vet, jag vill alltid härifrån
helt naken vid din grind igen
jag vill så gärna komma in igen
jag vill stråla som din sol
jag vill vara den som lever
jag kan gå på vattnet när du fryser
jag kan vara solen som kanske lyser
så kall och naken vid din grind igen
snälla! låt mej komma in igen

En sång en gång för längesen

jag skulle ju sjunga en hyllningssång till dej

jag skulle flyta i luften

men jag är under dej

kluven

jag är strulet, det som krånglar i plåten i motorhuven

och det är solsken någon annanstans

det är alltid i andra länder

älskling, det är bråten

allt som tynger mej

tynger dej

det är jag som krossar dina persienner

det är jag som skrämmer bort dina vänner

men jag vill sjunga en hyllningssång

men jag ville lära mej crawla en gång

jag längtade så efter kloret

men jag kunde inte andas

jag kunde bara se döden

genom en flimrande hinna

var i såret, älskling, alltid var i såret

det är därför jag fortsätter simma

jag säger: inte för att vinna

men jag kanske ljuger

för att inte försvinna

jag skulle ju sjunga en hyllningssång till dej

jag skulle spränga luften för dej

jag skulle sluta äta kött

jag skulle gå på slaka linan över hela världen

jag skulle måla allting rött

mitt sprutande blod

all over the place

den rangliga färden

another time, another place

another girl, another planet

jag sökte något, och jag fann det

jag skulle byta ut mitt kött

mot mjuka diamanter

avsågade flytande kanter

ett skepp, ett hav, bortglömda sextanter

jag skulle sjunga för dej hela natten

men jag gräver bara hål

eller tunnlar

eller! femtio gånger femtio centimeter

som en svart rutschbana neråt

helt instängt bara instängt mörker

känner du paniken!

krockar du mot liken!

hör du skriken!

det är där jag lever nu

i ett liv alldeles utan du

Så rädda stänger vi samhället

Pojken är tretton, kanske fjorton. Han sitter på min plats när jag kliver på tåget (hem till Malmö igen igen, jag tycker fortfarande om att växla städer) som kränger. Han reser ensam. Det är en disig låg sol som smygskär in genom fönstret. Första klass (som var billigare än andra denna äggfria påsk) och pojken är möjligen fjorton, men inte världsvan, men inte heller bortkommen. Och jag är George Costanza och har bokat fönsterplats, jag vill alltid sitta vid fönstret, båtar, bilar, krogar, simhallar och cyklar. Han är nog bara tretton och pratar lätt göingedialekt. "Det är okej", säger han och flyttar runt sin packning och chipspåsar, "det är ju din plats", säger han och han har ett vuxet sätt, ett säkert sätt, ett osäkert sätt, ett flimmer. "Ja ..", säger jag, "men jag ska ..." "Jag blir bara åksjuk ibland." "Ska du till Hässleholm?" "Ja ...", och det är en grå barrskog i soldiset som blir molnigare nu, "hur visste du det?" "Jag hörde det på dialekten ..." "Jag bor i Åhus, vi pratar inte så brett där ..." "Nähä." (Nähä?) Och det är nu allt blir dubbelt och svårt. Det är nu jag ser blickar som kanske inte finns. Jag vill vara en trevlig man. Jag är en trevlig man. Jag är en sån som suger i mej historier. Jag är en sån som vill att alla ska ha det bra. Och vi är inte ens nära Linköping där man kan ta tåget österut in i Småland som jag vet så förbluffande lite om. Jag är nyfiken på pojken som alltså verkar ganska säker men osäker ändå (och jag tänker på Elsa som är tretton och hon åker tåg ensam ibland, och kanske ska hon åka till Linköping i sommar med sin lillasyster, byta till vidare mot Vimmerby, jag vill att äldre människor ska hjälpa dem då, få dem att känna sej trygga) och han tömmer sin andra lilla chipspåse och dricker en Festis och jag: "Nu har du snart ätit upp hela matsäcken." "Jag har mer chips, vill du ha ..." "Nä, tack, nä, jag ska ... brukar du åka ensam ... jag ska ..." "Jag har varit hos min morbror", säger han och det bränns hela tiden och jag undrar var jag bor, jag undrar var denna manliga skam kommer ifrån. "Jaha (brukar du vara där ofta? varför det? hur ser ditt liv ut? du har en konstig ryckning i vänsterarmen, en blick som kanske flackar ...), ja ja ... jag ska ... (och jag tänker på männen som jobbar på dagis, de blickarna, de två supertrevliga på Annas utedagis, på rädda föräldrar, på de unga männen i Gävle som mitt i natten tog en annan buss för att följa en vilsen flicka hem säkert, hur rädd ska man vara där? på de vänliga mörka männen med svart skägg i Sundsvall som så klart kunde vara våldsbenägna sexgalningar med terroristiska motiv, men som inte var det, som blev nersparkade ändå, en fortfarande försatt i medicinsk koma, och jag tänker på Anna, åtta, hur ett negativt läte från mej måste efterföljas av minst tio positiva, för så känns världen, det dåliga mycket tyngre)", säger jag och Snälltåget kränger och hälften av toaletterna är avstängda och jag frågar inte ens om ditt namn, pojke, "... jag ska träffa en kompis i restaurangvagnen", ljuger jag, "du kan ta min plats också, så kan du titta ut, eller ligga ner och vila ... (trädtopparna, pojke! jag vet att det är dassiga barrträd, men trädtopparna, dröm om dem!)" "Åh! tack! Ja, jag är nog trött ..." "Jag också", säger jag och går (så jävla trött) medan allting bara kränger vidare.

Det är en annan resa

Det är en annan resa till Södertälje med buss. Jag får se Gullmarsplan och Midsommarkransen (som ju Kjell Johansson skrivit en underhållande bok om) och Södertälje ... (från bron på tåget, den höga bron, den höga vyn, hur strömmarna far hårt iväg) och Södertälje ... vi har ju aldrig riktigt träffats och nu är det banarbete och bussen är tidig och jag slinker in på en rockpub alldeles vid stationen Södertälje hamn (dunket, jag vill höra hamndunket, jag vill känna pulsen!) och det är George Jones. Bilder på Billy Idol, Bon Jovi. Några män i skinnvästar och tatueringar. Nirvana och Tina Turner två gånger två meter i svartvitt. En alkoholfri öl innan tåget går, trevlig personal.

en annan sorts svett

... han sken blankt och matt och starkt av ångest och trötthet, på tåget hem från Stockholm, men för honom bara vidare bort, i en ångestcirkel, hur han liksom tappade huvudet gång på gång, kunde knappt vara vaken, i restaurangvagnen, han undrade med händer och blickar och tafflig engelska om han fick låna Aftonbladets sportdel, jag sträckte den till honom, sen huvuddelen, han bläddrade och försökte verka intresserad, men det var tydligt att han förstod ingenting ... och tåget och tiden krängde, och jag blev irriterad en kort stund: ska du inte lämna tillbaka tidningen? det är ju vanligt hyfs! en kort stund, hans huvud nickade till igen, hans händer som inte kunde vara stilla ... vi fick ögonkontakt, jag bjöd honom till mitt bord med handen och armen, och han satte sej hos mej ... han luktade svett som torkat och blivit gammal, blandad med ny fuktig svett, luktade rädsla, oro och sorg ... ett år på flykt, från Iran där han var förföljd tevejournalist, en lång rundresa och nu senast från Finland för att åka genom Sverige och Danmark till målet Tyskland, Sverige är inte landet alla längtar till, det är landet man passerar på väg till någon sorts uthärdlighet, han bläddrade fram en bild på sonen i sexårsåldern i sin mobil, "one year sen jag träffade honom senast, jag saknar honom, in Germany ...", sa han, och han hade ingen väska, bara en ganska tunn jacka, "jag blev bestulen i Stockholm", sa han och jag frågade igen om jag fick bjuda på något, det fick jag inte, men han bad en yngre man fotografera oss tillsammans, vi bytte telefonnummer och mejladresser och jag sa att han kunde ringa om han fastnade i Malmö, det gjorde han inte, jag hoppas att han finner ro i Tyskland, att han får möta sin son och fru igen.

avslutar som en vinnare i Dalarna? (del tre)

... cappuccino i pulver, allt socker, en vacker morgon ... snön och solen ... de knastrande skorna, stövlarna, när jag gick ner till Grönklitt city, de röda husen med reception, skiduthyrning och krogen, och hundarna som ylade ... veligheten, men jag tog en nummerlapp och det var 80 nummers kö (skolbarn, skidmänniskorna, flyktingarna som halkade i snön) och jag ringde henne och uppför backen igen och hämtade henne och flickan hade varit på skidskola och tittade på Barnkanalen, så hyrde vi skidor och pjäxor och stavar medan hundarna ylade och när det blev eftermiddag var vi ute i spåret, den gula rundan, och vet du hur svårt det är att åka längdskidor? Balansen, rytmen som hela tiden ändras, andningen och vi stannar och jag tar av mej vantarna och torkar snoret, vet du hur svårt det är att åka nerför? och jag åker bakom henne och jag tycker att hon rör sej så mjukt och följsamt, jag utan flow (och vet du varför jag älskar att simma, varför jag älskar att cykla i platta Malmö, att det flyter mjukt, att det är samma, jag vill inte ha backar, jag vill ha lugn i mina tankar) men en sådan glädje, och denna friskhet, vintersport är härligt! sju eller åtta kilometer, det räcker, Vasaloppet? aldrig i livet, och på after ski, föräldrarna i barnfamiljerna går bananas till Gyllene Tider, YMCA och annat av en ganska dålig trubadur som har förinspelat komp ibland, men det är en glädje, och jag sitter i bastun sen, efter att vi ätit min linsgryta, och jag är hemma här (och flyktingarna är på Stora hotellet och hundarna som ylade har tystnat, men imorgon ska de ut i spåret igen och dra lata människor i spann). 

Det finns stipendier och ... det finns STIPENDIER

Alltså, utan att skryta, jag har fått många stipendier (för att jag är värd det). Det första var på tusen spänn i början av 90-talet, andra har varit på betydligt högre summor. Så ser verkligheten ut för en kulturarbetare. Det är ett evigt sökande och letande och ansökande. Det är oro. Det är att försöka arbeta med något som många inte anser vara värt betalning. Som många inte fattar berikar också dem. Som inte förstår ringarna på vattnet. Det är den ekonomiska oron och viljan att aldrig ge upp. Det är magen. Det är att försöka bortse från den oron och kunna skapa. Det är att leta brödjobb, att koncentrera sej på dem medan man fortfarande försöker ha en fot i den regnbåge som är det man skriver på för tillfället. Det är strömavbrott, det är glappande kontakter. Men det är verkligheten på ett gungfly. Det är ångest i natten. Det är verkligheten. Så måste den (tydligen) se ut. Det finns pengar överallt och en mikroskopiskt del delas ut till behövande författare. Och man ska vara tacksam. Men du ska vara tacksam också! För även om just du inte läser just mina böcker, så finns de i en skatt som andra gräver ur. Det är en absolut sanning. Svårare litteratur är utgångspunkten för den lättare, för den latare. Med det sagt, i dagarna fick jag besked om att jag fått ett stipendium. Det är inte ens pengar. Det är gratis uppehälle i en stuga på landet under tio dagar. Det är en möjlighet för mej att slutredigera min roman (hoppas jag, håll tummarna!) och en möjlighet att ge mina barn en semesterresa. Framför allt är det stolthet. De som delar ut stipendiet har funnits hos mej hela mitt litterära liv och att få uppskattning därifrån gör mej väldigt lycklig.

Orsa Grönklitt (del två)

I mitten av 70-talet åkte min familj till Norge några vintrar. Vi gick på tur (förutom ett år då min bror skulle åka utför, ramlade och blev lämnad i backen med stukad fot) och såg Trio Fratelli sjunga och spela i breda skjortkragar. Sedan var det utförsåkning i Alperna under 80-talet. Sedan har det stått still. Men vi hoppar av bussen efter en ringlande färd. Orsa Grönklitt. Ett litet skideldorado både utför och på längden. Vi går uppför backen till vandrarhemmet, solen som skiner, skidfolket överallt, och jag i jeans och kavaj och med en rullväska i snön, känner mej löjlig. Hundar ylar. Vandrarhemmet. Det lilla rummet för oss tre. När vi installerat oss går vi ner till den lite väl dyra restaurangen, tycker att allt är skönt (men inom mej gnager något, jag har haft mer och mindre ont i ryggen i ett halvår, det är nästan bra nu, jag kan cykla och simma, det har jag kunnat hela tiden, men ibland kan jag inte sitta, skriva roman, skriva dikter, byta ställning, sjukgymnastik, måste ligga på rygg, somnar, kan jag åka skidor då? ska jag åka utför eller längdåkning? allt är gungbrädor eller vågskålar eller bara vackel) och hon är vacker att titta på, härlig att prata med, hon längtar så efter sina skidor. Vandrarhemmet. Allrummet är stort och här gör man sin egen mat, här går man i underkläder, här ser barnen på Barnkanalen på hög volym, döljer hundarnas ylande. Och jag hittar bastun i källaren och det är herrarnas och damernas så jag får basta ensam, norrländskt hett och torrt och härligt och ryggen känns bra. Jag läser en feelgood-roman (Arvet efter dig) från bibblan, som blir lite skrynklig av väta och torka. När flickan somnat äter vi godis och apelsin och det finns ingen internetanslutning, ser på den lilla teven som hänger nästan i taket, en svensk deckarserie som är habil (Springfloden). Och i torkrummet hänger skidåkarnas kläder och jag vill skrota ängslan, jag vill störta utför, jag vill skridskoåka i längdspåren som en flygande vante. Imorgon smäller det. Imorgon är det After Ski med livemusik. Då måste jag ha åkt skidor, annars blir jag inte insläppt. Och utanför ylar hundarna.

(dalaoskuldens försvinnande - angående förra inlägget)

(angående det slitna stadshotellet i Orsa. jag sa till henne: "det är säkert någon lokal Bert Karlsson som gjort om det till flyktingboende." men jag visste inte. så jag skrev inte. när jag publicerat bloggen fick jag ett meddelande från en författarvän som bor i trakten: "... hotellet är flyktingboende nu." det är vår tid. pampiga nedlagda hotell bredvid nedlagda stationshus där tåget passerar en eller två gånger per dag. blir till illa underhållna mottagningar för människor som förlorat allt. som dricker surt kaffe på den lokala grillbaren med pizza och fullständiga rättigheter. medan någon kanske drar in feta skattepengar på cynism. men jag vet inte. det kan också vara en idealist som bara vill hjälpa. och det är bra att människor på flykt får hjälp. men slitna lokaler är det och jag är intresserad av ersättningen för entreprenören.)

När jag förlorade min Dalarnaoskuld (del ett)

En strålande sol och vi åkte genom de klassiska namnen för första gången: Borlänge, Leksand, Gagnef, den långa bryggan i Rättvik och: "dit kan vi åka i sommar, bara snabbt, ut på bryggan, hoppa i och simma och hem igen ...". Byte i Mora och det var veckan efter Vasaloppet och rälsbussen var liten och varm och skulle via Sveg hela vägen till Östersund. Men vi steg av i en strålande sol i Orsa, snö som sken vit, solglasögon på. Stängd station, plankor för fönsterna, Konsum, bussen skulle avgå om en timme. "Vi kan sätta oss på nåt café och skriva en lista, så kan en gå och handla ..." Café? Gatukök med rättigheter. Pizzeria med rättigheter. En begravningsentreprenör. En tiggare utanför Systemet och ett Kulturhus som kanske var stängt. "Vi kollar Stadshotellet!" Rum fr. 250. Plankor för fönsterna, tygskynken som gardiner. En källartrappa full med gamla cyklar. Dörren knirrar, en dammsugare brummar, det är slitet och stängt. Vi går ut och tillbaka till gatuköket med rättigheter, flickan är hungrig och vi beställer en barnpizza och kaffe. Det är varmt och tung packning fram och tillbaka och vid ett bord sitter fyra svarta män. Jag går till Konsum, vid entrén pratar en man sjungande och orolig om tiggerskans sår på kinden: "Det där kan bli infekterat, du måste få det tvättat ..." Jag köper det viktigaste och lämnar växeln till tiggerskan, mannen står kvar och är bekymrad. Tillbaka till gatuköket och mer än halva pizzan i en kartong och skynda mot bussen och solen skiner när vi börjar åka uppåt.

apropå melodifestivalen

jag är inte din spegel
jag är inte den du ska vara
men jag tycker det är bättre om du lyssnar på Lou Reed
än Dolly Style
men du får göra vad du vill
men åtminstone tidiga Hasse Kvinnaböske
jag vet att du är en liten flicka
jag vet att jag flyger iväg
jag är inte din spegel
men ... att en historia, är det viktigaste av allt
att måste berätta
jag är inte din spegel
du har så klara ögon
(och du, idag på fotbollsplanen, i snön och regnet, så stolt jag var över dej, att du inte gjorde några mål, att du hela tiden tänkte på annat, blicken i en helt annan sky)
jag är inte din spegel
men jag är alltid din pappa
och du borde lyssna på Lou Reed
jag vill att du färgar håret lila
(men inte för att likna Dolly Style)
för att säga fuck off till mej
(men det kanske är samma sak)
jag är inte din spegel
vill aldrig vara det
jag är den som ligger under studsmattan och väntar
jag är den som fångar dej
när allting slipper gå sönder

till elsa och anna och elsa

du spräcker en spegel och skrattar och havet blir grumligt en stund jag ser dina ögon och fattar att det är du det är du det är du som hamrar så nära mitt hjärta det är tåget till Lund det är: stanna en stund du är inte huset du är hela min grund när du spräcker en spegel och skrattar hur du mejar ner hela havet och du har samma namn som min mormor som jag svek det jag trodde var en lek när jag mejade ner hennes tillit hur jag spräckte en spegel och skrattade jag vill aldrig svika dej jag vet inte om du fattar det hur jag älskar dina haltande steg

jag minns men jag vet inte varför

det är osynligt, när jag skriver

det är ingen som ser var du står

det är ingen som vet var du går

är det någon som känner hur det river

när du inte sover

när du borde ha varit här

men grejen är

att jag dör ju aldrig!

jag bara lever kvar
och förstör

jag bara skapar var

jag bara river i sår

ser du spåren där du går

kan du minnas snön

kan du se havet istället för sjön

kan du se min hand

kan du se ett annat land

åh!
när du spelar på din flöjt

när allt annat är tyst

åh!

hur vi älskar ditt hjärta, hur det slår!

jag hoppas att du förstår
(jag vet inte men vet vad den här dikten handlar om, jag vet men vet inte vad den här sången handlar om, jag vet hur jag fortfarande kan längta efter att flyga i havet, att ligga på rygg i vattnet utan att få ont i näsan, jag minns hur jag försökte klättra upp på stenen gång efter gång, jag minns inte att det var något särskilt när jag lyckades)

Diktarens olika världar

Jag blev av med poesioskulden när vi gav ut En sista blues från Landskrona tidigare i år. Nu håller jag på med något jag funderat på länge, sammanställa dikter (om det blir en bok och hur den i så fall ska se ut, ny och tunn eller samlad och tjockare återstår att se) som jag skrivit. Vissa finns i gamla skriv- och dagböcker, andra finns i gamla trasiga datorer, några i tidskrifter och antologier (det finns i en plastmapp från -83 eller -84 den handskrivna samlingen Ung rebell), några finns bara i fragmentariska minnen i min hjärna, det finns spröda kärleksdikter från 90-talet, mer beatiga från senare, och de mer eller mindre rimmade, en hel del finns på den här bloggen (skrivna snabbt i flykten men inte utan poänger, att publicera som de är, eller att kanske jobba vidare på) och jag tar inga beslut, men det hade varit kul att ha alla dikter (nåja, de jag kan hitta) på en och samma plats och se om det är värt att publicera. Så nu, när jag jobbar på romanen och behöver en paus, letar jag dikter istället för att alltför länge nörda in på youtube. Så nu går jag igenom bloggen på jakt efter dikter, har kommit till mars -11 nu och det är mycket blogg jag skrivit, blaj givetvis, men en hel del guldkorn, vill jag påstå. Jag skulle kanske ge ut en mastodontbloggbox istället.

Träffar en gammal bandmedlem

I den där rockgruppen vi hade under hela 80-talet fanns egentligen bara två medlemmar, Windy och jag. Men ibland hoppade någon annan in, det var Jackson på trummor (burkar och kastruller i Windys pojkrum), Pidde på dragspel (i hans förädrars förråd), Hasse på synth (hos ABF i posthuset i LA), Johnnie och Myran som dansare när Jerry och Ivan var kör (Gullstrandsskolans aula och på Harlekin), och några tjejer i klassen som sjöng kör på en avslutning på högstadiet. Den ende som möjligen tillfört något musikaliskt borde vara Oskis på bas (och gitarrläraren Stickan på trummor i studion -85). Oskis heter egentligen Mattias och är filmjournalist på Sydsvenskan (och en fantastisk tecknare, tycker jag som lekman, och mitt tidigaste minne av honom är i första klass när vi var tidiga på skolgården och vi pratade mucik och jag gillade Lasse Berghagen och Hadar, medan han pratade kunnigt om Beatles) och vi ses med ojämna mellanrum (nästan alltid på restaurang Möllan) och jag blev ganska förvånad när jag kände igen hans röst i Limhamn igår, en regnig söndag, dimmig mörk och grå. Han och hans tjej hade haft vernissage kvällen innan (Café Mockasin) och kände att de behövde en rejäl promenad ooch hamnade i mina hoods. Så vi sågs på Babas och fick en pratstund (som gärna hade fått vara längre, den försenade taxin kom till slut) och ibland kommer jag på mej själv med att tänka: Varför träffar jag inte människor så mycket längre, det är ju kul varje gång!?.

Gamla fina bitar

Har alltid skrivit på olika platser, alltid haft en anteckningsbok med, eller skrivit på kvitton eller på de tomma sidorna i slutet eller början av en biblioteksbok.

Skrivit för hand.

Jag är bra på att skriva för att jag tycker att det är kul, att träningen är rolig.

Det finns en massa saker jag är dålig på, för att jag tycker att det är tråkigt. 

Jag kan vara väldigt flitig, om det är kul. Annars är jag en lat person, en lustperson.

Nu lyssnar jag på Zarah Leander, Lasse Dahlquist och Harry Brandelius. Det är kul och inspirerande.

Just innan jag fick den här lilla datorn hade jag börjat förändra mitt sätt att skriva (innan var det alltså för hand, på bibblan, caféer, bänkar, tåg och barer, sen in i datorn hemma), mycket för att jag har ett så gediget omfångsrikt material i datorn, som behöver redigeras grovt. Och jag har inte alltid tålamod att sitta hemma i åtta timmar varje dag. 

Det finns nog de som skulle tycka att det jag skrivit borde hålla för publicering, att det borde skickas till förlag bums! Så är det inte. Så är det förhoppningsvis just innan midsommar.

Men det är jävligt bra skrivet.

Men det är inte bra litteratur, än.

Det är många bra enskildheter, men helheten håller inte. Jag måste ta bort bra saker (kanske dyker de upp i novellsamlingen).

Karl Gerhard, Ernst Rolf, Ulla Billquist, Annalisa Ericsson och Karin Juel: ”med käckhet kan man komma långt, men med fräckhet kan man komma längre.” Glöm inte det!

(Och nu skriver jag om en vuxen man, om hans fru och hans dotter. Jag börjar bli för gammal för fadersuppgörelserna, jag måste hantera det som komma skall, jag ska vara stor nu.)

Sist på bollen

Det har inte varit så nära en QK-återförening på över 25 år (förutom en privat jamsession i Glumslöv) som på Speakers Corner sista lördagen i januari. Där satt vi, Windy och jag, en armslängds avstånd från micken och gitarren. Vi firade släppet av Thomas H Johnssons och min bok En sista blues från Landskrona (köp den!) och jag var ju medarrangör och lite konferencier. Jag hade alltså mandat att göra lite vad som helst. Och eftersom Thomas och jag skrutit i media om vår punkiga attityd, så borde det bara vara att köra, eller?
Nä, vi i QK jobbar inte så.Vi är försiktiga generaler, Windy en blandning av Greta Garbo och Agneta Fältskog och jag antagligen mindre mediakåt än Björn Ulveaus.
Men det blev en fin dag och kväll ändå. Med Emilie Aura och Sture Allén d.y. Och Thomas visade bilder och jag läste ur boken.
Men, för all del, keep on dreaming om The Great Reunion! Vi måste drömma i dessa tider, i alla tider (och vi finns ju på Spotify).

Du måste gå din egen väg

Jag vet inte om du förstår varför Velvet Underground och Lou Reed är så viktiga för mej. Det finns givetvis andra giganter som betyder mycket. Men jag återkommer ständigt till Lou och Velvet. Det är integritet. Det är att alltid göra det man vill göra, skita fullständigt i vad som möjligen kan ge dej storkovan eller tidningsrubriker. "jag gör det här! jag måste göra det här! take it or leave it! jag skiter i vilket, jag har en väg jag måste gå, följ med eller stick!"
(lyssna på vad John Cale säger, det är alltings sanning.)

Tomas Löftsröm

1990 var jag och Malin i Stockholm. Vi var på Hedengrens bokhandel. Vi köpte Wodhouse, Bukowski, Birgitta Stenberg. Och jag med mina ögon. Och jag med mina drömmar. Köpte Tomas Löfström. en pocket med de två böckerna Liftare och Vägen till Katmandu. Liftare har jag återkommit till flera gånger, livet på vägen. Idealiserandet av Folket (de som reser runt och är fria och unga och har åsikter i Francoregimens Spanien, Marocko osv) kan väl vara lite småtöntigt romantiskt ibland, men också så ögonöppet sann, det är en innerlig kärlek och upptäckarlusta som för berättandet vidare. Det är en sorts public service-litteratur som jag är förtjust i. Och nu får jag höra att Tomas Löfström är död. Det gör mej illa. Vi kände inte varandra (men var vänner på fb, gillade varandras inlägg då och då) men ändå tycker jag att vi kände varandra. Jag tyckte mycket om Tomas Löfström.

Tillbaka i Malmö och lyssnar på Van Morrison

Tillbaka i Malmö och lyssnar på Van Morrison (In the garden) och redigerar text, romanen om de två som älskar varandra i fyrtioårsåldern och vill verkligen bara det, älska varandra, leva med varandra (och dottern). Jag redigerar och stryker och lägger till och plötsligt är det nu och allvar, flyktingarna köar där hon tar bussen till jobbet i frihetens Vellinge, och hon känner sej bara blåst och låst och ofri och desperat. Hon vet att han ska lägga in laxen i ugnen, men hon kan inte ...komma hem, och hon skäms och känner sej bortskämd (och flyktingarna trängs i fållorna och de gamla bussarna spyr ut gammalt avfall och livet pågår för alla hela tiden). "Och jag vill ju", tänker han, "jag vill ju bara ha något att hänga upp livet i, ett tecken, en skön känsla", när han hjälper dottern att ta av sej overallen med snöslasket som smälter och rinner, och han önskar att hans fru var där, men han vet inte vad de skulle göra då (och de vill så mycket, skriva musik, sy kläder, överleva på att göra något som människor faktiskt vill ha utan att veta det, men att bara få uttrycka sej, berätta saker, reflektera, göra andra kloka och glada, ha pengar ... medan flyktingarna köar och fållas i fållor).

Åker tåg när Fia fyller år

Idag fyller min syster år (och hon är sjukgymnast och när jag gratulerade henne tidigare fick jag tips på hur jag kan bli av med ryggproblemen till den lilla skidresan i Orsa i mars) och jag minns ett foto på henne som litet barn, hon kom som en februariafton, utan kläder med en gammal mössa på huvudet och ett grovbröd i handen, strålande leende. Hon kan vara barsk ibland, min syster, men med ett hjärta av guld. Men låt mej återgå till fotot, till tiden, till platsen. Till Påarp utanför Halmstad och huset på kullen som inte är vårt längre, som inte finns längre, som är rivet. Så mycket jag upplevt där, som barn. Hur jag, som ung vuxen, lärde mej mycket där, att myten om ensamheten och skapandet inte var en lögn, men att den kräver mycket av dej, inte är bara en flådig kostym att skimra med nån packad kväll på krogen. Arbete. När bilarna far utan att du kan nå dem, deras lyktor på väg någon annanstans. När grenarna piskar i november och det är glesbygd, och det finns ingen telefon, om du nu hade haft någon att ringa, och du kan alltså se ljusen men du kan inte ta dej dit, och du är alldeles ung och du lär dej: om du inte kan sova dej genom natten … så måste du arbeta dej genom den, tänka, skissa, skriva. Det här billiga tåget från Stockholm till Malmö skakar och flera toaletter funkar inte (och internet svajar och det saknas varor i restaurangvagnen). Men jag är där jag ville vara. Jag älskar och är älskad och jag sitter på ett tåg med brunt fuskträ och skriver en roman som jag vet blir färdig och publicerad. Och fortfarande kan jag se skimmer i vardagen.

Stöter på en "bekant"

Förr kunde jag gå lite planlöst i författares fotspår i Stockholm, Lundells, Stig Claessons, och Klas Östergrens, till exempel. Över huvudtaget tycker jag om att strosa i städer som jag varit i i böcker och: ja! där är ju Kometen (i Göteborg) som Claes Hylinger skrivit så mycket om, och Sjuans ölhall. En gång när jag var ung och lite full vågade jag mej in på Den Gyldene Freden. Nu ser stockholmsvistelserna annorlunda ut. Hänger i Bergshamra, simmar rätt ofta på Mörbybadet, hoppar ibland av vid Stadion och går till Mocco (som Johan Kinde tackar i sin ganska bra bok Passera denna natt) där hon äter lunch då och då efter yogan. Sitter där med våra datorer och jobbar en stund. En gång simmade jag på Liljeholmsbadet, 16,8 meters bassäng på en pråm i någon vik. Varmare i vattnet än på Forsgrenska badet vid Medborgarplatsen som är min andra stammissimhall. Igår velade jag, vilken av de tre skulle jag ta för min dagliga simtur. Detta med valfrihet. Gick till tunnelbanan, tänkte: är det första tåget norrut blir det Mörby, annars något av de andra två. Det blev söderut. Och istället för att fortsätta på Röda linjen till Hornstull och Liljeholmsbadet, hoppade jag av i Gamla stan för att byta till Gröna. Och tåget kom, och först ut genom dörrarna var ... Klas Östergren i mörk rock (på väg till Svenska Akademiens torsdagslunch på Den Gyldene Freden). Då visste jag att jag valt rätt bad (sen att det var fullt av ungar och märkligt simmande söderslöfockar just den dagen, är en annan historia).

Åh, hjärta

Jag tycker nog fortfarande att På väg till Charlotta Anderson är den bästa bok jag skrivit. Den som kommit närmast det jag ville. Och hur kär jag var i den när jag skrev, hur jag längtade dit, att den alltid fanns hos mej (förutom några månader när den delade plats med en förälskelse som inte gick att stoppa, som sen blev något lugnare kärlek men aldrig sval). Desperation, skönhet, fulhet, råhet, allt som flyger hit och dit, som är så svårt att fånga, vinden och livet som blåser bort allt, en sorgligt underskattad bok, kan jag tycka ibland (även om den gav mej ett femårigt arbetsstipendium). Men febrigheten, intensiteteten jag hade när jag skrev den, jag är äntligen inne i den igen och jag experimenterar fortfarande med Åh, hjärta, vänder och vrider, men vet att den blir klar, för jag är in the zone. Och du undrar hur? Lou Reed och Velvet Underground, så klart, den enda medicin som funkar i längden, det enda som kan ta mej dit).

Bodil Malmsten

Det var samma helg som Estonia sjönk, hösten -94 och vi skulle ha en helg att lära känna varandra. Vi som börjat på skrivarlinjen i Skurup. Det var ett stort hus nånstans kring Revingehed och på kvällen skulle vi läsa upp en dikt som betytt mycket för oss. Jag var lite nervös, jag har alltid älskat poesi och skrivit men aldrig sett mej som poet (det är först nu, i En sista blues från Landskrona som jag debuterar i diktform, i min fjortonde bok), det har alltid varit något större än jag, något svårare att förstå. Jag har alltid sett mej som simpel prosaförfattare. Men där låg Bodil Malmstens storhet, att vara både lätt och tung. Och medan de andra läste fantastiska dikter tummade jag på de utrivna sidorna (som annars satt på min kylskåpsdörr) från samlingsvolymen som jag snott (förlåt Malmöbibblan). Sen läste jag Ett bloss för moster Lillie och det är något särskilt, att vara så öppet sentimental, så rytmiskt melodiös, så modig, så lätt men ändå så blytung, att man bara vill leva men sjunka utan att drunkna. Tack för det (och allt annat, Bodil Malmsten)!

Mange Tak

Jag har för mej att det var Gatumusikens dag i Landskrona, början av 90-talet, att Henke, Jocke och jag hade på oss våra rockar (och mina föräldrars hund Sebbe i koppel) spelade egna låtar blandade med Ebba Grön och Perssons Pack. Och att han också var där, spelade i ett annat gathörn, lite annorlunda, brötig, konstig, extrovert, men med en tydlig melodikänsla. Vi hade en pratstund och jag bodde med Malin då och en dag ringde han, sa att han hade ett sexpack öl och ville lira lite. Så jag stack till hans lilla lägenhet i Chaplinhuset och vi spelade låtar som vi skrivit för varandra. Att det var en skön känsla. Att bli lyssnad på och att lyssna, den där melodikänslan bakom det amatörmässiga. Det var en annan tid, studier, vapenfri tjänst, inga barn, alkohol var bara trevligt, kvällar med dart på Akropolis, och i replokaler, tåget till Lund och studentkompisarna där, Chrougen, konserterna. Rattlesnakes. Bramleys. Landskronaband som lirade punkigt svängigt, rocknroll och irländskt. Och vi bildade ett band där både han och jag var med, inte det bästa, men det med bäst låtar, och han kunde inte hålla takten, och han sjöng grötigt men han hade den där melodikänslan och han var alltid ett lyckopiller (nästan irriterande) i ett liv som inte alltid var lätt för någon av oss. Det var inte en dröm om att bli rockstjärnor. Det var en vilja att uttrycka sej, ha roligt, spela spela, och kanske att få synas, bli uppskattade. Han hade nog sina problem bakom fasaden och vi blev väl aldrig riktigt nära vänner, men det var oftast härligt att vara med honom, han var ett barn och jag var ett barn, vi ville skriva låtar och bli älskade, uppfylldes av den gemenskapen. Och jag tyckte mycket om honom. Och han fick fram en gnista, entusiasm, glädje, skapa! Den där melodikänslan i det grötiga, bakom det som man kanske inte såg från början. En givmild människa. Och vi har inte haft någon särskild kontakt de senaste tio åren. Och nu får jag veta att du är död, och jag drabbas av nostalgi, sorg och saknad. Vad ska jag säga, Mange ... jo: Mange tak.

Goda vänner i bloggosfären

Jag har haft den här bloggen i över tio år, träffat en del folk genom den. De viktigaste är Daniel och Magnus. Magnus och jag möttes första gången på riktigt när jag hade en uppläsning med bl a Åsa Moberg i en trärdgård i Lerberget en skön sensommarkväll (där var även min klassföreståndare från högstadiet Sven). Magnus körde mej sen till tåget i Helsingborg, det var snällt gjort. Vi har haft en del kontakt sen dess, mest på telefon. Och nu sitter jag här med en liten (men naggande god) dator och skriver. För jag la ut en förfrågan på Facebook, om det var någon som hade en dator billigt till salu. Ingen bra dator, en dator som funkade bara (och jag tränar på att skriva på ett mindre tangentbord nu, det är som med att skriva bra, träna träna, och det börjar funka nu) och Magnus hörde av sej och det uppskattar jag mycket. För ni ska veta hur dålig den andra datorn har blivit, mycket för att den slog i den hårda marken när jag ramlade i stressen efter en buss (det är därför jag nästan alltid cyklar) och bröt nyckelbenet (den datorn köpte jag för övrigt billigt av Daniel, ingen skugga över honom). Så igår simmade jag och sen cykeln till stationen och tåget till Ängelholm där det var lite kallare men klart och vi gick igenom datorn på stationen och sen höll Magnus tåget till mej medan jag köpte biljett och jag hann och jag är dej djupt tacksam, Magnus (och nu kommer snart våren att sitta ute i)!

 

att ha en kompass som funkar ändå

i den dimman cyklade jag
Lindängen och ditåt
det är kulligare backar
det är långt
som till ett annat land
"och ingen som tackar
för att vi sträcker ut en hand"
alla röster från lata röstare
alla människor som vill bli tröstade
av såna som aldrig fått nåt
jag cyklar i dimman och färdas inåt
hur känslan kan komma över mej
här har jag varit förut
då när jag inte stod ut
(och när jag känner hur kroppen inte orkar längre, hur jag bara irrar i dimman, alltså kroppens blodsocker och jag bara måste ha choklad, jag bara tröttnade på att skriva den där romanen som vrenskas så, så jag cyklade iväg, Limhamn, Sibbarp, bron, Hyllie och nu hittar jag äntligen till Lindängens torg, när Anna gick på simskola i två veckor i tidiga juni, har jag för mej att jag hittade en bra bok och en vettig kebab här, ja! jag blir mätt utan finess och cyklar vidare, dimman ...)
i den dimman cyklar jag vidare
en längtan mot nåt vidare
att komma vidare
som jag inte kan sätta fingret på
om vinden och dimman tilltar
måste jag hoppa av och gå
och jag är vilse nu
och vi ska träffas imorgon ju
och jag hoppas att det finns en försyn
som leder mej dit jag vill att ödet ska ta mej
och jag hoppas att det är du
och jag hoppas på den vyn
och bilarna kör (i det otydligt gråa)
och människorna dör (och jag i känslorna, blåa)
är rädd
ingen kommer förklädd
kommer bara hårt kvickt
kommer utan att fråga
och skulle jag våga
kräva mer än jag fick
(och plötsligt känner jag igen mej bland bilar på väg till köpcentrum och Danmark och vidare bort, där är Hylliebadet och jag betalar mer här en på kockum fritid, men får en egen bana, simmar 2200 och sen upp till relaxavdelningen och jag njuter, men jag saknar dej där, men jag njuter, dimman i utomhusbubbelpoolen, att sänka huvudet ner i mineralerna, och inomhus, den iskalla lilla poolen, åh! i love, och ner i det varma och det sticker i kroppen. "är det kallt", frågar en kille i svart skägg. "åh! det är som elektricitet, underbart, prova!" "nä, jag är elektriker, jag är fösiktig."

En rak historia

Jag går gärna med hunden fri. Utan koppel. Det är inget statement. Det är inget uppror. Det är bara att jag får en känsla av strypthet. När jag fäster kopplet på tiken som heter Billie. Att jag får en känsla av godhet och frihet och att: Se! hur hon springer fritt, hur hon snurrar sej i snön (eller nu, det daggvåta gräset). Och en sorts ilska hos mej när hon ofta stannar, tittar på mej, väntar på kommando: "Får jag?", liksom (och en sorts ilska hos strängt kopplade människor, när Billie kommer glatt och trevligt fram för att hälsa på en rasfrände, ja, man kan vara rädd för hundar, jag vet det, men man vara öppen också, man kan veta var gränsen går, man kan låta bli att göra den gränsen så snäv, man kan ta ansvar också, man kan släppa loss, dansa dansen och kanske till och med ha lite kul). "Ja, du får, hopp och lek, Billie! Sluta fråga! Sluta vara ängslig! (att jobba tillsammans är inte att ingen får följa sin egen stig)" Att denna, vår rädsla för eget ansvar och frihet, verkar smyga i alla korridorer och väggar, sänka alla tak, att bli arg på andra för att man är arg på sej själv, får jag? Det får du svara på själv. Men jag går vänsterut (och jag har en kompis som i sin strävan efter frihet, går åt höger, han är dessutom jurist, vi läser lagen olika, men inget behöver vara mer fel än det andra, förutom människorna som fortfarande dör i imperalismkapitalismens spår).

(Ja, engagemanget, den äkta känslan. Den kan du hitta om du inte har den, det är bara att försöka ... förstå ... andra människor.)

Döden i Italien

Det är många som dör nu, många som blir äldre, många som får cancer, bara jag som blir mer och mer ett glömskt egobarn. Och jag lyssnar på Strindbergs, Ensam i ett vimmel, men känner mej inte så särskilt ofta längre. Italien. Strindbergs igen. Och det är exakt fem år sedan, när jag strosade ensam i ett vimmel och lycklig i Rom. Kände mej rik. Hade fått pengar från Författarfonden (visste ännu inte hur låg min A-kassa skulle bli med den då ganska nya regeringen, när mitt projektjobb tagit slut) och slog på stort på Harrys Bar och tänkte på Venedig och Hemingway som jag gjorde så mycket med under tonåren, utan att förstå, jag måste läsa om Hemingway, gör det du också! läs om författarskap som du kände förr! om du inte är receptiv märker du det snabbt, sluta då, annars ... har du nya ljuvliga dagar framför dej. Men jag gick vid Coloseum och drabbades hårt, riktigt hårt, bland det mäktigaste i mitt liv, jag blev helt slagen av tiden av dimensionerna av världarna av de utklädda gladiatorerna: jaha! det är så ni ser ut i verkligheten. Och det är många som dör nu. "Det är verkligheten som hinner ifatt 40-talisterna", sa hon i relaxavdelningen på Hylliebadet och hon var den enda kvinnan och jag hade blåa ögon och en bubbelpool var utomhus och en bassäng var iskall och jag njöt med henne och sjönk tillbaka till tider på skidor i Alperna och det är många som dör nu och jag passar en hund och jag kan bara tre låtar som han skrivit (plus musiken till Vem ska trösta Knyttet som Elsa och jag såg en evighet ago) och jag lyssnar på Bowie och jag minns förvirrade stunder med Kjell Alinge och jag kan bara tre låtar med Peter Lundblad, men det är honom jag tänker mest på när jag tänker på döden (och påminn mej om att berätta om den lille snorungen som jag jobbade med bland gummi och plast när jag var sexton år och bara drömde: ta mej till havet!).

Längdåkning

Skyar som vältrar sig, skriver någon och det är ofta bra historier men det blir överlastat och otympligt, trögt, det flyter inte så naturligt som det borde. Det är så klart svårt med språket, att hitta det. Det tar givetvis tid, det är som med längdåkarna och simmarna, det är mängdträning som krävs, att gnugga och gnugga, det finns inget annat sätt. Bra historier har de flesta, det är att kunna berätta dem som är grejen. Och det kommer inte gratis. På vissa sidor på facebook diskuterar författare och "författare" hur man ska kunna sälja och synas (och det är väl viktigt det också) men jag saknar ofta en tystnad, en stund när alla bara satt och skrev (okej, kanske lyssnar på bra musik under tiden) och skrev och skrev, alltså tränade. Och jag vet naturligtvis att många gör det, och det är i paradoxernas värld just dem jag vill störa och prata med.

... att fira den blåa boken!

... för nu ökar vi takten och slår på stora trumman och du kommer inte att märka att krogen speakers corner i LA var en begravningsbyrå tidigare ... lördag 30/1 ... 13.30 ... hela eftermiddagen och kvällen  ... sture allén den yngre spelar ... emelie aura johansson spelar ... thomas pratar om sina bilder och jag läser ur boken en sista blues från landskrona som signeras och säljs för specialpris (cash only) ... speakers corner serverar releasemeny ... kom!

Pick a Pocket (PaP)

Jag är redaktör för ett projekt som heter Pick a Pocket (PaP), gratis litteratur av hög kvalitet.

Fyra böcker (antologier) kommer ut under 2016, de ska bestå av tidigare outgiven litteratur: prosa, poesi, noveller, deckare, serier, allt bra är välkommet, allt ska hålla god kvalitet.

Pappersboken kommer att tryckas i 30 000 ex och framför allt delas ut på centralstationerna i Malmö, Göteborg och Stockholm (samt caféer, flygplatser mm) och finansieras med annonser.

Pick a Pocket kommer också att finnas på nätet, där man kan ladda ner den som E-bok. De författare som vill kan även publicera längre utdrag än de som finns i pappersversionen.

Allt material måste kunna stå för sig själv och vi kommer mest publicera texter mellan fem-tolv sidor, men tänker också ha en längre text per bok (upp till ca 50 sidor), är den väldigt lång kan den huggas av om vi får tillstånd att publicera resten på hemsidan.

Jag är redaktör för projektet och den som slutligen bestämmer vilka bidrag som kommer med (längre fram tänker vi ha gästredaktörer). Tanken är att såväl etablerade som oetablerade författare ska medverka.

Ingen ersättning kommer att betalas ut, men en publicering i Pick a Pocket är ett bra sätt att nå en stor publik.

Vi håller på att ställa samman första boken nu och söker bra texter.  Vi har redan fått in en hel del och alla kan givetvis inte vara med, men då projektet är tänkt att vara länge så finns chansen kvar även om du inte kommer med i första boken.  

Vi söker alltså manus.  Skicka fem – tio sidor så återkommer vi om vi är intresserade eller vill läsa mer.

Materialet kommer (med smärre undantag) att publiceras i det skick som det skickas in, så dåligt redigerade, dåligt korrade manus är mindre intressanta.

Är du intresserad av att vara med? Har du frågor? Hör av dig till mig i så fall. Du kan skicka texter och frågor till jb23@spray.se, eller ringa 0709 233 722. 

Uppför backen baklänges

... musikkarriären började förvisso med Noice i hörlurarna, texthäftet i handen och skriksång och Windy på gitarr ... men Noice kom ju från ... Bowie ... och jag minns desperationen i Heroes och den starka önskan att något ändå skulle vara lönt ... kunde känna det nödvändiga och lättälskade i Bowies musik som tio- elvaåring, det är något särskilt, att göra musik längst fram i bräschen och ändå nå ut, göra tung pop ... och 1980 var videobandspelarens barndom och jag minns Ashes to Ashes i Windys föräldrars teverum, hur konstigt utklädd han såg ut, hur märklig videon var, som vi såg många gånger, och, alltså, hur allt det konstiga för en elvaåring var så självklart, gripande och lättnynnat och ... David Bowie fanns alltid där, i mitt musikliv, en av de fem sex störtcoola, villade bort sej ibland, men gick alltid sin egen intressanta stig, där ingen (eller väldigt få) tidigare gått.

Är det bara ett fåfängt kvasitrick?

Jag skrev en bok som hette Sju månader för några år sedan. Det var en kort bok med viss densitet, men borde kanske varit ännu kortare. Den byggde till stor del på mitt eget liv, delar av texten var från min dagbok, men givetvis redigerat, men givetvis en hel del påhittat, jag skriver mycket sällan om min verklighet exakt som den varit. Den fullständigt nakna sanningen verkar påfallande ofta påhittad (som den helt sanna historien ur På väg till Charlotta Anderson, den om finnarna och deras bastande på Hisingen, den tyckte någon recensent var som en stereotyp parodi, ja, akta dej för sanningen) och tvärtom. Men ibland läser jag mina gamla och nyare dagböcker. Ibland känner jag en smärta, en kärlek, alldeles nära och jag tänker inte: allt måste vänta, allt måste distanseras, allt måste rulla runt i det omedvetna innan det kan bli en bok som har tyngd och innehåll. Jag tänker: detta måste ut nu, detta måste vara alldeles skakande nära och odistanserat, givetvis genomarbetat men ändå alldeles nästan pinsamt in på skinnet. När det lyckades i Sju månader, lyckades det rysligt bra. Kan jag, ska jag göra det igen (annorlunda fast samma fast längre fast bättre fast närmre)? Och i så fall, varför tänker jag mej den boken i du-form? Är det bara ett fåfängt kvasitrick?

årets (oinspirerad när så mycket blöder) ...

hopplösa: läget i världen (inhumaniteten. arrogansen)
uppvaknande (försent?): den förödande kött- och mejerikonsumtionen
roligaste teveprogram: året med kungafamiljen
öppet arkiv: soldater i månsken
netflix: arrested development
kanske en besvikelse (men läsvärd, absolut läsvärd): marina bellezza, silvia avallone
bästa svenska bok (med några år på nacken): jag var en arier, tony samuelsson
bra bokupptäckt: allt det där jag sa till dig var sant, amanda svensson
märkligaste läsning (att själv figurera i en bok): om jag förstår, helen partridge
kvinnliga live: kajsa grytt
manliga live: nick cave
kändissorg (omöjlig att greppa, att störta från en klippa): nick caves döde son
skiva: flyktligan, joel alme
skånska simhall: kockum fritid
stockholmska simhall: mörbybadet
sjöbad: brunnsviken
havsbad: bakom kallbadhuset i sibbarp (alltid när vi inte skulle egentligen, sent i augusti, solen på väg ner, småtjuriga flickor, men du ångrar aldrig ett bad och detta blev kanske årets skönaste)
trängsel och hype (för oss som gillar tidiga hasse): hasse under landskronakarnevalen
cykeltur 1: klagshamn (sög i mej det sista av sommaren och skolorna hade öppnaat igen och barnen tuktades men jag var fri, åt laxmacka, badade och såg bron från andra hållet)
cykeltur 2: södra förorterna, malmö (hon i stockholm med snorig dotter och jag på cykeln över en bro över en stor väg, in bland höghusen, miljonprogrammet, gigantiska bilderna på husgavlarna, hon i mina öron och jag som berättade, och hon som berättade, jag om kroksbäck, kulladal, söderkulla, lindängen och sen en skylt som pekade mot svedala och jag tänkte och sa, svedala, gamla svedala, vad fan är det frågan om, men då satt hon redan på planet till paris)
smyglansering (som kom till skott trots tryckeriets misslyckande med såväl transport som kvalitet på flera böcker): signeringarna av en sista blues från landskrona
upp och ner: rulltrapporna och vanliga på hyllie station (jag cyklar dit och tillbaka, upp och ner, ibland åker jag till köpenhamn eller lund eller landskrona eller höör, jag kan le bort ett glömt pass, det kan inte de som har trasigare, smutsigare kläder, som är trötta på riktigt, som inte har rest, som inte har valt, som bara har flytt, som måste men inte får)
hopplösa 2: läget i sverige (inhumaniteten, arrogansen)
kompis (som verkligen gör något): niclas
kompis: windy, alltid windy
kompisar: danne, janne
och alltid: rickard
anna: anna och anna
elsa: elsa
särskilda dagar i malmö: med hyrda cyklar, alltid nära havet, alltid nära kropparna, känslan, leendet
upptäckt: bergshamra med naturen så vackert nära, och en ny sorts familjeliv
nästa års fest: när vi officiellt släpper en sista blues från Landskrona i slutet av januari, party!
(året är en dimma, ibland i soldis, ibland är det, du vet, som att du måste skära med en vass kniv för att komma ut, och i den nya lägenheten har jag skrivbordet vid fönstret och när ljuset finns därute måste jag dra ner rullgardinen för att kunna se datorskärmen och jag lyssnar bara på bra eller gammal musik och de gråa dagarna i november eller december behövs inte gardinen, jag ser allt det gråa ändå, men jag minns klara fina stunder, timmar, dagar, ibland bara minuter, men, nu! nu minns jag! häromdagen, den perfekta dagen, jag som kan avsky nyårsafton, den perfekta dagen, stel yogapremiär, långpromenaden vid viken och trähusen, fåren hade gått in, det var bara vi och vi tog ändå t-banan till badet och simmade där, och ångbastun och vidare och bara skönt och någon från LA i baren på kvarnen, skulle se Uffes avsked, men vi såg något annat, gjorde den perfekta maten, gjorde allt perfekt, den bästa dagen med dej)